Monstret i Himalaya

Gummibåten glider över höljans lugna vatten. Långsamma paddeltag tar oss närmare nästa fors. Plötsligt brakar det i bergsbranten och ett stenblock slår i vattnet, fem meter från båten.

- Monkeys, look! säger Baloo, vår båtförare, och pekar uppåt. Nära brantens krön svingar sig en grupp apor vigt mellan småbuskar och blottlagda rötter. Måste varit de som rev loss stenen. Om den träffat … tänker jag med en rysning.

Men nu finns inte tid för tankar på passerade faror, forsen är nära. Hjälmspännen och västar kollas, fötter kilas under remmar i båtens botten och händer greppar stadigare kring paddelskaften. Nu åker vi.

Farten ökar när båten sugs med i strömmen. Baloo vrålar order, knappt hörbara över bruset;

- Left back, left back, right forward!

- All forward, fast, fast, fast!

Virvlar och paddeltag får gummibåten att vrida, byta riktning och passera skarpa stenblock. Plötsligt far vi upp på en sten. Båten skakar i trycket från de framvällande vattenmassorna. Vi lutar allt mer innan Baloo hoppar ur. Med vatten till bröstet pressar han med hela kroppstyngden. Båten kränger runt och han svingar sig ombord, innan den får fart igen.

Några minuter senare glider vi upp på en sandbank i lugnare vatten nedanför forsen. Tar våra fiskespön och går längs stranden. Stannar då och då för kast bland virvlar och stenar.

Några kilometers fiske och klippklättrande senare, står jag över vattnet på en klippa och kastar. Draget landar där vattnet trycks ihop i en sprutande vit kaskad mellan två större stenar. Spöet slits ned med våldsam kraft. Jag vevar febrilt för att hinna med när fisken rusar nedströms och förbi mig. I den trettiofemgradiga värmen är jag våt av svett men njuter i fulla drag. När fisken närmar sig land tar jag ett glädjedopp med spö och kläder och skopar upp den i famnen. Det är en Golden mahseer - gyllene mahseer - flodtiger som lokalbefolkningen säger och den gör skäl för namnet. Den ser ut att vara stöpt i guldform, har fjäll som mindre tefat och utstrålar kraft. Vår guide, Asha Ram, klassar den till femton kilo.

Mahseer är en karpfisk, avlägset släkt med mört(!) och finns i större delen av Indien. I hundra år har den varit ett eftertraktat sportfiskebyte, eftersom mahseerfiske räknades som en gentlemannasport av brittiska officerare. I böcker av Indienstationerade officerare beskrivs halsbrytande fiskeäventyr i fiskens forsmiljöer. Här finns också målande beskrivningar av tigerjakt och möten med elefanter men det var korta sidopassager i dessa vildmarksromantiska skildringar som gjorde att jag hamnade vid Himalayafloden Ramganga, ett biflöde till Ganges. En annan fisk omnämns då och då med epitet som Det fulaste Gud skapat och Mardrömsfisk, ett monster enligt de fiskande britterna. Monstret är en mal med stora fenor, platt kropp och en mun full med tänder av hajformat. Den kan bli en bit över två meter och väga över 100 kilo. I lokalmun heter fisken goonch och sägs leva på allt från fiskar och kräftdjur till as.

Böckernas värld var min enda kontakt med goonch tills en kamrat kom hem från en resa i norra Indien. Han hade fiskat i Ramgangafloden och sett flera monsterfiskar utan att få dem. Nu hade han idén att med gummibåt ta sig nedför floden genom väglöst land och nå ostörda områden där dessa fiskar skulle vara talrika. Stefan, som min vän heter, lockade med en färd genom storslagen bergsnatur och närkontakt inte bara med monstermal utan också gigantisk mahseer och chans på möten med vilda tigrar och elefanter. Det lät som Rudyard Kiplings klassiska berättelser eller ett äventyr ur någon ungdomsbok och när man passerat fyrtio, vill man känna sig ung ... jag var såld.

Till sist var vi en grupp på fem svenskar som skulle backas upp av ett gediget gäng lokala experter. Fem "flottare" med Baloo i spetsen hanterade raftingen. För lokal fiskekunskap stod guiden Asha Ram. Till teamet hörde också en kock med hantlangare och en åsneförare - för att få in färska förnödenheter efter vägen. Samordnare var 23-årige Gaurav. Innan färden vandrade han, Asha Ram och Kuldep Singh - en av raftarna - längs hela vår flodsträcka. Lägerplatser och fiskesträckor samt extra stygga forsar ritades in på första detaljkartan över området. Under vandringen halkade Gaurav på en smal bergsstig och rev med sig Singh. De tumlade utför branten till floden åttiotalet meter ned, men klarade sig med en stukad arm för Singh och förlusten av halva campingutrustningen.

