Jag var i den italienska staden Assisi med konfirmander, och på högmässan i den stora katedralen. En av många samma dag. Proppfullt, vi satt så vi inte såg riktigt. Några få ord snappar jag upp ibland och kan viska till konfirmanderna att nu läser de ur evangeliet, eller detta är en bön. Så blir det nattvard, och de som vill av oss går fram. Eftersom den romersk-katolska kyrkan och den lutherska inte har nattvardsgemenskap lägger jag min högra hand på min vänstra axel, så som jag har lärt mig ska visa att jag vill att prästen ska välsigna mig istället för att ge mig en oblat.
Kön till utdelaren ringlar fram och när det är min tur ser inte franciskanbrodern min arm, eller vet inte vad den betyder, eller tänker inte på det utan räcker fram en oblat mot min mun. "Io lutherano" klämmer jag fram på någon slags hemgjord italienska, jag är lutheran. Dessutom hade jag prästskjorta på mig och eftersom den romersk-katolska kyrkan inte välkomnar kvinnor i prästämbetet borde det vara uppenbart att jag inte är katolik. Brodern tittar upp på mig, jag tittar upp på honom och vi delar ett ögonblick av vad jag bara kan beskriva som djup gemenskap, som verkar ha kommit till lite av vår gemensamma pinsamhet. Han lägger handen på min panna och säger något som jag antar är en välsignelse och jag går tillbaka till min bänk.
Efter gudstjänsten försöker vi samla ihop oss, en stor grupp konfirmander och ledare som nu har lite spring i benen. Då kommer brodern småspringande och letar upp mig. Han vill be om ursäkt för att han inte såg. Det finns så klart inget att be om ursäkt för menar jag.
Vi småpratar lite, om var vi kommer ifrån, hur länge vi är i Assisi, hur gudstjänstlivet ser ut i Sverige och i Italien. Och så säger broder Mauricio "The lutheran reformation is a great gift to the catholic church". Reformationen, som Luther gett namn till och som orsakade en delning av kyrkan i dåtidens Europa, är en stor gåva till den romersk-katolska kyrkan, menade denna munk.
Och jag tror att jag förstår vad broder Mauricio tänker, att inte heller hans kyrka skulle vara den samma utan detta historiska skede.
Det är inte min sak att säga om det är en stor gåva, men jag anar att det var både med viss insikt och med ett stort hjärta för de olika traditionernas gåvor som broder Mauricio sa som han gjorde.
I alla fall så tänker jag på det när nu den romersk-katolska kyrkan och den lutherska tillsammans ska högtidlighålla reformationen i Lund på måndag, 499 år efter det att Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. År som innehållit splittring och strid, men också gemenskap och samhörighet. Det riktigt stora är inte att påven kommer till Sverige, även om många, inte minst katoliker i Sverige, så klart gläds över det. Det stora är att möten sker, där gränser och uppdelning finns. Att man kan se varandra i ögonen och dela ögonblick i djup gemenskap.
