Hit pendlar vår drottning Silvia ständigt till familjen och sina rötter, pappan var vd på Svenska Uddeholm i São Paulo. Staden råkar dessutom vara Sveriges största industriella bas i världen. Hundratals svenska företag sysselsätter tillsammans över 30 000 personer. Göteborg är ju Sveriges största industristad med cirka 20 000 anställda, om det amerikanska Volvo inkluderas. När Jacob Wallenberg för något år sedan intervjuades i ett av de ledande brasilianska affärsmagasinen konstaterade han att "São Paulo är familjen Wallenbergs viktigaste tillverkningsort".
Medan kändisen Rio med sina cirka tio miljoner människor ständigt hyllas för sin charm, sina stränder och sin karneval, så har storebrorsan São Paulo med sina 20 miljoner människor antingen tigits ihjäl, eller svartmålats som den fula ankungen. Men i främst amerikanska medier bubblar staden nu med sin avantgardistiska konstscen, sina nya designers, sin innovativa arkitektur. Det görs ständiga jämförelser med Manhattans krogliv och med Berlins klubbliv. Och Lonely Planet inkluderade São Paulo som en av de heta "Top Ten Cities" inför 2009.
Min taxi susar fram på en hårt sliten motorled som knäar på sina styltor ovanför Rua Amaral Gurgel. Här i mörka ruggiga kvarter i gränstrakterna mellan Centro och República, bort mot det problemtyngda "Cracolândia", finns den mer råa urbana kittlingen. São Paulos baksida lockar starkt och är hyllat och romantiserat i många läger. En av de mest omhuldade kultfigurerna i modern historia, den serbiske elektronmusikern Suba, gjorde São Paulo till sitt, och myntade uttrycket "Tropikernas Blade Runner". Dessa sjaskiga noir-kvarter, sliskigt attraktivt skildrade i brasilianska B-filmer och deckare, har embryot till "the geography of cool". Tankarna skenar iväg till Downtown L.A. eller Chicagos och Berlins hårdare sidor.
Just här som livet är som värst trivs ju vissa klubbar som bäst. Målet är en "after" klubb, Susi in Transe - som jag felaktigt trott hetat "Sushi in Transit" - fylld med alla dem som aldrig kan somna, en inte oävet generös och livfull skara i São Paulo. Så plötsligt sprakar en byggnad som av julgransbelysning längs den rangliga motorleden. Det är ett så kallat kärleksmotell, där gästerna checkar in per timme. På fasaden hänger en malligt sprayad banderoll av den typ man ser i starka demonstrationståg. Nyfiket försöker jag få ur taxichauffören budskapet som så hastigt passerade förbi på portugisiska. Han gapskrattar och säger: "kom in och knulla hos oss, så bjuder vi på pizza och öl".
Ett klassiskt enkelt matställe men något av kult inom alla grupper är utan tvekan Estadão, döpt efter en av de stora morgontidningarna. Vi är i São Paulos gamla tidningskvarter. Vackrare kakelprydd och mer ettrigt sjudande lokal får man leta efter, upplyst precis rätt av lysrör. En knutpunkt för alla, inte minst den sömnlösa skara som söker ett avbrott i en sorligt demokratisk miljö, båda dag och natt. Sophämtare, journalister, poliser, prostituerade, professorer, sjuksköterskor, universitetsstuderande, fotbollsspelare, politiker, kockar från andra krogar & När det varit som mest extremt har jag mött diamantprydd operapublik blandat med likbleka svettigt halvhöga technokids, plus utsjasade hungriga så kallade "chockpoliser", som bromsar in direkt efter sammandrabbningar med stadens stora gangsterliga - PCC, Primeiro Comando da Capital ("Stadens Första Kommando"). Samtidigt surrar gatubarn som ettriga bin runt det som vi med lite pengar inte mäktar sätta i oss.
