Kors och tvärs över fjället

Men kanske är det något nedärvt, vi har varit kringströvande jägare och samlare i 99 procent av mänsklighetens tid på jorden. Här står jag i alla fall för tredje sommaren i rad med fotriktiga kängor och kläder efter väder och spanar ned från en fjälltopp. Vyn över det u-formade Ekorrpasset med sina branta fjällväggar är vidunderlig. Vi har gått från vackert till vackrare halva dan, i ett ständigt omväxlande landskap. Nu ska vi ner från högplatåerna, genom passet och över gränsen in i Norge.

- Ska vi, undrar syrran.

Backen är lång, snötäckt och fullständigt oemotståndlig. Syrran och jag sätter oss med packningen i famnen på varsin plastpåse. Hunden skuttar efter och gläfser. Men det tar stopp direkt, vi får fortsätta traska.

Jämtlandsfjällens skönhet har gett upphov till många poetiska beskrivningar. Inte så lite högtravande. Vad sägs om: "Landskapet ligger framför oss i strålande fägring med klara vatten, mörka skogar och solbeglänsta snöfjäll, det är sommarjubel inom oss och utom oss." Eller: "Naturen är melankolisk, ett tungsint spel med blått och grönt, fjällbäckens gråblå snövatten och lommens ljud ..."

Så skrev Wilhelm Peterson-Berger om sina vandringar här för cirka 100 år sedan. Annars var han mest känd som elegant salongslejon, vass kritiker och förstås kompositör. Han hörde till den tidens fjällpionjärer. Förr var detta friluftsliv förbehållet överklassen, vilket väl också Peterson-Berger var, men de som till skillnad från honom inte var så sugna på egna strapatser. Safariliknande expeditioner drog till fjälls med "infödda" bärare, och slog läger vid någon sjö. Syftet var jakt, fiske och frisk luft, snarare än motion.

Fjällturismen i Jämtland smög igång med järnvägsdragningen från Östersund till Trondheim 1881. I den vevan bildades Svenska Turistföreningen och vid foten av Sylarna byggde organisationen sin första fjällstation. Antalet vandrare per sommar var knappt ett tiotal de första stapplande åren, men i takt med att ledsystem och logiställen byggts ut har Jämtlandsfjällen blivit mäkta populära.

Vid Sylstationen - nu i sin fjärde version, nummer två blåste bort och nummer tre brann upp - startade vi denna morgon. Dagens slutpunkt ligger 18 kilometer bort. Vi ska till Nedalshytta i Norge och om denna anläggning vet vi bara att hund är tillåten och att medlemskap i STF kanske ger rabatt på boendet.

Leden går först rakt söderut, parallellt med gränsen. Över stora, fläckvis snötäckta stenfält med bumlingar som sprängts loss ur bergmassiven av frosten. Förbi Sylarnas skarpa, sylvassa toppar Slottet och Templet. Att den högsta punkten, Storsylen, hamnade 100 meter in i Norge när gränsen drogs vid unionsupplösningen 1905, retade en svensk vandrare så till den milda grad att han "snodde" en bit av toppen. Tydligen ångrade han sig, för toppen återlämnades 1933 till Norges häpna representant när Sylstationen version tre invigdes.

Detta är vår tredje fjälldag, vandringslunken har infunnit sig och vardagsbekymren har vi lämpat av någonstans på vägen. Första dagen kändes som en ren transportsträcka (16 km) på trötta ovana ben från Storulvåns fjällstation till Sylarna, och dag två gjorde vi en lång dagstur med lunchmatsäck i Sylarnas närområde.

På Norge-leden möter vi en lämmel och några renflockar, inga vandrare alls. Precis så här är fjällen som bäst. I stugorna är det kul att prata med andra, annars är det en njutning att bara gå och filosofera för sig själv och ta in skönheten, oändligheten, den rena klara luften och tystnaden.

Temperaturen växlar med vinden, det är mellan sju och sjutton plusgrader och solen lyser från en klarblå himmel. Nere i Ekorrpassets dalgång svänger vi tvärt västerut, vi har nu lämnat den mesta snön bakom oss och kommit ungefär halvvägs. Det är hög tid för en längre rast med termossoppa och knäckebröd med majonnäs och salami. Skönt också att snöra av sig kängorna och vifta lite på tårna. Lilla vovven, bunden vid en buske, gräver så att jordkokorna yr. Han är en terrier, det är hans naturliga beteende. Man blir trött bara av att se på honom. När jag ropar på honom att varva ner, tittar han förvånat upp.

Renstängslet som ska hålla isär de svenska och norska renarna är den enda gränsmarkering som finns i de här trakterna. I Sverige sköts leder och markeringar statligt, i Norge sker det regionvis och när vi sedan klättrar över renstängslet är vi inne på Trondheims domäner.

