Nya tider ger nya bilder. För ett par år sedan liknande påve Franciskus kyrkan vid ett fältsjukhus som läker människors sår efter slaget. Även om man saknar erfarenhet av verkligt krig var det många som tog till sig påvens vision för kyrkan. Också i fredstid blir människor sårade i livets strider. Och trots avsaknaden av faktiska slag kan tillvaron upplevas som en front.
Varje dag nås vi nu av bilder från krigets Ukraina. Vi blir åter medvetna om krigets vansinne. Men det finns också andra bilder; en som fastnat hos mig är kyrkan som ett skyddsrum.
För ett antal nätter sedan attackerades staden Charkiv. Då skrev Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj om stadens katedral: ”för tillfället används den som skyddsrum, både för dem som tror och dem som inte tror.” Presidentens krigsreferat påminner om att en av kyrkans innersta uppgifter är att vara ett skyddsrum medan slaget pågår.
Varje kyrka är ett skyddsrum. Bokstavligt för människorna i Charkiv. Bildligt för oss andra. Kyrkan är ett värn undan tillvarons djävulskap. Inte för att vi alltid lyckas fly bort. Men som barrikad och beskydd för att stå ut. Ett försvar när allt faller. För när bomberna åter faller över Europa är det mycket annat som också faller med dem. Vårt livsmod, vår glädje, vår tro på mänskligheten, vår naivitet, delar av vår kärlek och vårt framtidshopp.
Men mitt i finns kyrkan som ett skyddsrum. Där vet man att berätta att den som är nedbruten av kriget ändå är buren av Gud; att den som är tvingad ner på knä en dag ska komma att upprättas. Det kan vara svårt att tro.
Minns då att till bilden av kyrkan som skyddsrum hör insikten om det omvända: varje bunker är en kyrka. Åtminstone om man med kyrka menar en plats där Gud når människan på ett särskilt vis. Gud sträcker sig efter människan överallt, till och med på de mörkaste av platser. Ingenstans kan människan falla ur Gud. Eller om vi vänder på det – komma undan Gud.
I en annan lägesuppdatering från ryssarnas bombräder meddelade president Zelenskyj med trolig adress till Vladimir Putin, att Gud ser vad som sker: ”Du kan inte gömma dig från Hans svar. Ingen bunker kan skydda dig från Gud.” Varje bunker är en kyrka dit Gud når.
Ukrainas president har ett språk färgat av tro och bibel. Det kan vi vara ovana vid, även om samma språkbruk finns i vår egen tradition.
På söndag möter oss i en av kyrkans texter ett råd som kunde vara från vår egen tid: ”Stå fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar. Sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er … grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord”.
Kampen mot ondskan är sig lik, på bibelns tid och in i vår egen. Mitt i den striden står kyrkor som skyddsrum och bunkrar som kyrkor.