São Paulo, södra halvklotets största och rikaste stad, tävlar med Mexico City om att vara giganten på hela den amerikanska kontinenten. En av de få som i vissa lägen kan få New York att framstå som lite futtigt och ordentligt. Det är en stad bortom sans och vett. Skildrat som ett Frankensteinmonster bland storstäder, en skräckinjagande urban bamse, ett mänskligt helvete utan stadsplanering. En skottbenägen gangsterhåla där djungelkapitalismen löper amok.
Mer stad än så här kan det inte bli
Bland oss urbana romantiker blir det här förstås raka motsatsen, ett slags ännu outforskat Metropolis, en evig skattkammare att gräva i efter det udda, det perversa, det kufiska, det galna, det avantgardistiska, det sanslösa, men också det rörande, det vackra, det mänskliga, allt det ännu icke formulerade - i en annars bitvis helt sönderskriven värld. För det är lika bra att jag direkt gör min bekännelse; efter att nyligen ha bott nästan två år i denna stad råkar jag tycka att det är en av de mest spännande, mest stimulerande och roligaste miljöer jag satt min fot i, dessutom charmerande och vänlig, flirtig och lysten, kulturell och briljant.
São Paulo är staden som ofta vänder avigsidan utåt. Få städer bjuder på ett så brutalt stadslandskap. Skyskrapor från 70-talet kan redan stå tomma och urblåsta. Obegripliga ettriga graffititaggar har klottrats på de mest onåbara delarna av fasaderna. Staden är som en magnet för den som inte kan få nog av urban puls och energi. Ett skräckscenario för den som tycker att just en stad ska bjussa på lugn och ro, grönt gräs och puttra av rent vatten och vita svanar. Och här finns ingen stadsarkitekt som pekar med hela handen. Det tycks fritt fram att ta för sig med sitt eget goda eller dåliga omdöme, sin vulgära kommersialism, sitt epokgörande avantgardistiska tänkande, eller med det enda enkla som står till buds och man själv har råd med.
För många symboliserar bröderna Campana med sin design São Paulo mer än några andra. Tillbaka i sitt älskade São Paulo träffar jag Fernando, en av bröderna, på hans favoritbistro, kreativa och funky Ritz. Få bedyrar så betydelsen av São Paulo i sin egen utveckling: "Inget av det jag gjort skulle jag ha kunnat göra om jag vuxit upp i Rio de Janeiro - eller i Europa. Det är São Paulos anarki, burleskeri, energi, kommersialism och ständigt naturliga förändring som är vår gnista".
Själva staden São Paulo, Brasiliens absoluta mega cidade och lokomotiv, har elva miljoner invånare. Men det som kallas Região Metropolitana - med yviga kranskommuner, sprakande industriförorter, välmående villasamhällen, hopvuxna förorter, enklare arbetarkvarter i periferin, kåkstäder och anarkistisk slum - har tillsammans cirka 19 miljoner människor. Räknar man dessutom in de så kallade satellitstäderna; det starkt industriella Região do ABC med São Bernardo de Campo ("Brasiliens Detroit"), alla högteknologiska forskningscentra och universitetsstäder, som Campinas och São José dos Campos ("Brasiliens Silicon Valley"), grannstaden Cubatão med alla sina raffinaderier och kemisk tekniska fabriker, länge kallat "Death Valley" på grund av svåra föroreningar (ett "våra dagars Ruhr-område"), plus den egna hamnstaden och tremiljoners staden Santos, som sköter all import och export ("Brasiliens Rotterdam"), så blir "Stor-São Paulo" - det så kallade Complexo Metropolitana - en urban smet på närmare 30 miljoner människor.
