Simon Kaijser drivs av att ständigt skapa ny magi

Simon Kaijser är filmregissören bakom tv-serierna “De dagar som blommorna blommar”, “De halvt dolda” och “Torka aldrig tårar utan handskar”. För de två sistnämnda belönades han med tv-priset Kristallen.

– Det är klart att jag var glad, men jag har aldrig motiverats av priser. Det som driver mig är att skapa magi och känna mig nöjd med min egen gestaltning. Jag motiveras också av att prova nya saker, säger han i sitt milt mintgröna vardagsrum i Stockholmsförorten Kärrtorp.

Bland sina vinnande personlighetsdrag nämner han kombinationen nyfikenhet och analysförmåga. Nyfikenheten eggar honom att utforska nya ämnen medan analysförmågan är omistlig under filmens skapelseprocess.

– Mina framgångar bygger på den här kombinationen. När jag fick möjlighet att göra saker blev det bra resultat och det har lett vidare. Jag känner fortfarande entusiasm inför nya utmaningar likt en nybörjare. Jag är en väldigt erfaren nybörjare…

En balansgång

Eftersom Jonas Gardell har skrivit tv-serierna som Simon Kaijser regisserat kan man undra om likheterna mellan dem.

– Vi är rätt olika som personer, men märkligt nog har vi en gemensam syn på bejakandet av känslosamhet. Jag dras till berättelser som engagerar känslomässigt och inte bara intellektuellt.

Vad säger det om dig?

– Jag är lite hämmad känslomässigt och lever ganska kontrollerat privat. Jag lever ut genom filmerna.

Simon har även regisserat internationellt, senast 2017 i psykologiska thrillern "Spinning man" med namn som Pierce Brosnan och Guy Pearce.

– Det är spännande med andra berättelser, nya intryck och inspelningsplatser, men det är en balansgång. Jag har en nioårig dotter och jag vill inte missa hennes skolgång.

Utsatt som barn

Den egna skolgången och uppväxten tillbringades i ett akademikerhem i Fisksätra utanför Stockholm.

– Jag kände mig lite bortkommen där. Känslan i kvarteret var att man skulle vara tuff medan jag var bokmal, tecknade bildberättelser och gick inåt. Så länge jag kan minnas har bildberättande varit mitt främsta kommunikationsmedel. I en värld utan känsla av kontroll upplevde jag en viss kontroll genom att kontrollera mina berättelser.

– Jag kände mig utsatt – barn i tonåren kan vara väldigt hårda mot varandra. De som inte hamnar högt upp i hierarkin känner av det resten av livet. Jag var inte i toppen av hierarkin.

Trots stort intresse för bildberättande slog han tanken om att bli serietecknare ur hågen – det skulle vara svårt att leva av. Likaså avfärdade han drömmen om regi.

– Det tog mig lång tid att erkänna för mig själv att jag kunde jobba som regissör.

Stresstålig och snabbtänkt

Övertygad om att han inte kunde någonting tog 21-åringen jobb som produktionsassistent inom film. Det tog honom två år att inse hur fel han hade haft. För visst hade han en hel del användbara färdigheter, som att vara stresstålig, kvicktänkt och ha en förmåga att fatta snabba beslut. Med andra ord, som klippt och skuren för rollen som inspelningsledare.

23 år gammal var jobbet hans och han debuterade med filmen “Pariserhjulet”. Det gick bra och det var bara var en tidsfråga innan han skulle få regissera. Filmen “Ett litet rött paket. Tredje gången gillt” i Sveriges Television blev entrébiljetten till den breda publiken. Då hade han knappt tio år kvar till första skälvande Kristallen med tv-serien “De halvt dolda”.

Skapa från grunden

När en stor produktion pågår är det väldigt intensivt, så Simon Kaijser lever främst däremellan, framhåller han. Och då utövar han sina stora intressen.

– Det är viktigt, det är inte sunt om allt i mitt liv ska handla om film. Klippklättring är min Prozac. Och nu är mitt stora intresse att köra motorcyklar på bana – roadracing fast utan att tävla. Det viktigaste för mig är att inte stagnera. Jag älskar att lära mig nya saker och utvecklas, både i privatlivet och på jobbet.

Vad gör du om tio år?

– Du, om tio år är jag nog närmare döden – då är min högsta ambition att överleva. Det jag ska göra ska göras nu. Jag vill börja skapa mer från grunden, skriva mer. Tidigare vågade jag inte tro på mina egna historier, vågade inte tro på mig själv som författare. Det vill jag ändra på, säger Simon Kaijser.