Lotta Lundgren bor i ett rött hus med vita knutar. Det har ingen träpanel utan är förortsfejkat i rapp – men ändå. Hon är vacker som en vårknopp, har två små barn, lagar världens glammigaste vardagsmat och är rolig.
Jag blir lite nervös utanför dörren. I Dagens Nyheter har hon berättat att hon bjöd hem en man med tre barn som hon och familjen träffade på ett museum förra helgen. Sedan lagade hon ”en jättestor maträtt med råris, saffran, citronskal, vin, musslor, lax, granatäpple och rostade grönsaker”. Fönsterrutorna immade igen. Och sedan åt de upp allting.
Hon låter lite för mycket härlig kvinnokvinna för att vara riktigt trevlig.
– Välkommen, säger Lotta Lundgren och öppnar dörren med en diskret prilla under läppen.
– Vill du ha kaffe? Jag har ingen stil och klass idet fallet, fortsätter hon, skedar upp snabbkaffe och häller på vatten.
Jag är lättad och kaffet är helt ok.
Lotta Lundgren driver bloggen ”Om jag var din hemmafru” och har nyss kommit ut med en kokbok med samma namn. På omslaget poserar hon med ett blodigt lårben till fluffig balklänning och pärlor. Innanför pärmarna sitter hon i vitt siden med en stor plockad kalkon ifamnen, som en Mariagestalt med en skär bebis. Kalkonen drog hon hem på barnens pulka från Hötorgshallen en vinterdag utan någon riktig plan. Lotta Lundgren vill inte alls vara någons hemmafru, men hon är bra på att formulera sig spetsigt.
– Det var den mest provocerande, missvisande bloggtitel jag kunde komma på när jag satt och ammade och försökte skriva lite på datorn med den lediga armen. Man skriver något dumt. Man tittar på det. Man börjar le och tänker; så här kan jag inte skriva. Och sedan tittar man en gång till och konstaterar att det svänger.
I själva verket är Lotta något av en arbetsnarkoman, och inte speciellt intresserad av den aktuella hemmafru-vurmen. Den innebär ju att man blir ekonomiskt beroende av sin man och får en både skör och utsatt position, vilket i Lotta Lundgrens ögon saknar tjusning. Hennes recept uppstår i köket en vanlig dag efter jobbet, och ska fungera för en heltidsarbetande förälder.
Hon är mer intresserad av mat som kultur. I ett land där man inte svälter är mat mer av social förevändning än nödvändighet. Det är sådant som får utrymme i SVT-programmet Landet Brunsås, som Lotta Lundgren både leder och är hjärnan bakom tillsammans med seriens producent Karin af Klintberg. Just nu spelar de tillsammans med Henrik Schyffert och Erik Haag in en ny säsong som ska sändas till hösten.
Lotta Lundgren är 40 år och drog in som ett yrväder i matvärlden för tre år sedan. Hennes bakgrund är tacksam, hon gick från det onda till det goda. Från reklam till mat. En förenklad saga som sticker ut bra i det mediala flimret, men som Lotta redan är ganska trött på.
Hon trivdes utmärkt i reklambranschen, hon var framgångsrik som copywriter och varumärkesbyggare och arbetade framför allt på byrån Garbergs där hon fick utveckla sitt språk stöttad av Guldägg och andra utmärkelser. Men hon tröttnade.
Hon blev kär i sin kollega Martin och inom ett år var hon gravid. Innan någon hann blinka kom andra barnet och där någonstans sa hon upp sig, för att hon ville ägna sig åt sitt stora intresse: mat.
– Jag tycker inte att det var så storslaget. Att bli blaserad och missnöjd kändes som ett mycket mer skrämmande och otryggt scenario för mig. Jag vet att många drömmer om att driva pensionat i Toscana eller ha islandshästar, fast inte vågar ta steget. Men jag är inte rädd för att försöka eller för att få ett nej.
Hon började blogga, filade på sin storslagna idé till kokbok och jagade upp gamla kontakter som hade kopplingar till tv.
Familjen flyttade från en lägenhet vid Mariatorget till närförorten Gröndal, och sänkte månadskostnaderna. Som copywriter var hon ”absurt välbetald”, men den tiden sörjer hon inte.
– Pengar är inte min drivkraft. Jag hade gnetat ihop ett sparkapital innan jag sa upp mig och nu känns det skönt att veta att vi faktiskt klarar oss med att bo på 58 kvadratmeter, säger hon.
