Jag har alltid tyckt att det är spännande att få följa andras barn såväl som mina egna från ny på jorden till vuxenlivet och se vad de ska bli av dem.
Ibland är det roligt att betrakta ett syskonbarn eller ett barn i bekantskapskretsen och fundera på vad just han ska bli när han blir stor. Och fantastiskt att få följa uppväxten och se att någon har särskilt god hand med barn, med människor överlag, eller är duktig på teknik, matematiska formler, språk, form eller färg.
Ingen vet vad framtiden ger men att det finns många möjligheter är säkert. Ibland betraktar jag mina egna barn och undrar vad de ska bli sedan när de kommit underfund med vad de är riktigt bra på, vad de själva verkligen vill och vilka möjligheter de har.
Jag minns när jag själv skulle välja gymnasium. Jag visste ingenting ännu om vad jag skulle bli sedan men jag hade väl ungefär hundra alternativ och hade inte tänkt välja endast en bana utan helst flera. Med uteslutningsmetoden hade jag dock bestämt mig för vad jag inte skulle göra när jag blev stor. Trots frågor om huruvida jag skulle gå i min pappas fotspår så visste jag bestämt att jag inte skulle jobba i sjukvården. Ibland är det extra lätt att välja eller utesluta just det som man har inblick i via en förälder.
När mina barn nu är i färd att välja inriktning så är det ingen av dem som hittills valt att gå i mina fotspår. Och det är bra. För de är så duktiga på andra saker och har talanger som inte jag har. Ibland önskar jag att jag kunde vägleda dem mer men jag kan bara uppmuntra och heja på! Och glädjas åt att en gång få se vad de ska bli. När de tycker att det är svårt, på tröskeln på vuxenlivet, att välja rätt väg vidare så säger jag att man inte måste välja redan när man är femton eller tjugo. Livet kommer att visa rätt väg. Det ger sig med tiden. Man får försöka vara lyhörd och man får lära sig se vad man är ämnad för och känna igen de uppgifter där man kan blomma. Det vet man sällan innan eller när man fortfarande står på tröskeln till något nytt och ser framåt. Ibland blir det tydligt först när man tagit några steg och prövat sin väg.
Det finns en tanke och en uppgift för var och en, alla har sin plats i skapelsen, i världen och i församlingen. Kallelsen till ett uppdrag och varje människas uppgift hänger ihop med de olika talanger och gåvor vi fått. Varenda en är viktig och ingen är märkvärdigare än en annan. Våra liv, vårt samhälle och våra gemenskaper bygger på att du behövs och att alla är tjänare, kallade att tjäna vår nästa, vår medmänniska och därmed vår Gud. Även om man alltid är uppskattad så får man kanske inte ständigt beröm. I Bibeln uttrycks det så att vi alla är vanliga tjänare, eller ringa tjänare som man sa förr, som helt enkelt uträttar det som är vår specifika uppgift i det stora gemensamma uppdraget, att vara den som stöttar och bidrar, möjliggör eller verkställer. Som förälder hejar jag på och kanske är det min allra viktigaste uppgift. När vi ser bakåt kommer vi att se att vi alla har uträttat något särskilt.
