Marias svårt sjuka barn fick henne att byta yrkesbana

Det är fortfarande ganska tyst ute bland de rödmålade bodarna hemma hos Maria Karlsson på Tjörn.

Kackelvägens två tusen invånare sover nämligen inomhus för att inte räven ska ta dem, men så fort morgonen gryr öppnas luckorna och gräsfälten fyllas av ivriga bruna och vita hönor. Luften fylls av deras stillsamma kuttrande medan de pickar i jorden efter ätbara rötter och blad. Ibland rensar de i sparrislanden.

Maria tittar stolt ut över hönorna. De är hennes arbetskraft och hennes familj, och en del av gårdens försörjning.

– Allt började med att våra barn var väldigt mycket sjuka när de var yngre. Jag och min man var tvungna att vara hemma mycket för att ta hand om dem. Vi är båda födda på Tjörn men då bodde vi i Göteborg. När barnen kom ville vi flytta från storstan och då köpte vi den här gården. Men i och med att barnen var allvarligt sjuka bestämde vi att jag skulle sluta jobba som fritidspedagog och i stället vara hemma och vårda dem. För att få ekonomin att gå ihop funderade vi på vad gården kunde användas till, men vi hade verkligen inte tänkt bli lantbrukare, säger hon.

Började med lammproduktion

Först försökte Maria med lammproduktion, men hon hade väldigt svårt att skicka lammen på slakt så det slutade hon fort med. I stället blev det hönor.

– Jag började med ett hundratal hönor för 20 år sedan. I dag har jag två tusen hönor av sorten Bovans och Super Nick. Jag har både bruna och vita hönor och det finns en anledning till det. Jag läste nämligen att de flesta vill köpa bruna ekoägg, men då tänkte jag att nej, oavsett färg är det ägg, så i mina kartonger ska det finnas både bruna och vita ägg. Allt för mångfalden, säger hon och skrattar.

Eftersom barnens sjukdomar var födoämnesrelaterade funderade hon mycket på maten hon lagade. Gick det att få den fri från gifter och andra skadliga ämnen? Hon började experimentera i köket och började baka med glutenfritt mjöl.

– Mellanpojken var tolv år och ständigt trött och hade ont i magen. När han åt glutenfritt mådde han bättre, men det fanns aldrig något gott i affären. Så jag började baka kardemummaskorpor och chokladmaränger på de ägg som kasserades vid sorteringen, inget går till spillo här, säger Maria.

Sakta spred sig ryktet om hennes bakverk bland vänner och kunder och idén om ett gårdsbageri blev verklighet. I dag bakas det skorpor, maränger, knäckebröd och surdegsbröd i det lilla bageriet bredvid hönshusen.

"Ingen tyckte det var konstigt"

Att familjen flyttade till landet och utvecklade gården till en ekogård var inget som förvånade vänner och bekanta.

– Nej, ingen tyckte det var konstigt. Jag har alltid haft en drivkraft att utvecklas som människa och gör ständigt nya experiment. Jag måste se om saker fungerar och vill visa att det går att driva ett småskaligt ekologiskt jordbruk. Det är en massa jobb och man tjänar inte mycket, men det är roligt, säger hon.

Inne i packeriet står kartonger i prydliga högar. Här kontrolleras och sorteras äggen innan Maria kör ut med de fyllda äggkartongerna till närliggande butiker. Äggen som kasseras går till bageriet och resterna därifrån går till hönorna. Sedan en tid tillbaka får hönorna också musselmjöl från Ellös, ett experiment som slagit väl ut. Allt sker i ett ständigt kretslopp.

Att Maria är engagerad i miljöfrågor råder inget tvivel om och hon brinner lika mycket för människorättsfrågor.

Hon har vid flera tillfällen varit familjehem för ensamkommande unga och kämpade under flera år för att få en ung pojke som utvisats till Afghanistan, tillbaka till Sverige. I dag är pojken anställd hos arbetskooperativet Solidaritet och jobbar bland annat hos Maria och sköter om hönorna.

– Jag har sagt till honom att han kan få ett bättre jobb, men han vill verkligen jobba här då och då, så då får han det, säger hon.

Hönorna får ett gôtt liv

Hönorna sprätter i gräshagarna och Maria berättar att hon sen flera år inte skickar hönorna på slakt när de värpt klart.

– För mig var det mentalt jättesvårt. Jag drog mig verkligen för det och hönorna blev kvar här längre och längre. De jobbar här och värper som blådårar, ska jag då tacka dem med att skicka dem på slakt? Nej, i dag säljer jag dem i stället som hobbyhöns, till folk som vill ha hönor för skojs skull. De skickar bilder på dem, på hur bra hönorna har det. Det känns väldigt bra, säger Maria.

Teresa Innocenti

teresa.innocenti@sttidningen.se