Ropet från vildmarken

Det känns speciellt att få sätta ner fötterna på den antarktiska kontinenten för första gången.

Precis intill zodiacbåten, den lätta gummibåt för åtta passagerare som är standardsättet att få i land folk från större skepp här, jagar en ormlik leopardsäl framgångsrikt pingviner utan att bry sig om besökarna.

Gruset krasar under fötterna i strandlinjen där små klungor av pingviner tvekar om de ska gå i vattnet med leopardsälen så nära. Men vi får order om att skynda bort från strandlinjen eftersom den väldiga glaciären inne i viken då och då kalvar hundratals ton is, vilket drar upp farliga svallvågor av iskallt havsvatten långt upp på den karga stranden.

Så vi promenerar i väg, väl påpälsade även om det inte är mer än ett par minusgrader, genom en pingvinkoloni där tusentals gentoo- och adeliepingviner samsas bland grus och sten. Det är rejält töväder på den snöiga bergssidan bortom kolonin. Längst ner är snön täckt av pingvinavföring - man känner ofta lukten av en pingvinkoloni långt innan man ser den - och lite längre upp skimrar snön i rosa och grönt på grund av alla alger som frodas i det översta snölagret. Längst upp på bergskammen är det snöfritt och porös sandsten grusas bara man tar på den. Utsikten över Neko Harbour, som fått sitt namn efter en valfångare i början av 1900-talet, är storslagen - det är kav lugnt på det stålgrå havet med alla sina skinande vita isberg. De omgivande bergskammarna, där ingen människa satt sin fot, är nästan helt täckta av is och snö, bara på några ställen skymtar kolsvart naket berg igenom. Och nästan rakt under vår kulle möter glaciären havet - den taggiga, trasiga isväggen reser sig över tjugo meter rakt upp från havsytan. Några hundra meter ut i viken ligger kryssningsfartyget som är vårt hem i tre veckor och upp för bergskammen rör sig sakta ett litet lämmeltåg av turister i identiska blå vinterjackor.

Allt detta vackra här och nu - just då är det svårt att förstå att till och med vår mest otillgängliga kontinent i allra högsta grad påverkas av vad vi har för oss till vardags jorden runt.

Men vår resa börjar en vecka tidigare - vid Världens ände. På huvudgatan i Världens ände, det självvalda epitetet på den argentinska staden Ushuaia, har flera klädaffärer skyltdockor i form av pingviner. Det känns inte så konstigt som det låter. Världens sydligast belägna stad hade inte varit så sjudande som den är, full av turister, affärer, och kryssningsfartyg, om det inte vore för pingvinernas hemvist, Antarktis.

Då hade stan med största säkerhet bara varit en håla full av militärer stationerade här för att bevaka den ständigt omtvistade gränsen mot Chile.

Ushuaia etablerades av strategiska skäl för drygt hundra år sedan. Men eftersom ingen frivilligt ville flytta hit, byggde man först ett stort fängelse och lät fångarna anlägga stan. I dag utgår 90 procent av Antarktistrafiken härifrån sommartid och på vintern lockar bra skidåkning.

Vid pisterna finns det gott om sensommarblommor som lyser i solskenet och utsikten över Ushuaia och de snöklädda bergen är fin. Vårt fartyg, Nordnorge, ligger vid kaj, krympt till oroväckande litenhet av de två omgivande skinande vita kryssningsfartygen - ska en så liten båt, som till vardags går i norsk kusttrafik, verkligen klara dessa stormiga hav?

När vi kastat loss i skymningen ser vi stadens ljus försvinna, och de svarta molnen växa sig större. Nu väntar Kap Horn och det över tusen kilometer breda Drakesundet.

När Francis Drake passerade här under sin världsomsegling 1577-80, bevisade han att om det nu alls fanns en stor kontinent i söder så hängde den i varje fall inte ihop med någon annan kontinent, vilket man länge trott. Ända sedan Aristoteles hävdade att jorden var rund för över 2 000 år sedan har Antarktis funnits inritat på kartor, då det ansågs krävas en stor landmassa också i söder för att uppnå jämvikt på klotet. Bara kyrkan, orolig för att det på den okända kontinenten skulle finns folk som inte trodde på Gud, vägrade acceptera tanken.

