Det finns flera goda skäl att åka lastfartyg. Två av dem heter lunch och middag. Det tredje är att få vaggas till sömns under siestan däremellan. Tänk dig prosciutto med melon till förrätt, marinerade grönsaker med tonfiskbitar varvade i färska örter till mellanrätt och kärleksfullt rullade bresaolarullader med tomat och basilika till huvudrätt. Plus rödvin och havsutsikt.
Behöver jag tillägga att en stor del av dagarna kretsar runt måltiderna på detta italienska skepp och att kocken besitter en mycket viktig roll? Det är i kabyssen man träffas och samtalar. Sedan är det fritt för var och en av passagerarna att låsa in sig i sin hytt. Det är det som är det fina med att åka lastfartyg, man kan välja: ligga och sträckläsa en bok ena dagen, utan att stiga ur kojen, och vara social den andra dagen - om det finns några passagerare med vill säga.
När jag gick ombord på Grande Scandinavia i Wallhamn i sällskap med min gamla Crescent utan växlar var sex passagerare från Nya Zeeland på väg in till Göteborg för en kort visit. Den sjunde passageraren, Susan Rivera från New York, valde att stanna kvar på båten. Hon är 55 år och har gjort fem resor med olika lastfartyg på tre år. Det började med att hon hörde talas om att man kunde köpa en andelslägenhet ombord på ett kryssningsfartyg, men insåg snart att det var alldeles för dyrt. I stället stötte hon på hemsidor om lastfartyg som gjorde bestämda rutter till en mängd olika hamnar runtom i världen. Så fort hon fick ledigt från sitt jobb som tandläkare bokade hon en resa på 45 dagar som tog henne till Italien, Spanien och Frankrike. Innan det året var till ända hade hon bokat en ny resa med ett annat lastfartyg, på tre månader, som gick världen runt.
Panamakanalen är det vackraste hon sett, säger hon och visar mig bilder därifrån och från Kobe i Japan och en rad andra hamnstäder. Det värsta som hänt henne var när hon tappade sin bärbara dator i sjön: Hon hade varit iland i sin första hamn med lastfartyg nummer ett. Datorn hade hon under armen, eftersom hon precis varit iland för att kolla sina mejl. Ombord igen satte hon ifrån sig apparaten på en läig plats på däck, strax därefter hördes ett ljudligt: Plopp!
- Jag kommer aldrig att glömma ljudet av datorn när den åkte i sjön, säger hon och ler ett gnistrande filmstjärneleende.
Efter den lilla incidenten var hon förbjuden att bära något bagage alls på däck. Hennes bestämda slutsats, efter turer på båtar som ensam passagerare under långa tider och med besättning från vitt skilda länder, är att det är kapten som anger tonen ombord. Hon har varit på lastfartyg där skepparen inviterat befäl och passagerare till sin hytt på en drink före middagen, medan det på andra fartyg råder en strikt hierarki.
Man får helt enkelt anpassa sig till rådande klimat och vara beredd att kunna ta vara på sig själv. För att resa med lastbåt är ungefär lika långt från en kryssning som ett enkelt vandrarhem är från helpension på ett trendigt spa. Glöm det där med soft musik i högtalarna och bordsplacering. Det här är i första hand en arbetsplats, med uppgift att få gods i hamn i tid. Det innebär inte att det är tråkigt på något sätt. Det handlar bara om ett annat sätt att förhålla sig till tiden. Och till att saker kan hända; en ny destination kan dyka upp längs vattenvägen eller fartyget kan bli försenat och det planerade hamnbesöket helt enkelt inställt.
Grande Scandinavia är stor som ett höghus, fast på längden, och målad i gult och vitt. Under uppehållet i Wallhamn fylls innanmätet av bilar och begagnade maskiner som skall vidare till bland annat Pireus i Grekland och Ashdod i Israel.
Först efter midnatt ger sig fartyget av i riktning mot Nordsjön. Jag somnar tryggt till motorns rytmiska dunkande och vaknar först dagen därpå av en rejäl sjögång.
Ändå är det bara 15 sekundmeter i byarna, upplyser en av nya zeeländarna. Alla sju passagerarna gick på i Southampton för en dryg månad sedan och har gjort hela rundan tillsammans. De väntar nyfikna på mig i loungen för att fråga varifrån jag kommer och var jag skall stiga av. Min slutdestination är Salerno i Italien och deras cirkel är sluten i Southampton. Men först skall vi angöra Antwerpen för att lasta båten proppfull med bilar. Det är ett helt dygn kvar dit. Ungefär lika länge som det tar att bli av med abstinensen från att inte vara uppkopplad på internet eller att använda mobiltelefonen. Avsaknaden ger en total vila och båtens summande ljud och oavbrutna vaggande gör nattsömnen avgrundsdjup och lång.
Det fina med att åka lastfartyg är att man närmar sig varje destination långsamt, hinner läsa och prata om den med folk ombord som varit där. Men framförallt innebär det att du sakta men säkert skapar dig en bild av de närmaste omgivningarna. I bästa fall från ovan.
Bryggans vidvinkelfönstret ger en oslagbar panoramavy. Här manövrerar kapten Giovanno Sirabella och hans befäl fartygets rörelser med precision. Kapten bjuder på te i små plastmuggar och italienska kakor och förklarar stolt att han känner sig som en kung varje gång han för detta stora lastfartyg in i en hamn, där varje tilläggningssituation är ny och där många oförutsedda saker kan hända. Med sina 38 år är han en av rederiets yngsta kaptener.
