Maktlösheten driver Majgull

Den som studerar Majgull Axelssons bibliografi ser att hon brukar komma ut med en ny roman ungefär vart tredje år. Om hennes senaste bok, ”Inställd resa till Sabarmati”, kom 2020 borde ett nytt alster vara i görningen? Det stämmer, nästa vår publiceras det.

– Jag har 128 godkända sidor, alltså sidor som jag själv har godkänt, säger Majgull Axelsson, som kämpat en hel del med dessa.

Nu har hon bestämt sig för att ändra berättarperspektivet från första till tredje person singularis.

– Jag önskar mig innerligt i födelsedagspresent, ett datorprogram som kan ändra tempus och berättarperspektiv väldigt enkelt, skämtar hon.

Skrev om barnprostitution

Debuten som romanförfattare kom 1989 med ”Rosario är död”, en berättelse om barnprostitution i en blandning av fiktion och verklighet. Den mixen var kanske en rätt naturlig ingång i skönlitterärt skrivande för någon som först hade jobbat ett kvarts sekel som reporter. Majgull Axelsson sökte sig till journalistiken främst av längtan att få skriva. Ändå dröjde det innan hon tog steget över till författarskapet. Hon mognade sent, säger hon, och tror inte att hon hade kunnat åstadkomma något litterärt i yngre år.

– Jag förstod för lite om vad som hände omkring mig. Det hade blivit något slags ganska fåniga dagboksanteckningar av alltihop i så fall, och det var jag inte intresserad av.

Inspirationen till "Rosarios död" fick hon från den amerikanske journalisten och författaren Truman Capotes dokumentärroman ”I kallt blod”. Till nästa roman, ”Långt borta från Nifelheim”, var Margaret Atwoods ”Kattöga” en inspirationskälla. Litteraturen och läsandet har alltid varit viktigt för Majgull Axelsson, som själv lärde sig läsa tidigt.

Läsandet viktigt för fantasin

– Jag tror att läsandet är viktigt för att utveckla fantasin. Därför är jag en förespråkare för högläsning för barn.

Hennes egen fantasi är nödvändig för att komma i gång med en ny romanidé. Ofta är det en figur som dyker upp och inte lämnar henne någon ro. Där börjar hon skriva, och efter ungefär 90 sidor ser hon om berättelsen bär.

I början av skrivprocessen jobbar Majgull journalistiskt, med en research främst bestående av intervjuer. Så blev till exempel romanen ”Jag heter inte Miriam” till. Den handlar om en romsk kvinna som överlever Auschwitz och kommer till Sverige efter kriget, med Folke Bernadottes vita bussar. Romerna har förmedlat sin historia främst med muntligt berättande, och ganska lite fanns därför dokumenterat om romernas villkor under förintelsen.

– Hans Caldaras (svensk-romsk författare, sångare och debattör, reds anm) hjälpte mig vidare och förklarade mycket om romsk kultur. Han betydde oerhört mycket för att jag skulle kunna skriva boken. Det var aldrig uttalat, men på något vis var min känsla att jag bad honom om lov att skriva den.

Som ung ofta maktlös

Utsatthet och maktlöshet har alltid varit en viktig ingrediens i Majgull Axelssons skrivande.

– Det har naturligtvis att göra med att jag ofta har upplevt mig själv som maktlös. Inte numera, och inte på väldigt många år. Men som ung kände jag mig ofta väldigt maktlös, och det sitter i.

Maktlösheten utforskas även i Augustprisvinnaren ”Aprilhäxan”, där en mamma övertalas att lämna bort sitt barn som har en funktionsnedsättning. Flickan växer upp på institution men kan följa sina systrars liv genom att använda andra varelsers ögon. Hon vårdas av en läkare vid namn Hubertsson.

– Honom var jag så fruktansvärt kär i så det var rent löjligt, säger Majgull Axelsson och skrattar.

Annars är manliga karaktärer sällan viktiga i hennes böcker. Många av kvinnorna lever helt i relation till varandra, sina barn och sin omgivning, utan kärlek och förälskelser i fokus. Det har lockat en stor läsekrets av medelålders kvinnor – och kanske också provocerat en och annan manlig recensent.

– Jag tror att de kan bli lite förolämpade. Jag minns själv hur man kunde känna sig när man läste manliga författare där kvinnorna var bifigurer.

Med åldern tänker Majgull mer på döden

Figurerna pockar på i fantasin, och fortfarande är ilska över människors utsatthet en drivkraft för Majgull Axelsson. Men med åldern tänker hon också mer på döden – och på framtiden

– Jag bekymrar mig mer för framtiden, konstigt nog, än jag någonsin har gjort tidigare. Hur ska klimatförändringarna drabba mina barnbarn? Samtidigt har ju barnbarnen fått framtiden att kännas väldigt lång, i och med att de är födda på den här sidan sekelskiftet. Det finns en väldig massa frågor som man kan ställa sig, både om sitt eget liv och om deras.