Den 11 september. För evigt inpräntat i vårt kollektiva medvetande. Den där dagen och de där bilderna för tjugo år sedan. Som eldsprutande drakar gick flygplanen till attack. Människor kastade sig ut i panik och föll handlöst som trasdockor. Sedan faller de två tornen. Allting faller. Tjugo år senare faller människor från ett flygplan som stiger från Kabuls flygplats, när de desperat försöker klamra sig fast och komma undan talibanerna som på nytt intagit staden. Några prickar på himlen, knappt synliga för ögat, fåglar som berövats sina vingar. Då som nu. En av dom som faller och dör är Zaki Anwari. Han är nitton år och har spelat i det afghanska ungdomslandslaget i fotboll. Fotboll kommer att förbjudas nu, liksom mycket annat. Senast talibanerna satt vid makten blev fotbollsstadion till en slags medeltida avrättningsplats där människor stenades till döds. Det vet Zaki Anwari. Han dör hellre fri än att se det gröna gräset han älskar färgas rött igen. Och han hatar stenarna som lämnas kvar på marken.
Khalida Popal var kapten i Afghanistans damlandslag i fotboll. Nu bor hon i Danmark. Hon skriver till spelarna som är kvar i landet att de skall bränna sina matchtröjor och gömma sig, gå under jorden. Allting faller. Jag tränar ett tjejlag där min dotter spelar. De har precis fått vita matchtröjor med namn och nummer på ryggen. Det finns en stolthet i att bära sitt namn och kliva ut på scenen: ”här är jag”. Det finns dock stunder under året när det regnar och blåser och ingen egentligen orkar gå på träningen, utan alla vill stanna hemma och gömma sig för världen. De stunderna ska vi ge till Zaki och Khalida, för att vi kan när dom inte kan. För deras drömmar och deras stolthet, för de namn som förnekas och inte kan bäras. Varje passning är en frihetshandling. Det kalla regnet är deras tårar och den bitande, flämtande vinden är deras andetag. Jag står i hallen och får någon slags ny energi och motivation. Vi hör ihop, olika världar, samma värld.
Människan har en förmåga att bli något hon inte är, drömma om en annan tillvaro, sträcka sig bortom och ibland ta sig dit. För några år sedan var vi på Irland. Under höstlovet reste vi runt på den irländska västkusten. Vidsträckta och vindpinade landskap. Överallt sten. Gärdsgårdar. Små ensamma hus. Hit förvisades människor av sina förtryckare, för att bruka jorden. Här fanns ingen åkermark, utan stenig jord och varje dag plockades sten ur jorden och så byggdes gärdsgårdarna. Som levande monument över slaveriet. Det var fattigt och eländigt. Det var ett liv fyllt av daglig kamp för överlevnad. Mitt i allt detta fanns det också rum för drömmar. Människor gav sig av över Atlanten. Över ett stormigt hav för att skapa sig en framtid, för att bli någonting annat, för att ge sig själva en chans. Samma sak hände i Sverige i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. 1,5 miljoner svenskar emigrerade och reste över havet, för att hitta någonting bättre.
Historien upprepar sig. Allting faller, allting börjar om. Det finns en underjordisk rörelse. Långt därnere, under stenarna, växer det. Vi ser det inte. Kanske finns det inget hopp. Vi hoppas ändå. Det är sådan människan är. Hösten lovar vår. ”De begravde oss, men visste inte att vi var frön”.
