Jag njuter av mango lassi och morgonens första strålar när ägaren till grannfiket kommer ut, hummande och mumlande med rökelsepinnar i ena handen och heligt vatten i den andra. Han ritar cirklar med röken och skvätter välsignade droppar på ananas och banan som inramar disken. Så avslutar han morgonens första puja och rökelsepinnarna får pyra vidare på skylten som utlovar stadens bästa juicer.
Nepal är genomsyrat av religion. I Kathmandudalen tar det sig inte minst uttryck i otaliga tempel och små böneställen på snart sagt varje bakgård. Under Malladynastin var dalen tidvis uppdelad i tre kungadömen, som under 1400-1700-talen tävlade sinsemellan i arkitektonisk storhet. Medlen kom från den rika handeln med Tibet.
De största kulturskatterna är samlade runt de tre städernas slottsgårdar, eller Durbar Squares, som de kallas. Här kröntes och regerade kungarna i Patan, Bhaktapur och Kathmandu tills "virvelvinden från väster", Pritvi Naryan Shah, kom, såg och segrade 1769. Han enade landet och inledde Shahdynastin, som existerar än i dag. Kathmandu utsågs till huvudstad och dess Durbar Square blev landets hjärta, med sin svampskog av pagoder runt kungens vita gamla högborg. I dag tjänar den som museum och dagens kung Gyanendra häckar i det betydligt mind-re charmiga nya palatset, med ständigt krympande befogenheter.
Kathmandudalen är med sin litenhet som gjord för dagsturer. Jag sätter av med en pigg engelsman mot cykeluthyrningen och efter att ha prutat ner priset till hälften cyklar vi mot Bhaktapur. Nu börjar den verkliga prövningen: att överleva stadens anarkistiska trafik och de nattsvarta avgasmoln som somliga katalysatorbefriade bussar glatt släpper ur sig.
Väl ute ur centrum glesnar det något och vi trampar förbi affärer med stora lerkrukor och metallstatyer av Buddha. Butiksägare samlas över dagens första chai och fruktförsäljare staplar upp sina varor i prydliga pyramider. Längre ut tränger grönskande kullar sig på.
I Bhaktapur, med dess 65 000 invånare, tycks tiden ha stannat. Medeltida byggnader och kullerstensgator har bidragit till dess plats på Unescos världsarvslista. Biltrafik är förbjuden och vi promenerar runt i de smala gränderna, bland hantverksbodar, musikaffärer och små stupor. Fyra män sitter och filosoferar i skuggan av ett tempel, en gammal kvinna spinner tråd. Det är skördetid och människor hjälps åt att slå av säden mitt på ett torg.
Efter lunch och återfärd får vi leda cyklarna från Kathmandus Durbar Square tillbaka till turistmeckat Thamel, så tät är trafiken och människomassorna. Men det är en trevlig promenad med oväntade inslag. En ko ligger mitt på ett torg och äter sin havre i sällskap av ett moln av duvor. Sadhus, heliga män, kommer fram till oss och ber om allmosor. Barnen vill pröva sina engelskkunskaper.
En vecka är lätt att tillbringa i Kathmandudalen, genom stadsbesök (Patan, det tredje gamla kungadömet, ligger bara en tjugominuters bussfärd från centrum), en titt på kremeringsgrunden för den rituellt intresserade - inget för känsliga själar - och Swayambhunath, eller aptemplet, som det tibetanska landmärket populärt kallas. Det ligger på en kulle och är en romantisk utflykt, inte minst kvällstid. Stadens ljus och platsens högtidlighet, med sina munkar och bönehjul, försätter besökare i ett meditativt tillstånd.
Kathmandus omgivande berg lämpar sig utmärkt för vandring, eller bara som en lugn tillflyktsort om man tröttnat på Thamels ettriga försäljare och otaliga friluftsaffärer.
Finns det mer tid och spring i benen kan man antingen prova någon adrenalinsport runt Bhote Khosi, en tretimmars bussfärd i nordöstlig riktning, eller ta sig upp till de högre bergen. Jag valde det senare och hoppade på bussen mot Pokhara, en vackert belägen stad sex timmar västerut, där turistdistriktet sträcker sig längs en sjö med Annapurnas mäktiga skyline som bakgrund.
- Hello madam, how are you today, you wanna look in my shop?
I Pokhara, liksom uppe i bergen, kretsar det mesta kring turismen. Raderna med nasare av tibetanska smycken, scarfar och billiga North Face-kopior är till synes ändlösa. Restaurangutbudet är liksom i Thamel utmärkt och en välsignelse för hungriga vandrare
efter ett par veckor i vildmarken.
- This is Phedi, madam, is your stop.
Jag baxar yrvaket av min ryggsäck från bussen och försöker förvirrat lokalisera var den berömda vandringsleden måhända kan gömma sig. Klockan är 8.45 och hettan tränger redan på. Några få stånd kantar vägrenen och ägarna pekar vant mot den lummiga bergssidan mittemot.
- Annapurna basecamp? frågar jag osäkert.
- Yes, yes, försäkrar de och synar mig sedan från topp till tå.
- Du är ensam? Ingen guide, ingen bärare? frågar de förundrat.
- Ja, i Sverige är vi vana att bära själva, skrattar jag karskt och börjar trampa upp för branten.
Den är lodrät i flera hundra meter. Hinner ångra mig redan efter en kvart, men då är det så dags.