Vår flodfärd gick från ett landskap med flackare bergssluttningar med buskar, gräs och mindre träd, till en djupare skuren dalgång med djungelboksliknande vegetation på branta bergssidor. Området var otillgängligt men inte obebott. Då och då såg vi enskilda hus eller tempel och ibland en by med fem, sex hus högt upp i bergen.

Vi förflyttade oss en dryg mil om dagen. Utför de kraftigaste forsarna i gummibåtarna, men resten gick vi för att kunna fiska. Mahseer fanns både i lugnare vatten och i strömmarna. Först efter några dagar provade vi i mörker. En enda blick på fiskens skäggtömmar och små reptilliknande ögon borde sagt oss att de är nattaktiva varelser. Agnet, bitar av större döda fiskar eller mindre levande, presenterade vi på botten av de djupa poolerna med hjälp av stora sänken för att hålla det kvar i strömmen.

Några dagar efter min mahseerfångst stod vi i fullständigt mörker och såg två röda punkter glöda i pannlampors sken. I vattenbrynet låg en gråblank varelse på en och en halv meter, stjärtfenans spröt inräknat. Munnen var hajbred och fylld med glimmande tänder. Fisken tog betet tiotalet minuter tidigare och simmade med obändig kraft upp- och nedströms i höljan, innan den strandade på sanden vid våra fötter. Ganska långt ifrån 100 kilo men ändå - en goonch. Vår expedition var i hamn!

Nu skulle vi ta oss tillbaka till tältlägret. Floden var djupt nedskuren mellan bergsbranterna och stigen till lägret ringlade knappt meterbred i bergsbranten, med trettio meters brant fall över floddalens klippiga botten.

Övernatta vid floden var inget alternativ.

Vi var i hjärtat av Kamaon och även om tigerstammen inte är lika stor som förr kunde ingen svära på att där inte fanns någon "maneater". Vi hade dessutom sett leopardspår i strandsanden. När vi klibbiga av svett rasade ihop bland tälten efter en halvtimmas snubblande mardrömsvandring, fattade de övriga ett gemensamt beslut. Jag fick nattfiskeförbud.

Gaurav gav vi smeknamnet Tigermannen när vi fick höra om en händelse året innan. Han och en kamrat från en mindre by hade hört förtvivlade skrik i byns utkant och sprang mot ljudet. När de vek runt hörnet på ett hus fick de syn på en tiger. Den hade en stor tass vilande på en blodig man, så som en katt håller en nyfångad mus. När de kastade sten på tigern backade den undan så pass att de kunde greppa armarna på mannen och släpa bort honom och rädda hans liv. Tigern, en äldre hona, hade hämtat honom i sovrummet. Samma tiger misstänktes sedan för tre överfall i närliggande byar och sköts. Det var inte helt ovanligt att tiger och leopard gick in bland husen nattetid och tog hundar men trots detta och Gauravs upplevelse var man inte särskilt rädd för de stora kattdjuren. För vilda elefanter var respekten däremot mycket stor. De anses fullständigt oberäkneliga och incidenter där människor dödats är många. De gav oss två råd för kontakter med dessa djur. Möter du en tiger, stå stilla och titta på den - att vända ryggen till och springa signalerar byte. Kommer det en elefant - spring!

Gummibåtsfärdens slutmål var campen Vanghat på gränsen till Jim Corbett National Park reserve. Sista eftermiddagen skulle vi göra ett sista fiskeförsök efter stor mahseer några kilometer nedströms campen. Mellan fjärde och femte vadstället fanns breda avtryck i sanden nära ett högt bambuliknande gräs. Elefantspår. Jag stannade för att få dem på bild. Plötsligt vrålade någon. Asha Ram stod tjugo meter bort och vevade med armarna. Budskapet var kristallklart. Kom hit, fort. Jag tog en sista bild och kastade en orolig blick mot gräsridån. Framme hos Asha Ram fick jag en ilsket framhackad utskällning:

- Never alone, always group. Elefant close. Tigers here.

Samtidigt pekade han mot det täta gräset vid djungelkanten. Platsen såg ut att vara hämtad ur Djungelboken där Shere Kahn smyger på Mowgli.

Halvtimmen senare var vi på väg tillbaka i skymningen. Vi traskade vid flodstranden så långt från gräset det gick. I huvudet rabblade jag : tiger - stå stilla, elefant - spring. En tanke slog mig: Är det så här en mört känner sig när stimmet passerar gammelgäddans vass?

Text och