Lägenheten är egentligen dubbelt så stor, i det övre etaget finns ett öppet rum med balkongutsikt över halva stan och massa vatten, men det är inte vyerna som enar familjen. Det gör givetvis köket. Köket är vitt, rent och solen i hemmet. Man kliver rakt in i det från hallen och intill ligger två sovrum som planeter. På barnens dörr finns ett schema med blommor och stjärnor som man kan få om man sköter sig. Det är ont om belöningar i frukostkolumnen.
– Vi har haft det lite för vilt på morgnarna här, så vi var tvungna att hitta på något. När jag var liten hade vi inga regler alls, men allt funkade ändå. Mina barn är bråkigare. När man får fullt i sin ruta får man välja några nya utklädningskläder, säger Lotta.
Lotta växte upp i Tuve, mitt på Hisingen. Hon är äldst av tre systrar och hade bestämt sig för att aldrig mer bo i förorten, det var ju skittråkigt. Men saker förändras. Lottas mamma är yrkesvägledare på arbetsförmedlingen och hennes pappa möbeldesigner. Förhållningsreglerna var att komma hem i tid till middagen och att äta mycket grönsaker, annars gjorde man som man ville. Det fanns ingen tv i familjen förrän 1987, när det kom en modell från Bang Olufsen som var tillräckligt välformad för att utgöra möbel i hemmet. (”Jag tyckte redan som barn att mina föräldrar var snygga och spännande människor. Det tycker jag fortfarande.”)
Lotta Lundgren hade högsta betyg och kände sig främmande inför tonårskompisarnas supande och hånglande.
– Första gången jag reflekterade över att jag var lite annorlunda var när vi i fjärde klass skulle ta med oss den bästa bok vi visste. Jag tog med mig Yr i mössan, en samling kåserier av Bang. Jag har alltid läst mycket, både skönlitteratur och facklitteratur om sådant jag för tillfället varit intresserad av. Tropiska fiskar, rymden, utrotningshotade djur, spöken, musik, biokemi, stora träd, fornnordisk mytologi, hästar, ufon, vad som helst som råkat komma i min väg egentligen. Somliga är sådana. Jag tycker inte att jag är annorlunda nu jämfört med då.
Hon lämnade Göteborg som 26-åring. Det var dags att prova sina vingar i Stockholm och där har hon rotat sig.
Över köksbordet bläddrar vi tillsammans i den färska kokboken med underrubriken ”hur man får en vardag att smaka som en lördag”. Bilderna har en reklamestetik som ligger långt från suddigt olivmys med vinglas i fonden. Det beror förstås på att Lotta vill ha det så. Varje recept har ett intro med någon krasst beskriven anekdot och ofta lite folkbildande information på köpet. Jag skrattar högt när jag läser den. Vissa sidor är högblanka, andra matta, några rosa. På en sida ligger Lotta med slatten i en nedkyld bag-in-boxpåse över ögonen i stället för ansiktsmask.
Hon blir själv en läckerbit bland sina kulörta maträtter. Fast Lotta håller inte med om den analysen.
– Nej hjärtat, jag är varken objektifierad eller Sex and the city. Jag är en relativt klyftig tvåbarnsmamma med cykelhjälm som alltid spillt på tröjan och just tappat bort ett viktigt papper. Men nu handlar Om jag var din hemmafru i stort sett bara om enkel och god vardagsmat, en matgenre som behöver lite hårdare tryck på lustknapparna. Jag lagar vacker mat. Eftersom jag skulle synas tillsammans med den fick jag försöka se lite aptitlig ut själv.
Lotta Lundgren blev kontaktad av flera förlag som var intresserade av att göra bok av hennes blogg, men när hon ville styra formgivning, foto, pappersval, repro, bindning och tryckeri samt ha obegränsat med tid, sa de nej. Då gjorde hon boken med tryckeriet Fälth & Hässler, Garbergs och fotografen Pelle Bergström, och lät Norstedts ge ut den när den var klar.
Lotta byter ut portionssnusen under läppen mot en ny.
– Jag har alltid hittat inspiration i uppenbart obegåvade människor som bara kör. De lite klantiga som går upp på scenen och säger ”nu är det min tur att synas”. Det gör min lycklig och ger mig kraft – om ett sådant klantarsel klarar sig, så kan jag!
Hon springer uppför trappan till det stora fina rummet som sällan används, öppnar en garderob, plockar fram en tavla och springer ner igen.
