Räcker det med ett knippe tulpaner för att ana våren? Gnissliga och knarriga buketter åker in när granen har åkt ut. Semlorna kommer och saffransbullarna står på vänt. Ett ganska anspråkslöst skifte, kan jag tycka. Det kanske inte riktigt räcker till för att betvinga mörkret och smittkurvorna som fortsätter gå i fel riktning, även om det är fint med en bukett. Men norrskenet som drog in över stora delar av vårt land räcker långt. Många lyckades få se detta naturfenomen för första gången. En överraskning för många nattsuddare långt söderut i vårt land. Så står vi nästan i givakt över detta skådespel, som har naturliga förklaringar, men är så hisnande i sin skönhet. Som marelden i augustimörkret, men nu med blicken riktad uppåt. Ibland säger vi något i stil med att det bästa är gratis. En lite sliten klyscha, men någon gång kom den till. Troligen i förundran över något vi inte själva kan kontrollera eller skapa.
Jag tycker det är så vackert när vi drabbas av just förundran. Det är skört och fyllt av tacksamheten över att få vara här just nu. En upplevelse utöver det vanliga som berör långt innanför mina försvar och det där jag är förberedd på eller har planerat ska ske.
Jag minns en sådan händelse under en tyst retreat på en gård en bit norr om Gudbrandsdalen i Norge. Vi som deltog satt ute på ett gårdstun alldeles stilla och lite inne i våra egna funderingar och drack eftermiddagskaffe. Solen värmde och fåglarna sjöng. Plötsligt kom två nyfödda rävungar tultande mellan våra stolar. Alla drog ett stilla, snabbt andetag och slutade sedan andas några ögonblick. Det var förunderligt, fantastiskt och alldeles, alldeles underbart. De var helt obekymrade över denna märkliga grupp av homo sapiens som satt så stilla och studerade deras nyfikna rultande upptäcktsfärd.
Efter en timme, eller var det typ 15 sekunder så hördes en gemensam utandning och alla drog stilla in luft igen och började andas. Rävmamman kallade på sina små och jag drack upp mitt kaffe och reste mig sakta ur stolen. Förundrad och tacksam över det oväntade sällskapet.
Förundran. Något som går innanför mina försvar. Det kan vara en överraskande skönhet när vi i en hastig rörelse i havet får se eller kanske till och med kan simma i marelden. Nu var det himlens skådespel när norrskenet målade upp ett hisnande vackert scenario. Eller mitt minne av ett par rävungar.
Det kan också handla om ett möte med någon som väcker min innersta längtan efter livsmod, mening och skönhet.
”Jag har mat att äta som ni inte känner till” säger Jesus i en av texterna denna söndag i kyrkoåret.
Jag tror att det handlar om livsmod på den plats inom oss där vi känner ett visst mått av förundran, förlorar oss i det oplanerade och bara får ta emot. En djup mättnad och det vackraste vi kan behöva i väntan på ljuset och mer av den rörelsefrihet vi tagit för given i denna del av världen.