Men det skulle dröja nästan 250 år efter Drake innan den första människan verkligen såg Antarktis kust. Den officiellt förste, estländaren Fabian von Bellingshausen, kapten i den ryska tsarens flotta, förstod dock inte förrän långt senare vad det var han hade sett och noterat i sin loggbok. Sen är det ändå inte säkert att von Bellingshausen verkligen var först. När han såg Antarktis den 27 januari 1820 arbetade en rad sälfångstfartyg i de här vattnen. Minst tre sälfångare var i land på Antarktis under sommaren 1820-21 och det är troligt att någon var där innan. Men sälfångarna hade, till skillnad från upptäcktsresande och imperiebyggare, inget intresse av att sprida ut var de varit och var det fanns bytesdjur.

Eftersom Antarktis är en hel kontinent får många dela på äran för att ha utforskat den. Kampen om Sydpolen är det mesta dramatiska kapitlet, där norrmannen Roald Amundsen kom först, den 14 december 1911, bara 35 dagar före tvåan Robert Scott. Amundsens perfekt genomförda expedition har dock hamnat i skuggan av Scotts fiasko, som slutade med hans och flera andra expeditionsdeltagares död på isen. Över huvud taget har de s tora Antarktishjältarna ofta varit misslyckade upptäcktsresande. Den allra mest berömda i dag är Ernest Shackleton, som misslyckades med att nå sina uppsatta mål flera gånger och sen fick genomlida de mest extrema äventyr för att han och hans män skulle överleva. Den sista gången slutade fiaskot för hans del på Sydgeorgien, efter en makalös seglats över världens stormigaste hav i en liten livbåt för att sedan rädda alla andra expeditionsmedlemmar - ett hjältedåd i sig.

Sydgeorgien har en nyckelroll i exploaterandet av Antarktis rikedomar. Säljägarna, som främst var ute efter pälsar, kom hit redan 1786, en skeppare vid namn Fanning hade 57 000 sälskinn med sig hem efter en fångstsejour 1802, men i slutet av 1800-talet var pälssälarna i stort sett utrotade.

Då var redan nästa utrotning på gång. 1870 uppfann norrmannen Sven Foyn den exploderande harpunen och det som varit en kamp mellan människa och val övergick till ren masslakt. Från 1904 till 1965, när den legala jakten i stort sett upphörde, tog valkokerierna i Grytviken, Stromness och Leith omhand 42 000 blåvalar, 88 000 fenvalar, 27 000 knölvalar och en rad andra arter. Totalt dödades 1,25 miljoner valar, motsvarande 64 miljoner ton!

I dag står valfångststationerna och rostar omgivna av storslagen natur. På de gamla rostiga fabriksområdena trängs sjöelefanter, förvildade renar (norrmännen tog hit dem) och pälssälar. I dag finns det åter över tre miljoner pälssälar, arten har återhämtat sig extremt snabbt, förmodligen på grund av de luckor i näringskedjan som valarna lämnade.

Men den största attraktionen, utöver de fascinerande industriminnena, är Sydgeorgiens talrika kungspingviner. De tar ovanligt god tid på sig att föda upp sina ungar, så när vi besöker en koloni med 10 000 fåglar finns här både de som håller på med parningslek, de som ruvar på ägg och de som har små eller stora ungar. Ungarna ser ut som de hängt på sig bruntoviga pälsar - det är svårt att förstå att de på någon månad genomgår en metamorfos till ett av jordens vackraste djur.

Sydgeorgiens fiskevatten är rika och bevakas noggrant. Men den Södra oceanen är stor och tjuvfisket omfattande, främst efter den dyra patagoniska tandfisken. Den långsamreproducerande arten är redan hotad. Dessutom dödar långlinefisket runt hundratusen albatrossfåglar om året, de fastnar på krokar på fångstlinor som kan vara 100 kilometer långa.

Vår nattliga färd förbi Kap Horn är odramatisk, även förmiddagen känns bra - vågorna är i och för sig stora, men fartygets stabilisatorer och ett sjösjukeplåster bakom örat gör resan bekväm. Vi passerar under dagen Polarfronten, den osynliga gränsen där de mycket näringsrika antarktiska vattnen börjar, salthalten ändras och havstemperaturen sjunker flera grader. Den sydliga oceanen utgör tio procent av världshaven och är avgörande för hur alla världens havsströmmar fungerar.

Runt tolvsnåret ökar vinden och när den når stormstyrka lagom till lunchen börjar det bli otäckt. Porslin och glas rasar i golvet vid ett par rejäla krängningar. Då är vi många som undrar vad vi gett oss in på, det här är ju bara det första dygnet av många till havs. De stålgrå vågorna ser obehagligt stora ut, men egentligen är det aldrig någon fara. Vinden mojnar dessutom en aning mot kvällen.

