Mathilda trivs med sitt hundgöra

I dag har 13 hundar lämnats in för passning. På en vägg i källarlokalen nära Kyrkbytorget i Göteborg hänger deras koppel på varsin krok med tillhörande namnskylt.

Husky-hunden Tiberius slappar på en svart skinnsoffa, amstaffen Bella har envist trängt ner sig i en allt för liten korg och instagram-valpen Hubbe ligger bekvämt i Mathilda Lundins knä. Ingen skäller.

– Det brukar vara väldigt lugnt här, säger hon. Förutom när någon ringer på dörrklockan eller när hundarna ska få mat.

Först var hon kattmänniska och i barndomen hade hon aldrig hund. Allt förändrades när Mathilda Lundin tillsammans med sin make Anton adopterade valparna Frank och Edgar. Sedan dess har de båda älskat hundar och till slut bestämde sig Mathilda Lundin för att med hjälp av en vän starta Hisingens hunddagis.

– Jag var jättenervös i början så det var bra att ha någon bredvid att hålla i handen, säger Mathilda Lundin som numera driver hunddagiset själv med en anställd och flera praktikanter.

Tidigare arbetade hon inom vården men blev tvungen att sluta. Mathilda Lundin mådde helt enkelt för dåligt och var sjukskriven i två år innan hon öppnade hunddagiset.

Det var två mörka år av psykisk ohälsa och social fobi. Hon orkade knappt gå hemifrån och förlorade därför flera vänner.

– Det kändes som att alla stirrade på mig när jag gick ut. Jag orkade inte göra någonting. Folk tröttnade på mig. säger Mathilda Lundin.

Vändpunkten kom efter en tragedi. Hennes make Anton fick en svår whiplash-skada efter en bilolycka.

Mathilda Lundin blev tvungen att göra allt det där som hennes man tidigare hade gjort. Gå ärenden, rasta hunden och handla mat. Hon insåg också att för att kunna försörja sig var hon tvungen att skaffa ett jobb.

– Det naturliga skulle vara att gå tillbaka till vården men jag ville inte det. Jag ville jobba med hundar, säger hon.

Vägen till att bli egenföretagare var dock inte utan motgångar. Hon fick stort stöd från maken Anton och sin morfar, men bland familj och vänner fanns även de som tyckte hunddagiset var en dålig idé. När Mathilda Lundin berättade om sina planer trodde flera att hon skulle misslyckas.

– De sa att jag inte kommer att tjäna några pengar och att jag skulle falla tillbaka i samma dåliga spår som när jag var sjukskriven. Men jag ville motbevisa dem, säger hon och ler.

– För en del är pengar viktigast, men inte för mig. Jag vaknar och vill gå till jobbet. Jag älskar hundar och de älskar en så mycket tillbaka. Det är som terapi.

På dagiset finns dagliga rutiner. På schemat står mycket lek och vila. När Mathilda Lundin visar runt bland rökigt luktande hundben och färgglada leksaker följs hon av ett glatt gäng på sju nyfikna hundar. Alla med viftande svans.

Klockan två är det promenad som gäller. Hubbe, Bella och de andra hundarna delas upp i grupper beroende på vilka som fungerar bättre ihop. De kopplas ihop genom ett hundförarbälte som Mathilda Lundin fäster runt magen. Hon medger att ett omfattande antal bajspåsar förbrukas i verksamheten.

Allt är dock inte lätt. Svårast är inskolningsveckan. Den nya hunden kan vara för aggressiv eller stressad när den provar att vara med resten av gruppen. Då nekas hunden plats på dagiset.

– Det är jobbigt att behöva säga till ägarna, berättar Mathilda Lundin. Många har svårt att tro att deras hund skulle göra något fel.

Många säger till Mathilda Lundin att hon har ett drömjobb och hon tror själv att hon aldrig kommer att tröttna.

Hon planerar att starta ännu ett hunddagis och ur ett längre perspektiv fler än det. Minst två.

Denna gång har hon inte mött samma motstånd.

– De som inte trodde på mig är tysta nu. Antingen har de sagt förlåt eller så säger de ingenting.

Erik Nilsson