Under två år av pandemi ställdes alla fotbollscuper och resor in. I perioder ställdes alla matcher in. Tjejerna tränade och tränade. Och tränade. Det var en tröstlös och grå fotbollsvardag utan minsta guldkant. Vi anmälde oss till en cup på Åland och hoppades på en vänlig pandemigud längre fram i tiden. Det blev ljuset i tunneln, någonting att fästa blicken på och se fram emot. Pandemiguden höll sin del av avtalet, men en vecka innan cupen fick jag besked om att den ändå hade ställts in på grund av att två lag dragit sig ur i sista stund. Vi gav tjejerna beskedet efter träningen. Jag kände mig som en bödel med yxan i handen. Det blev dödstyst i ringen av spelare och några kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det var som att glädjen rann ur oss. Meningen med allt. Dagen efter fick jag ett nytt besked: lagen som var kvar ville köra ändå. När vi meddelade tjejerna var det som att strömmen kom tillbaka efter ett elavbrott, den känslomässiga hissen gick upp och ner, ner och upp.
Bussen till Åland avgick tidigt på fredagsmorgonen. 06:30. Vi stannade på Rasta Nyköpingsbro och åt en tidig lunch. Tacobuffé. Tjejerna pumpade på med musik därframme och jiddrade med busschauffören som var en rutinerad räv och kunde stänga av det mesta. Torbjörn. På färjan lurade några av tjejerna trubaduren på scen att jag fyllde år och de närvarande bargästerna sjöng ”Ja må han leva” för mig, lite rödmosigt och glatt, sådär som det kan bli på en färja. På Åland sken solen. Himlen var klarblå och kläder skalades av i takt med att vårvärmen anlände. Vi spelade mot två finländska lag och två åländska. Det var tuffa matcher och särskilt finskorna gick hårt åt i ryggen och drog i byxorna när tillfälle gavs. Det var landskamp och vi försvarade de blågula färgerna på det gröna slagfältet.
Vi vann gruppen och på söndagen var det final. Tjejerna var nervösa och slitna i kroppen efter många matcher på kort tid. Vi fick liksom ingenting att stämma och slog bort passningar till höger och vänster. Jag hade tagit min blodtrycksmedicin på morgonen och det var nog välgörande. Jag tänkte på resan hem om vi skulle förlora. Vi hade varit så nära. Besvikelsen. Ändå att vi gjort det så bra. Hollywood-talet jag skulle hålla om hur vi hade kämpat och att vi måste fokusera på prestation mer än resultat och att vi kommer att vara nöjda när vi ser tillbaka på allt om ett tag. Att falla och att resa sig. Jag skulle bara hitta ett sätt att tro på det där själv först.
Det stod 0-0 i matchen. Tio minuter kvar. Då kom skottet och när nätet kysste bollen släppte allt. När domaren blåste av sprang tjejerna in på planen som att de vunnit Champions League. Guldmedaljer. Pokal. Jag blev rörd. Alla träningstimmar. Besvikelsen en vecka tidigare. Någon lär ha sagt: ”Det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder”. Det här var en sådan stund och jag lät den omfamna mig.
Tillbaka på hotellet hade Torbjörn fixat fram bubbel till maten. Vi var lyckliga och trötta. Resan hem blev ett firande på färjan och en lång bussresa där en efter en slocknade som utbrunna tomtebloss. Vi var hemma igen kl 03:00 på natten och möttes av att en kreativ förälder brände av rejält med fyrverkerier när vi halvsovande steg ur bussen. Lyckan finns i de lyckliga stunderna. Nästa vecka: träning igen. Lättare nu. Våren möter oss med ljus.