Påskveckan drar varenda norrman till fjälls, men i juni är det lågsäsong. I vissa norska fjellhytter gäller helpension, det hade vi ingen aning om, och till Nedalshytta kommer vi lagom till efterrätten. Men de gör en omstart för oss, tomatsoppa först och sedan köttbullar storlek större med sås och potatismos, rustik mättande husmanskost. Personalen sitter med och äter, enda vandraren utöver syrran och mig är också svensk. Han bor i Lerum, verkar vandra varje sommar och föredrar Norge framför Sverige.

- Norrmännen har fattat grejen. Jag vill sätta mig vid dukat bord, och slippa hålla på att böka med att laga egen mat, säger han bestämt.

Syrran, utbildad kock och noga med vad hon äter, protesterar.

- Men tjusningen med en fjällvandring är ju att gå i sin egen takt, klara sig själv och inte ha en tid att passa.

Vi har dessutom planerat noga vad vi ska äta varje dag, vi tycker det är kul. Det är lite sport att träffa rätt och inte bära med för mycket, vare sig kläder eller mat. Har man ett rent, oanvänt plagg med på hemresan har man misslyckats i planeringen, likaså om man inte ätit upp det mesta. Det ultimata vore väl att beräkna dasspappret precis på rutan, men där är vi inte än.

Nu visar det sig alltså att vi kånkar på proviant i onödan, vi lagade egen mat två kvällar på Sylstationen, men det finns inget kök för självhushåll i Nedalshytta eller Storerikvollen, som är nästa norska anhalt.

Nåja, det är bara att tugga i sig. Vi får en trerätters middag, kaffe med kaka och några partier kort vid brasan och vaknar nästa morgon till en överdådig frukostbuffé. Där är fritt fram att bre så många lunchmackor man vill ta med. Termosarna är redan fyllda, kaffe med mjölk i den ena, varm saft i den andra, precis enligt förkryssat önskemål.

Direkt efter frukost sätter vi fart från Nedalshytta, glada i hågen och med solsken i blick. Vi ska rakt norrut, väster om oss har vi Nesjön och Essandsjön,

österut ligger Sylarna. Bergen är rundare från det norska hållet, det är ett geologiskt fenomen, en krock mellan två kontinentalplattor tryckte på västerifrån och bildade fjällkedjan med mjuka sluttningar i väst och stup i öster. Trots flera istider har Syltopparna inte slipats ned lika mycket som omgivande fjäll, bergarten är knallhård amfibolit, som i sin tur bildats av uppträngande magma från havsbottnen. Fjällkedjan är 400 miljoner år gammal, jämför det med Alperna och Himalaya som "bara" är 60 miljoner.

Smältsnön har fyllt fjällbäckarna, de är ystrast på våren och försommaren. De flesta vandrar man rätt över på de största stenarna, men Södra Fiskåa kräver byte till jympaskor och uppkavlade byxben. Jag underskattar strömmens kraft och står mitt i det forsande vattnet och vacklar med en sprattlande hund under armen och en tung ryggsäck på ryggen. Syrran är redan över, hon har stått en stund och viftat med armarna och rört på munnen, men jag har inte hört ett dugg av orden:

- DU KAN INTE BÄRA BÅDE HUND OCH RYGGSÄCK SAMTIDIGT.

Hon kastar av sin egen packning och kommer till undsättning. Senare i Norra Fiskåa är vi lite försiktigare med valet av vadställe, vilket innebär sökande uppströms och nedströms efter bredast tänkbara parti där det inte så djupt och strömt.

Vi har en behagligare närkontakt med vatten vid sjökanten nära fjellhyttan Storerikvollen. Nu har vi gått oss svettiga och längtar efter ett dopp och möte med en tvål. Följden blir att vi kommer för sent till middagen, igen, men slipper duscha.

Slutklämmen på vår vandringsvecka är Blåhammarens fjällstation inne i Sverige. De är kända för sin gourmetmat. Middagen bör bokas i förväg och det har vi gjort. Då visste vi ju inget om de lyxiga vistelserna i Norge.

Blåhammaren ligger inom den populära vandringsleden Jämtlandstriangeln och här är fullt av folk. Vi är inte mindre än sex personer som vandrar med hund och vi placeras vid samma bord till middagen. Det blir uppsluppen stämning och massa kul anekdoter, vi två som varit över gränsen har förstås några Norgehistorier att bidra med.

Sista vandringen från Blåhammaren till Storulvån nästa dag är på tolv kilometer i medlut, en baggis, tyvärr i duggregn, men vi har kläder även för sådant väder.

Dags att sätta på mobilen, ringa hem och förvarna mina tonårssöner att det är bäst att börja diska. På Storulvåns fjällstation festar vi till det med våfflor med grädde och sylt, innan minibussen plockar upp oss och kör till Enafors för vidare färd med nattåget till Göteborg.

Så värst spartansk blev inte fjällsemestern denna gång, men provianten som inte gick åt i Norge finns ju kvar till nästa sommar.

Elisabeth Walleby

livsstil@gp.se