Inte illa pinkat för en stad som bara hade 65 000 invånare 1890. São Paulo har gjort den kanske största kometkarriären bland världens städer. Denna stad, enligt många "världens största sociala experiment", delar världen i två läger - bäst i klassen eller absolut värsting. Det fascinerande och skrämmande är givetvis den enormt snabba expansionen och växtvärken. Snabbt tar man språnget till 1,6 miljoner invånare redan 1940. Så kommer nästa fas. Den stora industrialiseringen börjar på 50-talet, bland annat byggs de första internationella bilfabrikerna. Portarna öppnas för främst utbildade europeiska arbetare, där italienare utgör den dominerande gruppen. Det här är också en period som är raka motsatsen till våra dagars så kallade globala frihandel. Ordern till företagare och världssamfundet från brasilianska presidenter och militärjuntan var i princip: "Vill du sälja i Brasilien, bygg en fabrik, eller dra åt helvete!" 1950 börjar invånarantalet närma sig tre miljoner, 1960 fem miljoner. São Paulo är under en lång period den snabbast växande stadsbildningen i världen och världshistorien, länge cirka fem procent konstant och årligen. Först nu på senare år har man fått en liten paus, för att hinna tänka efter.
Berlin som var den snabbast växande staden i Europa från sent 1800-tal fram till 1925 svällde då årligen med cirka 2,6 procent, från 170 000 till fyra miljoner. Då under sin industrialisering en av Europas mest förslummade storstäder, som gjorde att vi fick allt från Marx, Brecht och Hitler till världskrig. Många menar vid en jämförelse att São Paulo skött sin industrialisering och modernisering tämligen snyggt och friktionsfritt. Vad en sådan här explosion i invånarantal innebär för en stad i fråga om avlopp, vatten, skolor, bostäder och gator är nästan obeskrivligt. När det var som värst under ett år hade staden 65 000 gator, men ytterligare tiotusen som man inte hunnit med att döpa. En liten pusselbit i det stora hela - 1950 fanns det 55 000 bilar i São Paulo, nu hösten 2008 finns det närmare sex miljoner.
Min egen grymt enkla hörna att hänga på nära bostaden är där pulsådern Avenida Rebouças glider över i Rua da Consolação, vid mötet med halvtjusiga Alameda Santos och slutet på det kommersiella paradstråket Avenida Paulista. Enligt kartan ligger här några torg men som mest består av viadukter, motorleder och halvödsliga hus på fallrepet. Inramningen är radiomaster som hämtade ur Fritz Langs Metropolis, dygnet-runt-öppna livsmedelskedjan Pão de Açúcar och oanvänd mark direkt intill dyra bankpalats. Min juice- och ölbar ställer upp stolar och bord två decimeter från rödljusen och avgasrören. En högt uppskruvad tv basunerar ut dagens stora fotbollsmatch, som kommenteras vilt av kostymklädda affärsmän, skoputsargrabbar, gatsopare och några vitrockar från intilliggande sjukhuskomplex i en salig röra.
Lika häftigt som ett London eller Los Angeles så bubblar São Paulo av popkulturella stammar, tribos. Mörkret sänker sig och både den stora tunnelbanestationen och den kaotiska busshållplatsen pumpar upp och ut alla olika stammar. Yngre tonårigt svartklädda goticos och punks rör sig åt ett håll, tätt omslingrade gaypar väller ner backiga Consolação mot klubbar, barer och kaféer. Mer klassisk rockpublik och metaleiros drar sig mot Bella Cintra och Bella Vista. Några skatistas glider förbi. Upp ur underjordens och viadukternas sängkammare kommer klasar av barfota barn och uteliggare insvepta i smutsiga filtar och klänger som en uppsättning av Tolvskillingsoperan runt en välmående medelklass, som snabbt skyndar hem med välfyllda matkassar, oftast burna av flitiga springgrabbar.
