Det var svinkallt på Valhalla. Som det brukar när försäsongsmatcherna drar igång. Jag hade med mig en plunta för kylan, som en ”bandyportfölj” utan bandy eller portfölj. På andra sidan hade supportrar hängt upp banderoller med namnen på två av deras unga blåvita vänner som alldeles för tidigt lämnat jordelivet och gemenskapen på ståplatsläktaren. VIKTOR ”ÅKE” ÅKESSON och ANDREAS ”BAGARN” CLAESSON. Innan matchen tändes ett stort antal thailändska rislyktor, hälften blåa och hälften vita, som tyngdlöst svävade mot himlen. En påminnelse om alltings förgänglighet och en kollektiv manifestation av sorg. Vi är alla en del av något större som ger oss mening och sammanhang. Våra kyrkor och heliga platser ser bara olika ut. ”När vi kastar våra tomma glas, finns det alltid nån med hjärtat kvar. Född ur hav och himmel står vi kvar, för vi glömmer aldrig änglarna”. Utanför brann det marschaller och gravljus vid en minnesplats som ställts i ordning och vi som tyst gick förbi kunde ana sorgen hos de som gråtande dröjde sig kvar.
På nyårsaftonen 2017 var jag och min familj på en strand i Koh Lanta, Thailand. Vi tände en thailändsk rislykta tillsammans med många andra. Det var som ett ljudlöst nyårsfyrverkeri och jag färdades i tankarna från kylan på läktaren till värmen där på stranden. En del vatten har runnit under broarna sedan dess.
Min son Elmer, 20 år, är i Koh Lanta nu. Med varsin ryggsäck och ungdomlig lust på livet reser han och hans tjej, Saga, omkring i Sydostasien. Oron lämnade de kvar hos oss när de åkte. Kanske också det vuxna vemodet när de vinkade hejdå innan säkerhetskontrollen. Deras steg var lätta och ivriga, våra lite tyngre. Men samtidigt: en känsla av att det är såhär det skall vara. De unga skall våga och vilja kasta sig ut. Vi skall släppa taget. Som rislyktor på himlen skall de försvinna från våra öppna famnar och hitta sina vägar där vi inte går. Det är inte enkelt och jag är på ett ständigt pågående träningsläger. Försöker lära mig. Det kanske är det som är livets resa, att kunna släppa taget till slut.
I juni 2018 invigdes en minnesvård för att hedra minnet av tsunamins offer på Djurgården i Stockholm. I en skissbeskrivning för ett av de tidiga konstverks-förslagen, ”Nautilus”, citeras författaren och mytforskaren Joseph Campbell. Han säger i en intervju:
”Folk säger att det vi alla söker är en mening med livet. Jag tror inte att det är det vi verkligen söker. Jag tror att det vi söker är en erfarenhet av att vara levande … så att livserfarenheterna vi har på det rent fysiska planet också får resonans inombords, in till vår djupaste existens och verklighet. Så att vi faktiskt känner hänförelsen av att vara levande. Det är det som det till slut handlar om.”
Elmer delar bilder med oss från resan. Mitt i natten, lokal tid, såg han Arsenal vinna i slutminuten mot Manchester United på någon thailändsk sportbar. På ett foto poserar han i nyinköpt Arsenal-tröja med två, vad jag förmodar, engelsmän med likadana tröjor och samma lagsympati. Det finns en glädje och eufori i bilden och någon slags samhörighet som också inkluderar mig som såg matchen i soffan. I en annan tidszon och i en annan fas i livet. En närhet och en närvaro i avståndet, trots allt. Den där hänförelsen av att vara levande. När vårsolen värmer och vintern är glömd. Res väl, grabben, så ses vi på Gamla Ullevi.
