”Ständig kö av böcker i huvudet”

Det finns saker man helst inte vill tala om. Under det förberedande arbetet inför den senaste romansviten i fyra delar kraschade Susanna Alakoskis dator och alla efterforskningar försvann.

– Det har jag bestämt mig för att aldrig mer tänka på, säger hon och skrattar.

– Jag hade gjort så mycket jobb. Det var bara att låtsas som att det aldrig hände och aldrig ska hända igen. Jag har skärpt mitt säkerhetstänkande nu.

Och nu växer romansviten fram, bok för bok. Den inleddes med ”Bomullsängeln” 2019 och utgår från hennes mormor Hilda som under 50 år arbetade på en textilfabrik i Finland.

Episk berättelse växer fram

Hon pratade aldrig om tillvaron där, men det gör Susanna Alakoski nu, i romanens form. Böckerna omfattar fyra generationer mödrar och är också ett historiskt detaljerat tidsdokument.

– Det är en stor episk berättelse med många trådar att hålla ihop. Ett stort researcharbete ligger bakom. Det händer att jag kör fast men då skriver jag ändå. Någon annan väg finns inte.

Just nu sitter hon i familjens sommarhus utanför skånska Simrishamn och författar på bok nummer tre. Där sitter också maken och författarkollegan Mats Söderlund. De är varandras bollplank och första kritiker.

TT: Kan ni vara uppriktiga mot varandra kring era texter?

– Mycket! Vi har en regel att säga något snällt till varandra. Först. Men vi kan bli häftigt osams. Det är brutalt att kommentera text och det måste vara så.

I sommar håller de en gemensam kurs i litterär gestaltning på Skurups folkhögskola där de en gång träffades. Susanna Alakoski planerar också för en skrivkurs för doktorander i Norrköping under hösten. Där innehar hon under några år en gästprofessur i Moa Martinsons namn.

Förhållandet till arbetarförfattaren Moa Martinson är kluvet. Det tog lång tid innan Susanna Alakoski uppskattade hennes berättelser, som alltför mycket påminde om hennes egna självupplevda erfarenheter av social utsatthet.

– Jag kände tidigt att jag förväntades tycka om henne men jag behövde något annat på den tiden, en väg bort från det svåra och påvra jag kom ifrån. Och jag behövde få skratta. Kristina Lugn var en poet jag fann tidigt som lockade fram skrattet i mig.

Familjen kom från Finland till Sverige när Susanna var tre år. Uppväxten var fattig och präglades av missbruksproblem. På grund av det pågående infernot var det först sedan hon flyttat hemifrån som hon förmådde läsa sin första riktiga bok. Innan dess gick all tid åt till att överleva, berättar hon.

Pressekreterare hos Gudrun Schyman

Berättelserna fanns där ändå, inom henne. Det var egna historier och sådana som hon hört och ibland stöpte om i ny form. Men debuten skulle dröja. Susanna Alakoski arbetade som socionom under flera år och sedan som pressekreterare åt dåvarande vänsterledaren Gudrun Schyman.

Skrev gjorde hon på lediga stunder och efter 15 års försök att bli publicerad debuterade hon som 43-åring med den hyllade romanen ”Svinalängorna”. Den byggde delvis på de egna erfarenheterna under uppväxten.

– Jag är nog tillsammans med Astrid Lindgren den mest refuserade författaren i Sverige. Jag envisades med att skriva prosalyrik i början och förlagen hade svårt att avgöra genren. De ville att jag skulle skriva längre men då hade jag inte alls några planer på en lång roman.

Finland en gåta för Susanna

Eftersom Susanna Alakoski har vuxit upp och levt sitt liv i Sverige är den svenska identiteten stark. Men det där att vara något annat från början har präglat henne.

– Finland har varit mycket av en gåta för mig. När jag återvänder dit kan jag känna igen mig i mentaliteten. Min man säger att jag blir en annan person när jag talar finska, lite mer intensiv tror jag, säger hon och skrattar.

När de fyra böckerna i det hon kallar bomullssviten är färdiga väntar nya projekt, men om dem kan hon inget säga just nu.

– Jag har ibland funderat på hur det skulle bli om jag slutade skriva böcker, om inget längre ville bli skrivet. Men där är jag verkligen inte. Jag har en ständig kö av böcker i huvudet.

Johan Ekfeldt