Men minst lika ofta blir man som förstummad inför den ohämmade rikedomen, den pråliga överklassen, det helt ohöljda frossandet. Den mest unika urbana stammen, och med högt underhållningsvärde, får nog ändå de oförskämt rika kvinnorna anses vara. Deras tempel är Daslu i Vila Olímpia - världens största och mest exklusiva märkeshop för kvinnokläder, självfallet med helikopterplatta på taket. Bakom murar och skuggat glas, i ett myller av Chaneldräkter, Jil Sander-kavajer, Dolce & Gabanna-jeans och YSL-klänningar plus motsvarande inhemska modedomptörer, provar de öppet kläder inför varandra. Omklädningshytter skulle förstöra stämningen. Männen får stanna i baren och kaféet och vänta med kontokorten, eller spana in en ny Ferrari till garaget eller en Ferretti till bryggan. Samtliga expediter är döttrar från de finaste och mest kända familjerna. De är själva uppklädda till tänderna och klarar det sociala tugget. De tar jobbet som några års societetsskola och smart nätverkande. Cirka 120 "hembiträden" i klassiska svarta kläder, vita förkläden och vita skor glider runt och plockar och viker plagg, serverar te och kaffe.
Ett dramatiskt sätt att nalkas São Paulo, och få en oförglömlig urban kick, är via inrikesflygplatsen Congonhas. Helst bör man komma sen eftermiddag med Riopendeln en riktigt het fuktig sommardag. Inflygningen är rakt in över en skyskrapsskog i tätbebyggt stadsområde. Ut genom flygplanets fönster kan man mer eller mindre stirra rakt in i vardagsrummen och sängkamrarna hos dem som bor med blinkande varningsljus på taken och med utsikt över landningsbanorna.
På väg från flygplatsen börjar ofta kaoset och den urbana dramatiken. Det tropiska regnet vräker ner och ofta stiger vattnet långt upp på navkapslarna, vindrutetorkarna orkar inte med, chauffören ser ingenting. Kilometerlånga trafikköer börjar bilda som garnnystan. Staden drabbas dagligen av flera timmars förstoppning snarare än rusningstrafik. Här vid Stenbockens vändkrets, Tropico do Capricôrnio, regnar det inte måttligt. Väl hemma framför tv:n ser jag att om min chaufför varit lite mer ovan, valt fel infart, kunde jag plötsligt blivit stående på biltaket för att inte drunkna.
Många glömmer att São Paulo för inte så länge sedan var grönskande bördiga kullar, fyllda med kaffeplantager. Överallt strilade små bäckar mot allt större och vildare floder. I dag är kullarna fyllda av hus, asfalt, cement, sten, höghus. Och vissa floder har den enfaldiga människan gjort motorvägar av. Så när himlens portar öppnar sig hinner inte alla små avlopp och rör riktigt med. Översvämningar är därför en av stadens stora fasor. Det är inte ovanligt att i de tjusigaste kvarteren se kvinnor med sina högklackade skor i handen bilda kedja för att ta sig över de vilt forsande rännstenarna med halvmeterhögt vatten. Och den som inte vridit hjulen rätt mot trottoarkanten, kanske senare hittar sin bil en bit bort mitt i gatan. En bra och brant backe för extrema syner i ösregnet är Alameda Ministro Rocha Azevedo, ned från stora Paulista mot lyxiga Oscar Freire.
De första helikoptrarna väcker mig med sitt envisa surrande klockan sju. Till taket på 30 våningar höga Renaissance Hotel, mitt emot min enkla lya tolv trappor upp, anländer de första stressade ur den mest besuttna affärsklassen från sina förorter eller flygplatser. Helikopterplattor finns utspridda på olika tak runt om mitt näste. På några minuter har de tagit sig förbi den bilburna medelklassen, som pendlar före och efter olika klockslag, beroende på jämna eller ojämna nummer på registreringsplåtarna - men som ändå fastnar i den monstruösa trafikens alla dagliga proppar. Runt hörnan på den krassa gatan Rua Augusta pumpar mängder av busslinjer in dem som istället har fått stå, eller lyckats få sitta, i timmar för att ta sig till sina jobb. Vid den effektiva juicebaren två kvarter upp väljer jag mellan 42 olika nypressade juicer och vitaminkickar. En bit bort rasslar det i espressomaskinerna hos Frans Café. Deras ofta 24-timmars-öppna kaféer runt staden serverar hundratusentals koppar per dygn.