Efter att ha släpat mig över första avsatsen öppnar sig dock en ny värld. Lite hemlig, liksom. Gröna dalar, terrassodlingar, kvinnor som skär gräs och barrumpade små barn som ränner runt husgrunderna. Snart hinner Chris, en 24-årig pustande engelsman ikapp, vi kommer in i en lagom lunk och börjar lära känna varandra. Färden går genom små byar, vi passerar kohjordar och bäckar. Får vår första blodigelchock när de hemska krypen börjar klättra på våra ben. Mot slutet av dagen räknar jag till nio bett, lustigt nog utan att ha märkt ett enda. Vi är trötta när vi når Pothana och ett ursött äldre par som lagar vår lunch - grönsakssoppa och tonfiskpasta - på en hemgjord lerspis. Imponerande.
Den sista biten nedför tar på krafterna, min ryggsäck är tung och jag kan inte hindra benen från att darra närhelst vi stannar. En grupp män med en liten flicka på bår passerar oss, hon ser febrig ut, jag undrar vad som har hänt. Det är tufft att bli sjuk häruppe.
Framemot sextiden når vi äntligen Tolka och tas emot kungligt av ett rart par i 40-50-årsåldern. De erbjuder härbärge med milsvid utsikt för 25 rupier (cirka 2 kronor och 50 öre) och kvinnan kokar vatten för en varm tvagning. Fantastiskt skönt! Hela kroppen värker, särskilt bäckenregionen som blivit hårt åtgången av höftbältet.
Vi sitter i det hemtrevliga köket, på sängen vid brasan, medan värdfamiljen lagar middag. De är enkla människor, födda i trakten. Under något år bodde de i Calcutta i Indien och fadern arbetade som assistent på kontor, men den magra lönen tvingade dem tillbaka till Nepal. De är lättade över att det politiska våldet bedarrat sedan landets revolterande maoister lagt ned vapnen.
Men den politiska situationen i landet har under hösten varit fortsatt osäker. Maoisterna lämnade regeringen i september, med krav på att den 240 år gamla monarkin skulle avskaffas. I slutet av december godkände parlamentet uppgörelsen, och efter valet som är planerat till april ska Nepal förvandlas till republik och kungen avsättas. Sedan detta beslutats har maoisterna gått med i regeringskoalitionen igen.
Ljus tänds här och var i dalen och inhemsk musik strömmar någonstans ifrån. Vi äter middag och slocknar dödströtta redan kl 20.30, under det att skyn öppnar sig och trummar mot plåttaket.
Inleder dag två med grötfrukost, kaffe och skivad frukt. Ljuvligt. Det är mulet och vi trampar iväg men snart åker kläderna av. Dessa två första dygn blir turens tuffaste, med många hundra branta höjdmeter i båda riktningar.
Vi hamnar bakom ett gäng bärare med stora, flätade korgar på väg till Chhomrong. De bär med pannan via en sele och har kraftiga halsmuskler. Får otippat trevligt middagssällskap av tre svenskar, sitter och pratar länge medan myggen flockas på utsidan av burspråksrutorna. Gräshopporna är det enda som hörs och himlen är svart sånär som på ett par stjärnor. Så fridfullt.
Tredje dagen förbyts äntligen branterna mot planare stigning. Forsen dånar i bakgrunden och molnen sveper in som dimma. Det känns som att vandra i ett mysterium. Så kommer regnet och sköljer rent och plötsligt liknar stigen mest en våt söndagspromenad på engelska landsbygden. Grönskan är påtaglig och vandringen en fröjd. Fåglarna kvittrar och vi passerar barn på väg till skolan i röda uniformer.
- Namaste!
För första gången tiggde de varken choklad eller tuggummi.
Vi plockar smultron längs vägen och träffar en avslappnad, israelisk familj med döttrar på åtta och elva år, som varit på resande fot senaste halvåret i Indien. Efter att ha drivit en framgångsrik fiber-
optikfirma i fem intensiva år bestämde sig fadern för att det var dags att pausa. Så han slutade och packade ungarnas skolböcker.
- Men de lär sig så mycket av att bara resa, att se saker och själva få ställa frågor. Kunskapen finns överallt runtomkring oss, förklarar han.
Efter de första dagarna kommer kroppen in i en ny rytm. Vandra, äta, sova. Att livet kan vara så enkelt. Omgivningarna och de människor - lokala och utlänningar - som man träffar längs vägen är kryddan. Intressanta, vänliga och jordnära.
Vi har kommit till Deurali på 3 200 meters höjd över havet och gasvärmaren under bordet utgör basen för den skrattande och pratande ljudmattan. Det fräser från köket. Har just avslutat en middag på dal bhaat (ris med linssoppa och potatiscurry, nationalrätten). Männen spelar schack och två spanska tjejer skrattar över en bok med yogapositioner, särskilt en som ska vara utmärkt mot rynkor.
Fuktiga kläder hänger på rad ovanför huvudena.
En nepales sitter nedkrupen i sin sovsäck i hörnet. Den lilla rynkiga och ständigt leende kvinnliga värden bjuder på te och berättar om sin barndom, de var tolv barn och hade inte råd att gå i skolan.
Den femte dagen, efter att ha vandrat genom vackert dimmiga fält med lila blommor och korsat glaciärer, kan vi äntligen se det. Jag och Chris tittar på varandra och brister ut i var sitt glädjetjut. Baslägret. Vi gjorde det!
Är uppe tidigt morgonen därpå. Lägret ligger som i en amfiteater, med snöhöljda sju-åttatusenmeters-
toppar runt omkring. Floden dånar på avstånd, bäcken kluckar intill och det går en lavin. Sedan en till. Man kan höra tystnaden och dalen är mystiskt molnfylld. Andäktigt, råkallt. Solen börjar skrapa sig uppför topparna. Går avslappnad och lycklig in till en väntande frukost.
