En nästan översnöad träskylt pekar i riktning mot skogen. Jag antar att det finns en upptrampad stig under snön. Budskapet låter som en hyfsad göteborgsvits. Stig åt sidan. Dubbelbottnat på gränsen till roligt. I alla fall rätt fyndigt. Under all snö som nu fallit finns en stig. Den är väl upptrampad trots att den för tillfället är dold under ett vitt täcke. På Wettershus retreatgård där jag är några dygn har ett antal människor tagit ett steg åt sidan, frilagt ett stycke tid i en för många stressad period. De har några dygn lämnat alla förväntningar, recept, mysiga glöggstunder med många vänner, kransbindningar till ytterdörrar och det ena pepparkakshuset större än det andra. I alla fall enligt bilderna vi ser på instagram. Några kliv ifrån allt eller ett steg ut från tomheten och de ensamma dagarna. Hur än omständigheterna ser ut, så är några dagar i ro och stillhet ett andningshål för de som hittar hit vid olika tider under året. En reträtt som sträcker sig över en långhelg räcker långt för att finna lite ro och reflektion över det viktigaste bland allt som verkar angeläget.
I adventstid blir det steget också ett sätt att bana väg för julens stora under. Jag ser den här skylten varje gång jag vandrar till huvudbyggnaden på denna vackra plats vid Vätterns strand. Jag ler åt det underfundiga men kan också fundera över hur tydlig stigen egentligen är när snön smält bort och vårsolen gjort sitt.
Finns det verkligen en stig där eller är det bara en klurig skylt? Det är mycket som göms under ett kyligt täcke i dessa tider. Vi gör så gott vi kan för att skapa adventsmys, träffas med behöriga avstånd och hitta vägar till gemenskap. Men den lilla träskylten berättar något för mig om det där som kan dyka upp lite oväntat när vi tar ett aktivt steg. Väljer en lite smalare stig och orkar vänta vid skylten tills den lilla stigen kan anas.
För oss som följer ett kyrkoår är vi framme vid den tredje söndagen i advent och det stora temat är att bana väg. Röja stigen, så den blir farbar, vägen som leder ända fram och berättar det nästan obegripliga att Gud blev människa i Jesus Kristus och kommer så liten och sårbar till vår värld.
Att hejda sig vid den där lilla träskylten är att göra ett aktivt val att tillåta sig att förundras över detta mirakel. Mitt i det liv som ofta döljs under stress eller ensamhet, krav och konflikter eller i ett landskap helt utan skyltar eller riktning vidare. Det finns faktiskt en träskylt som både får mig att dra på smilbanden åt det dubbelbottnade och samtidigt öppnar för en möjlig väg. Och när all snö smälter bort kommer det så småningom att dyka upp en liten stig. Kanske det räcker vissa dagar att veta att den är där. För säkerhets skull har jag ett foto på den. För instagram och mitt eget minne. Jag behöver påminnas om möjligheten att ta det där steget. Följa träskyltens budskap. Stig åt sidan.