Det är som om en Spielberg eller Coppola ljudsatt rusningstrafiken för en filminspelning. Ett flitigt citat i media är när en rabbi för några år sedan beskrev hur en av hans medlemmar i den största synagogans församling med hjälp av helikopter alltid tog sig förbi den extrema fredagstrafiken för att komma i tid med sin familj till sabbaten. En businesstidning påstår att ett investmentbolag tänkt köpa 100 helikoptrar och sälja andelar till medelklassen "för att göra himlen mer demokratisk".
Några kvarter bort har femtio-sextio så kallade motoboys samlats vid sin bas. De är stadens motorcykelbud, kanske de som tillsammans med helikoptrarna främst ger stadens dess egen starkt speedade energi och puls. De är stadens urbana cowboys, har egna koder, ett eget slangspråk. De romantiseras i musikvideos och rocklåtar, det görs tv-dokumentärer som vinner priser. De ger järnet, riskerar sina liv, för att kunna försörja sin familj, betala av sin motorcykel. Åtminstone ett par-tre påstås få sätta livet till varje dag, oftast utan ett omnämnande i tidningarna. Men de har förändrat en hel stadsbild till något vitalare, vassare, urbanare. De gör att São Paulo, som Brasiliens lokomotiv, fortsätter att fungera, inte stannar av, trots en totalt utebliven stadsplanering av politikerna. Och de gör att vi andra får vår pizza, vår medicin, vår blomsterbukett, våra flygbiljetter, en reservdel till bilen, eller en ny lunga eller lite blod - rakt hem till soffan, skrivbordet, vägkanten eller sjukbädden.
Hundratusentals motorcyklar rör sig ettrigt i sicksack i hög fart mellan alla bilar, ofta upp till 70-80 km/timmen. Medan den brasilianska medelklassen får nöja sig med att krypa fram i timslånga bilköer i snigelfart mellan sina bra jobb och bättre bostäder. Ibland ryker backspeglar, knän skrapas upp på motoboys, armbågar skadas hos bilister, slagsmål kan bryta ut. När något allvarligt händer, en bilist försöker fly, så samlas ibland en hord av motoboys via sina mobiler och håller ihop, tills polisen anländer.
Hård arbetsmoral som bränsle
São Paulos främsta bränsle anses vara den hårda arbetsmoralen, invandrarnas vassa armbågar, viljan från så många, som brutit upp från sina hemländer att just här förändra sina liv. En viktig jämförelse; i Shanghai, nu så glorifierad som nygammal kosmopolitisk metropol, är den största utländska kolonin 35 000 japaner. São Paulo har närmare 700 000 japaner, cirka 300 000 koreaner och över 100 000 kineser. Siffror, var människor kommer ifrån och deras ättlingar, blir nästan svindlande, alltid jämnt rundade uppåt för att imponera. En härlig skara med dominans av Sydeuropa; fem miljoner "italienare", två miljoner "spanjorer", tre miljoner "portugiser", varav hundratusentals är nyinvandrade portugiser som nyligen anlänt för bättre chanser i den nya världen. Det balanseras upp av det "afrikanska" inslaget, slavättlingarna utgör cirka 1,5 miljoner. Tyskar och tyskättlingar påstås tangera en halv miljon. "Libaneserna" cirka 850 000, men tillsammans med alla hundratusentals palestinier och över 300 000 armenier blir det också mer än en miljonhövdad skara. Staden har förstås även landets största judiska inslag med cirka 130 000 människor.
Tillsammans utgör alla dessa människor den kanske mest brokigt sammansatta multikulturella befolkningen i världen. Men de flesta i denna stadsgryta kallar sig brasilianare, få framhäver sitt ursprung sedan generationer tillbaka, ingen är invandrare, alla pratar portugisiska och en majoritet tycks gifta sig kors och tvärs. En distinkt grupp utgörs av miljoner mer nyligen inflyttade från det fattiga nordöstra Brasilien - ättlingar till fattiga portugisiska bönder, uppblandade med slavar och den indianska ursprungsbefolkningen. Dessa människor, som på sätt och vis historiskt är de mest brasilianska, har dock fått ett slags invandrarstatus i sitt eget land, jobbar som hårdast i alla de lägst avlönade jobben, håller staden igång.