- Det här är ett mycket pålitligt skepp, säger Ina Schau Johansen, som arbetat med Hurtigrutens kryssningar i snart åtta år. På en av turerna i början av det här året var vi det enda fartyget som kunde fortsätta på vår rutt i stormen, som var betydligt kraftigare än nu. Andra kryssningsfartyg tvingades vända och på ett av de största hade man över 40 skadade efter fallolyckor.

Nästa förmiddag är det gråväder och dålig sikt. Men inte värre än att det första isberget skymtar på babords sida strax efter tio. Snart syns Nelsonön, en av de istäckta som ingår i Sydshetlandsöarna.

Det är på den arktiska ögruppen som vi ska stiga i land i dag.

Skeppet glider sakta in i det smala, blåsiga och ökänt svårnavigerade "Neptunus vrål", den enda öppningen i den kollapsade vulkankon som bildar Deception Island. Inne i kratern döljer sig en perfekt skyddad hamn, omgiven av taggiga svarta och roströda lavaväggar - det senaste vulkanutbrottet skedde 1969.

1906-1931 drev norrmän en valfångststation inne i kratern och än i dag står flera byggnader, trankokeriet och en rad cisterner kvar på stranden. Ett par enkla gravar skvallrar också om vilka som arbetade här. Under andra världskriget trätte britter och argentinare om ön och 1944 etablerade britterna en kylslagen militärbas, Base B. Så småningom anlades till och med en landningsbana.

Men nu har allt tagits över av pälssälar och sjöfågel. En flock skua - rovfåglar som ser ut som en blandning av trut och örn - badar i en lagun och i det rostiga trankokeriet häckar lättstörd kelpmås.

- Spring inte, utan stå still och klappa hårt med händerna om en pälssäl attackerar, instruerar expeditionsledaren Franz Gingele efter att ha förmanat oss att hålla oss minst 15 meter ifrån dem.

Men när den första pälssälen aggressivt sätter fart mot mig säger hjärnan "spring" ändå. Men sälen bara ökar farten. Så till slut stannar jag och klappar med händerna. Först då avbryter sälen attacken och tycks genast lika ointresserad och slö som innan.

Nästa dag skiner solen och Antarktis storslagenhet får oss att tappa andan. Ett stort vitt kryssningsfartyg som vi möter ser faktiskt gråsmutsigt ut framför lysande vita snöfält och väldiga glaciärer, där det vita bara bryts av isblå och ibland flaskgröna issjok. Ute på vattnet flyter isberg formade som skulpturer - dem får man aldrig nog av. På de mindre vilar ofta weddell- eller leopardsäl.

Vi passerar genom den smala, elva kilometer långa Lemairekanalen. Det smäller och dunkar i skrovet när fartyget försiktigt stöter undan små isberg mindre än en meter höga, men under ytan långt större. Från bergssidor så branta att ingen snö får fäste annat än på toppen, bryts det kolsvarta berget bara av dramatiska glaciärfall. Kylan biter i kinderna där vi står och njuter på däck, för många är detta resans höjdpunkt.

Men frågar ni mig så är kombinationen storslagen natur och närkontakt med orädda djur Antarktis stora behållning. Som de tusentals gentoopingvinerna på Petermann Island. Standardregeln i Antarktis är "fem meters avstånd till pingviner", men redan vid den lilla landningsplatsen trängs de nyfikna fåglarna. Flera av dem går närmre och en del tar chansen att picka lite med näbben på den nyanlända flocken där alla har samma blå överkropp prydd med rederiets logga.

Gentoopingvinerna har valt att häcka just här för att slänten blir snöfri tidigt på våren. De bygger sina bon av småsten och försvarar sedan sin avkomma mot rovfåglar som skua och southern giant petrel, men även själva boet mot tjuvaktiga pingvingrannar, som gärna nyper åt sig en sten om de får chansen.

Granne med gentoopingvinerna häckar vackra blåögda antarktiska skarvar och så står där en enda ensam adeliepingvin.

Den arten, som tidigare var den vanligaste här, har på något årtionde nästan försvunnit från den norra delen av den antarktiska halvön. Förklaringen är det allt varmare klimatet. Ingenstans i hela världen ökar medeltemperaturen så snabbt som här. På 50 år har den ökat med över sex grader, drygt fem gånger mer än världssnittet.

Adeliepingvinen, som är beroende av tillgången på havsis, är uppvärmningens första offer. Men betydligt mer dramatiska saker (för människan) är redan på gång. Rader av stora shelf-isar, flytande, ibland 350 meter tjocka isflak på många tusentals kvadratkilometer, som bevisligen varit stabila i minst 400 år men troligtvis ända sen den förra istiden för 10 000 år sen, har börjat kollapsa i rekordfart.