Det är en målning av ett möte i kontorsmiljö. Några tanter och farbröder böjer sig över ett protokoll, det går inte att härleda någon ljuskälla eller några egentliga spår av konstnärlighet. Lotta köpte tavlan i Sydafrika för att den var så meningslös. Det var någon som fullföljde, signerade, ramade in och sålde den här – då är allt möjligt.
– Jag läser inte kokböcker och jag tittar absolut inte på matprogram. Det är det tråkigaste jag vet med någon som hackar lök med gott humör. Mat har blivit som sport – något man kan titta på utan att nödvändigtvis delta själv. Men en fotbollsmatch har åtminstone en dramaturgi – matlagning har inga konflikter, ingen berättelse, inget som driver den framåt.
Det ringer för tredje gången i Lottas telefon apropå en spisplatta som inte har dykt upp till en inspelning som ska ske idag. Lotta härleder den. Ett svettigt bud ringer på dörren med en låda från Iittala och en försäkring om att den går att reklamera innan han försvinner. Lotta öppnar och finner en trasig skål, men verkar svårstressad.
Hon läser alltid ledaren först i sin morgontidning och oroar sig just nu mer för Japan än för inspelningen av Landet Brunsås.
Kastrullen med vatten kokar på nytt och Lotta erbjuder påfyllning i kaffekoppen. Det fanns en espressomaskin i köket en gång, den var italiensk och stor och kostade 16000 kronor. Men Lotta skulle göra vildjäst på russin och honung och ställde den på maskinen som var lite varm. På natten vaknade hela familjen av en smäll när jästen runnit ned i motorn som kortslutit och fått propparna att gå i hela huset.
–Vi åkte in med den till återförsäljaren som frågade varför vi hade hällt sirap i maskinen. Jag blev trött och ställde in den i ett skåp. Jag tycker i alla fall bättre om snabbkaffe, det är inte lika starkt, säger Lotta Lundgren.
När: Strax innan mars sista snöstorm.
Var: I Lottas Lundgrens kök.
Hur: Över Lotta Kühlhorns designade päronkoppar, till bredden fyllda med pulverkaffe.
Varför: För att Lotta har tagit ett välmanikerat grepp om matkonsten. Nu aktuell med kokboken Om jag var din hemmafru.
Namn: Lotta Mari Lundgren.
Yrke: Matbloggare, kokboksförfattare, programledare.
Född: 26 januari 1971.
Familj: Maken Martin, sonen Måns, 4, dottern Mimi, 3.
Bor: Gröndal i södra Stockholm.
Och… Lotta lagar all mat hemma medan hennes make städar, tvättar och stryker. Hon är helt tillfreds med uppdelningen.
– Första gången jag träffade Lotta var hon med på en reklamdag där jag var moderator. Jag minns hennes väldigt snygga stövlar. Senare började jag och Schyffert prata om hennes matblogg. Vi tyckte att hon skulle passa så himla bra på tv. Det är lyxigt att jobba med henne, hon är noggrann och förberedd. Jag brukar skämta om att hon ska bli nästa julvärd i SVT.
/Erik Haag, kollega i Landet Brunsås
– Jag åkte upp till Stockholm för att träffa Lotta precis när jag blivit tillsammans med Lina, hennes syster. Vi ”hit it off”, väldigt snabbt. Vi är ganska lika på många sätt – älskar det vi håller på med och det goda livet. Musik och mat bygger på likadana känslor och när vi ses blir det bråk om vem som ska laga maten. Jag är en stolt alfahanne när det kommer till mat, men hon är jävligt duktig. Hon är en av de första jag vänder mig till när jag har gjort något nytt, som smakråd. Om hon börjar gråta vet jag att det är bra. Det har hänt två gånger.
/Timo Räisänen, svåger och musiker
1. Min son Måns. ”En enastående människa som bjuder på omkring hundra nya sätt att se på tillvaron varje dag.”
2. Min dotter Mimi. ”Världen enligt Mimi är en god plats.”
1. Jag måste ta körkort. ”Tyvärr betyder det att jag måste skaffa mig någon form av lokalsinne när jag ändå är i farten. Det hela känns oöverstigligt just nu, men så har jag känt förr.
2. Jag måste ta upp kontakten med min logoped och dramapedagog. ”Jag har så fruktansvärt mycket saker på hjärtat, så väldigt mycket prat som vill ut och det känns inte helt hundra att prata loss i Sveriges största tv-kanal när jag inte kan uttala bokstäverna s, f och o.”