Det som mest hugger tag i människor direkt vid ankomsten är den annorlunda pulsen, rytmen. Där strandprinsessan Rio blir mer som en loj blandning av Portugal och Afrika är São Paulo snarare försedd med en businesstunga, smidighet och ettrighet som för tankarna till dagens Milano, Madrid, Frankfurt och Tokyo - plus lite gamla Beirut. Fast allt har skakats till en förförisk brasiliansk cocktail. När jag nyfiket frågar min favoritbartender William om hans ursprung på grund av hans övriga namn - Ramannauskas Sepura - så skrattar han; "jag är lite neger, pytteindian, ganska mycket ukrainare men mest av allt spanjor - med andra ord en riktig brasse!"
Religioner och nationaliteter möts utan gnissel. "Hat, sådan skit har vi inte tid med här, när man har fullt upp att göra affärer", skrattar en judisk och en libanesisk affärsman som jag stämt möte med över lite tyska korvar. São Paulo är ett sant Konstantinopel av i dag och tävlar med New York och London om att vara ett modernt globalt näste. Och det etniska kan dyka upp i för oss det mest oväntade, rent av komiska, sammanhang. Som att en ambulansförare vid en olycksplats kan fråga en skadad: "vill du till judarna, araberna eller tyskarna?" De tre mest attraktiva privata sjukhusen, som tävlar på högsta internationella nivåer, är det judiska Albert Einstein, det arabiska Sirio-Libanês och det tyska Oswaldo Cruz.
Få kan tänka sig flytta
Så plötsligt är man mogen för en djärv motorcykelfärd borta från Avenida Paulista, stadens stora paradgata. Precis efter det dagliga regnet, när solen börjar tröttna och den starka trafiken hjälpt himlen att få den rätta röda nyansen. Som nästan alltid är det för evigt vår i São Paulo. Passerar den stora dramatiska kyrkogården, stadens eget Pères-Lachaise, längs Avenida Dr Arnaldo och de sprakande och doftande blomsterhandlarna. Susar fram på bron över motorleden vid tunnelbanan Sumaré, där urbana "klättrare" använder viadukten som sitt naturliga berg. Fortsätter längs denna slingrande "Sunset Boulevard" förbi böljande kullar och dalar, vackra villor och dramatiska höghus, mot favoritstället i bohemiska Vila Madalena. Känner sympatin sakta komma krypande för denna så baktalade men ödmjukt blygsamma stad och befolkning.
De flesta som bor här kan inte för ett ögonblick tänka sig att byta bort sin stad, varken de fattiga eller rika. Möjligheten till förändring, ett nytt liv, löftet om någonting annat, ligger alltid där och lurar och lockar. Denna stad, som vid en första anblick är föga vacker och för de flesta är och förblir en hemlighetsfull doldis, släpper ofta när väl bekantskapen är gjord loss mer och bjussar på mer än någon annan. Då gäller det att kunna ta emot allt det kaotiska, dynamiska, melankoliska, erotiska, brutala, briljanta, galna och ömsinta.
Många refererar till författarinnans Zélia Gattias memoarer, som en bra inkörsport till stadens kynne - Anarquistas, Graças a Deus - "Anarkister, tack gode Gud!" När jag själv står i min favoritbokhandel inne i underbara Conjunto Nacional, världens första modernistiska shoppingarkad, ritad av David Libeskind, så går dock mina tankar till Marlene Dietrich, som tillsammans med Nat King Cole fick öppna denna modernistiska skapelse 1958, och då utbrast de bevingade orden.
"Rio is a Beauty, but São Paulo is a City".