Samma dag som vi seglar från Antarktis kollapsar en betydande del av Wilkins Ice Shelf, en dagsresa längre söderut. På mindre än en vecka bryts över 500 kvadratkilometer shelf-is sönder i små isberg, som sedan sakta driver ut från kusten och så småningom smälter. Det är troligt att processen fortsätter nästa sommar.

Forskarna är i dag ganska säkra på att förklaringen till de sönderfallande istäckena är smältvattnet som på sensommaren samlas uppe på isen och som sen sipprar ner i sprickor och gör den instabil. Och att det blivit mer smältvatten beror på de allt varmare somrarna.

2002 föll 3 250 kvadratkilometer is, en yta större än Gotland, sönder på samma sätt på shelfen Larsen-B, som sedan förlorat ytterligare 2 450 kvadratkilometer de följande somrarna.

Larsen-B har därmed mist 120 miljarder ton is. Flytande is som smälter bidrar inte till en höjning av havsnivån. Men shelf-isarna är viktiga bromsar för de stora glaciärer som flyter ut i havet från kontinenten. Försvinner shelf-isarna, ökar glaciärernas kalvning och det bidrar till en stigande havsnivå.

Port Lockroy är en minimal ö, man korsar den på ett par minuter, precis intill en stor glaciär. Här anlade britterna också en liten bas under andra världskriget, Base A, som står där än i dag, nu som ett välskött museum, tillika världens sydligaste poststation, öppen hela sommaren.

Där stämplade postkassörskorna Helen Annan och Rachel Hazell över 16 000 besökande kryssningspassagerares vykort den gångna säsongen och drev samtidigt en souvenirbutik, där nästan alla besökare köper något, eftersom det ofta är den enda chansen att shoppa i Antarktis.

- Ni kommer med det fina vädret, säger Helen, medan hon stämplar frenetiskt. Vi har haft en bedrövligt regnig sommar, med bara någon enstaka soldag.

Rick Atkinson, som arbetat periodvis i Antarktis sen 1975, är chef för det fina lilla museet och övervakar dessutom öns pingvinkoloni, som han konstaterar påverkas minimalt av alla besökare. Han, Rachel och Helen är isolerade på ön, där de bor minst sagt trångt och utan bekvämligheter. De får inte ha någon båt, eftersom en olycka skulle få förödande konsekvenser, och enda gången de lämnar ön under sitt halvår här är när de får följa med ut till något kryssningsfartyg för en dusch.

- Det har varit en hemsk sommar. Regnet sköljer tack och lov bort pingvinträcket, så att det inte stinker så mycket. Men regnet bidrar också till en allt snabbare snösmältning.

Sen visar han en stor svartvit flygbild över hur mycket permanent havsis det fanns för 40 år sen även sommartid i de vikar runt ön som numera är isfria.

Exakt vad som orsakat de snabba klimatförändringarna på den antarktiska halvön vet forskarna inte. Men flera samband har konstaterats. Som att det tunnare ozonskiktet, främst orsakat av de numera förbjudna drivgaserna i sprejer, påverkat vindarna som ökat i styrka. Vindarna bidrar i sin tur till att mer varmt vatten pressas upp från djupen mot den västra sidan av den antarktiska halvön, där ytvattnet håller en temperatur under nollstrecket vintertid på grund av salthalten.

Varmare hav leder till mer snöfall, men också snabbare issmältning och allt kortare vintrar. Vinterisen ligger nu i snitt tre månader kortare än på 50-talet, och allt mindre is överlever alls en hel sommar.

Varmare hav och varmare luft samverkar på ett förödande sätt, just nu för ekosystemen på den antarktiska halvön, där gamla arter flyttar allt längre söderut och nya från det subantarktiska området tar över, men så småningom får det globala konsekvenser: FN:s klimatpanel, IPCC, uppskattar att havsnivån kommer att stiga uppemot 60 cm till år 2100.

- Men den kommer att stiga mycket snabbare än IPCC, förutspått, säger Doug Martinson, forskare på den amerikanska Palmer-basen i en artikel i The Antarctic Sun.

Det känns som en dyster framtid stundar om vi inte tar krafttag för att både rädda vår del av världen liksom denna den mest isolerade och mest storslagna av jordens kontinenter. Ska exploateringen av jordens resurser ännu en gång få gå alldeles för långt?

Text och