På ålderns höst har syskonen återförenats

Gurli fyller 100 i oktober medan lillebror blir 96. Av de fem i syskonskaran finns endast de kvar i livet. Båda är stjärnklara och Gurli är snabbast av alla på korsord på sin avdelning medan hörseln sviker lite på Gunnar.

– Jo, jag hör nog ganska bra för att vara nästan hundra, tillstår Gurli medan Gunnar ångrar cigaretterna, vilka lett till tung andning.

Familjen Hansson bodde först på farfars gård, några mil söder om Göteborg, men så småningom flyttade familjen till Björlanda på Hisingen.

Brodern Sven bar hörapparat medan yngsta barnet Rut föddes helt döv. För Ruts del blev det skola i Haga med bostad i Änggården. Barn skulle bo utanför hemmet och lära sig tala riktigt. Från sju års ålder gick både Sven och Rut i skola i Vänersborg.

– De skulle läsa på läpparna, de skulle inte använda teckenspråk. Så var det på den tiden, berättar Gurli.

Hon fick passa de yngre, med allt vad det innebar av tygblöjor med stjärtlappar och i sängen sov de på ett kraftigt tyg, typ vaxduk.

– Vi visste ju ungefär när man skulle byta på dem. Det var när de hade sovit, minns Gurli.

Både Gurli och Gunnar började folkskolan i Blekinge, där de bodde hos en moster.

Saknade ni inte familjen?

– Det skulle bara vara så. Man skulle utnyttja släkten. Kanske hade det med ekonomin att göra. Vi vet så lite om våra barndomsår, föräldrarna berättade aldrig för oss barn. Men det gick aldrig nån nöd på oss.

Efter skolan började Gurli på kontor tills hon gifte sig med Birger 1941. Han blev inkallad under kriget, hon bodde kvar hemma. Så småningom fick paret en lägenhet i Majorna, där de bodde med barnen.

– Jag kan ju inte säga att de var planerade, men alla var hjärtligt välkomna.

Birger startade cykelverkstad, han köpte Högsbo Elektrosport (numera Cykelhuset) på Axel Dahlströms torg och köpte hus i Hagen.

– Till en början sålde vi allt från cyklar, radio-, TV-, och sportartiklar till glödlampor. Det var en diversebutik. Jag jobbade där när jag inte var hemma med barnen, syltade och saftade. Birger skötte trädgården.

Och om Gurli mötte många kunder i sitt yrkesliv, så är det inget mot vad lillebror gjorde. Han började på Eggers som piccolo för att fortsätta på Palace som hisspojke. Ägaren Axel Karlander trodde på honom så Gunnar sändes till restaurangskola i Stockholm.

– Där lärde jag mig just ingenting. Skolan var ny. Jag minns att vi packade köksmästarens väska när han åkte till Världsutställningen i New York.

Hemma fortsatte Gunnar som smörgåsnisse på Trägår’n och bar disk tills han avancerade till servitör.

– Det gav gott om pengar, både dricks och garantilön. Eftersom det var ransoneringstider vägde vi gästernas beställda köttbitar, räknade poäng och tog emot gästernas ransoneringskuponger. Ingen lämnade mat kvar på den tiden.

Gunnar fortsatte på Henriksberg och cyklade efter midnatt till blivande hustrun, som jobbade på Särö Värdshus.

– Hon var oftast vaken och väntade på mig.

I början av 1950-talet fick Gunnar möjlighet arrendera gamla värdshuset på Särö, hopplöst omodernt och olönsamt. Gunnar drev sen Säröbanans ändstation, först som Kafé Säröbaren, senare sommarrestaurangen Blomstermåla.

Det var inte helt enkelt, vatten kom i början med rälsbussen, sedan i tankvagn innan en 800 meter lång slang löste problemen. Men gästerna strömmade till, särskilt sedan Gunnar fått rättigheter för öl och vin.

– Ett glas vin kostade en krona, det var fullt hus alla kvällar. Jag säsongsanställde ungdomar och vintertid jobbade jag på Lorensberg.

En kompis undrade varför Gunnar inte hade fast jobb, varpå han erbjöd Gunnar sitt som chef för Scans personalrestauranger hos Televerket, Eriksberg, länsstyrelsen, sammanlagt drygt 20 restauranger knutna till centralköket i Gamlestan.

– Det var ett flygande och flängande, men jag höll på tills jag fyllde 65, berättar Gunnar.

Det var Gunnar som först flyttade in på Gerdas gård i Högsbohöjd. Han föll för trädgården, allrummet, atmosfären och alla utflykter, till och med kryssningar.

– Här blev vi mottagna med stora famnen. Det var kramkalas från första ögonblicket.

– Efter en vecka lärde jag känna Anita på 90 år. Hon ser dåligt och behöver en ledsagare och jag hade fått order av doktorn att promenera. Det fanns ingen anledning att inte haka på. Sen berättade jag för Gurli om hur bra här är. En fantastisk trädgård, med fruktträd och springbrunn till fåglarna och hönor efter säsong, säger Gunnar.

– Jag sökte hit, men tyckte det skulle bli svårt att lämna huset efter 60 år. Efter ett halvår fick jag ett brev där det stod att jag var hjärtinnerligt välkommen. Det var ju lite konstigt att köpa ny soffa och bord, samma år man fyller hundra, men så blev det, säger Gurli.

Efter över 70 år bor syskonen åter ihop, om än på två olika våningsplan.

– Här känner jag mig aldrig ensam. Det känns tryggt att kunna fråga Gunnar om det mesta. Vi träffas ofta nere i trädgården och i allrummet.

– Vi har upptäckt att det finns saker vi aldrig hunnit pratat om tidigare. Nu har vi alla möjligheter. Det känns bra, tycker Gunnar och frågar syrran om gamla släktingar.

Eva Heyman