Men för att komma in i Antwerpens gigantiska hamn krävs en erfaren lots. Vi har minst nio timmar framför oss, i ringlande kanaler och grunda bäddar, innan vi har tagit oss igenom de sex slussarna där detta 181 meter långa och 54 000 ton tunga fartyg nätt och jämnt får plats.
Under tiden roar vi passagerare oss kungligt med quizafton och vinster som delas ut av den amerikanska lastfartygsveteranen Susan Rivera. Ett av priserna är ett pussel på tusen bitar med en brandbil som motiv. Det är föremål för underhållningen nästa kväll. Alla hjälps åt med att lägga i en bit här och där, stundtals famlar åtta händer samtidigt efter bitar på bordet. Stämningen sjunker när vi får reda på att det inte blir någon landstigning nästa dag i Antwerpen. Belgiska hamnarbetare skall fylla båten med bilar av märket Opel och så fort lotsen är på plats skall vi slussas vidare ut i den trånga kanalen.
Det är då två av passagerarna bestämmer sig för att hoppa av och inte riskera att missa sitt plan från Heathrow dagen därpå. De planerar att ta tåg över till England istället. Och tur var det för båten blir mycket riktigt ett halvt dygn försenad in i Southampton. Det blir det stora samtalsämnet under måltiderna nästa dygn. Besättningen sitter vid sitt långbord, med kapten Giovanni Sirabella på kortsidan och befälen på bestämda platser. Vi passagerare sitter i samma mäss, men vid två runda bord. Runtomkring oss kretsar stewarden Salvatore uppmärksamt. Han har arbetat på passagerarfartyg i 35 år och verkar veta vad var och en av oss önskar innan vi själva upptäckt det.
Så är vi då framme i Southampton i södra England. De andra passagerarna är avundsjuka på mig som precis fått reda på av kapten att det blir ett extra stopp i Valencia för att lasta på bilar som skall vidare till Israel.
Efter fyra dygn till sjöss är det dags att gå iland och insupa doften av en ny stad. Det är en strålande höstdag i slutet av oktober och de engelsmän jag möter går klädda i t-shirt och utan jackor. När jag promenerar genom det vidsträckta hamnområdet på kvällen är jag mycket nyfiken på om det kommer att finnas några nya passagerare ombord eller om jag skall bli helt ensam, och om jag är det, kommer jag då att bli inviterad av kaptenen att sitta och äta med besättningen eller förväntas jag sitta solo vid ett eget bord?
- Det är klart jag hade bjudit in dig. Det hade blivit löjligt annars. Men är det mer än en passagerare, tycker jag det är bättre att de sitter ihop, säger Giovanni Sirabella och tillägger att sjöregeln om att besättningen inte får äta med passagerare är en kvarleva från 1939.
De nya passagerarna visar sig vara två till antalet och engelsmän. De har sålt sitt hus och bestämt att ta med bil och bohag och emigrera till Cypern. De är uttröttade av flera månaders packning och viktiga beslut och håller sig mestadels i sin egen hytt. Det blir tre vilsamma dygn till sjöss med sträckläsning och korta promenader på däck. Grande Scandinavia stävar oförtröttligt vidare med sin tunga last mot Spaniens kust. Men plötsligt en morgon tappar hon styrfart. Vi närmar oss Biscaya och som tur är är vinden svag. Det är något fel i maskin och ett av befälen hastar ut på däck för att hissa två svarta rundlar i tyg för att tala om för andra fartyg att här har vi motorproblem. Så stannar motorerna och vi guppar mjukt upp och ned i vågdalarna, luften är mild och en sädesärla sitter ensam på den vitmålade relingen. Vi tittar förvånat på varandra. Jag försöker lista ut om vi 34 ombord verkligen får plats i de två livbåtarna. Så går en knapp timma och det är ovanligt tyst. Tills motorerna startar igen och allt är som vanligt.
När vi rundar Gibraltar är det en magisk natt med fullmåne och himlen full av stjärnor. Vi är så nära Marocko att jag tycker mig förnimma doften därifrån.
Ett dygn senare anländer vi till Valencias hamn. Det blir en kort cykeltur ut på piren och en snabbvisit in i Valencia, innan det är dags att skriva in sig i loggboken på bildäck, så att besättningen skall veta att ingen passagerare riskerar att bli akterseglad.
Första dagen gick en styrman nogsamt igenom säkerhetsföreskrifterna ombord. Han poängterade hur viktigt det var att ta på sig flytväst och skynda till loungen efter ett signalsystem, som vid fara ljuder över hela båten. Jag undertecknade ett papper att jag tagit del av informationen och försökte lägga allt på minnet.
Så när jag vaknade klockan fem en morgon av ett ihärdigt tjutande drog jag flytvästen över nattlinnet och sprang barfota med håret på ända till samlingsplatsen. För att upptäcka att jag var helt ensam. Ja, och kocken förstås. Han var uppe och satte deg till frukostbrödet. Det var hans ugn som kapsejsat, därav signalen. Jag smög tillbaka samma väg som jag kommit och var glad över att inte möta något av befälen i korridoren tillbaka till min hytt.
Det är ett minne som får mig att småle när jag efter tio dagar på lastfartyget går av i Salernos hamn, efter att ha lämnat min gamla Crescent ombord och fått löfte av förstestyrman att hämta den i Wallhamn om sådär tre veckor. Nöjd med det löftet och att ha förverkligat drömmen om att åka lastbåt tar jag mig an nästa flickdröm - den att se Pompeji.
