Jag hade en from gammal-faster, storasyster till min farfar. Hon var from i betydelsen trygg och tillitsfull. Hon var en rolig, alert och arbetsam liten kvinna som visste att livet innehöll både rosor och törnen. Hon lärde mig livsviktiga saker som att göra äggost, ha på mig flytväst även på land och att man aldrig ska lura ett barn. De var några av hennes egna livsvisdomar. Jag minns henne med värme och jag minns att hon liksom sina syskon både var fina berättare och goda lyssnare. Hon var och är en förebild för många av alla oss som minns henne, bestämd, rättvis, orädd och kvick i såväl händer som i intellekt. Och hon skulle nog slå ifrån sig om hon hörde mig prata om henne som en förebild. Hon skulle inte förhäva sig så men i sin lågmäldhet var hon viktig för många.
Jag minns hennes omsorg om oss syskonbarnbarn, jag minns hennes realistiska berättelser från förr och jag minns hennes närvaro i det som var nuet. Jag minns kaffebordet i finrummet med finska pinnar och drömmar, hembakt givetvis, och jag minns svartvinbärssaften och nyponsoppan vid köksbordet när man tittade in en stund. Jag gillar vare sig svartvinbärssaft eller nyponsoppa. Men jag tyckte mycket om henne och hon tyckte om barn. Det märktes.
Jag minns året hon dog, det är över trettio år sedan nu och hon fick bli gammal. Det är fint att ha haft sådana vuxna med sig på livets väg och ännu finare att hon fortfarande känns nära och viktig.
En sak jag tydligt minns från hennes begravning är att hon hade valt psalmen Jag går mot döden var jag går, en gammal psalm skriven i början av 1700-talet. För mig var den inledande strofen förskräcklig men för henne innebar den förtröstan. Och snart insåg jag att den handlar mer om livet än om döden. Och att den handlar om vägen till livet och om den vi vandrar tillsammans med för de tre verserna inleds med orden Jag går mot döden, jag går med Jesus, jag går till himlen var än jag går Hon lärde mig något, även efter sin död, och det var att tycka om den psalmen. När jag hör den tänker jag på henne och på hur trygg hon var och all den trygghet hon förmedlade genom livet. När jag läser den tänker jag på den som går intill oss vad som än händer och jag tänker på det eviga livet.
Jag går med Jesus var jag går. Han vandrar vid min sida.
I kamp och strid hans hjälp jag får och hjälp när jag får lida.
Hans spår jag ser i tro och sätter där min fot.
Om vägen än blir tung och svår, jag går med Jesus var jag går.
