Triss i nyfödda för sportiga systrar

Det är vackert. Vykortsvackert, med grönska, prunkande trädgård och ett rött hus uppe på kullen. I trädgården går en man och klipper gräsmattan och snart rullar bilarna in en efter en på den lilla grusplanen framför huset. Det är här de vuxit upp, systrarna Anna Eriksson, Maria Karlsson och Sofia Skenk. Det är hit de kommer tillbaka för att träffas allihop nu när familjen under våren utökats med tre små kusiner.

På verandan samlas de, med varsin liten bebis i famnen, kaffe och bulle på bordet och den ena bebisens två äldre syskon som då och då kommer in och kollar läget.

– Ska ni gå till morfar? frågar Anna Eriksson

– Nä, han klipper gräset, svarar hennes dotter Nellie.

– Ja, han har planer på en fotbollsplan nere vid vägen, säger Sofia Skenk, så att alla barnbarnen kan spela fotboll tillsammans.

– I går plockade vi bort stenar och nu är gräsytan klippt. Det kommer bli kul där, säger Anna.

Det är ingen slump att morfar Mats och mormor Britta fixar en fotbollsplan när barnbarnsskaran växer. Idrott har alltid varit viktigt för familjen Karlsson. Alla tre systrarna höll på med både handboll och fotboll som barn och fortsatte sedan upp på elitnivå. Sofia och Maria i fotboll och Anna i handboll.

– Det var först när jag var ungefär 17 år som jag slutade med fotboll och satsade helt på handbollen. Det var då jag gick till Önnered, säger Anna.

Systrarna valde istället fotboll.

– Jag ville göra som Maria, säger Sofia med ett skratt. Nä, men jag var väl lite bättre på fotboll och så upplevde jag att det snabbare blev allvar med fotbollen och det gillade jag.

De är alla överens om att de inte varit där de är idag om det inte vore för idrotten. Den har format dem och givit dem mycket i livet.

– Det är en stor del av mig själv, den jag är och har blivit. Jag har lärt mig två nya språk flytande och bott utomlands under många år, säger Maria som spelat professionell fotboll i England, Italien och Frankrike och nu är bosatt i Italien.

– Vi har blivit bra på lagarbete och idrotten har gett oss mycket socialt, säger Sofia. Ingen av oss har svårt att komma in i en grupp. För min del har det även gett mig mitt yrke. Jag är fysioterapeut och jobbar på Idrottsrehab och med ungdomslandslag i fotboll. Det är oerhört roligt och något jag inte hade gjort utan fotbollen.

– Nästen hela ens umgängen har kommit via idrotten och det är där jag träffade min man. Han är också handbollsspelare, säger Anna.

Systrarna tittar på varandra runt bordet.

– Jag med!

– Jag med!

Sofias man har varit fotbollsspelare, precis som hon. Och Maria träffade sin sambo Matteo när hon spelade i Italien. Han är före detta volleybollspelare och numera tränare i serie A och assisterande förbundskapten för tyska landslaget. Till hösten går familjens flyttlass från huset i Udine i Italien till Milano där Matteo är ny tränare.

Sitt arbete som sportagent kan Maria sköta varifrån som helst, bara telefonen och datorn är med. Hon har valt att fortsätta med det även nu när Liam är liten. Maria är fotbollsansvarig på Connect Management Group, CMG, som representerar ett 40-tal fotbollsspelare i Europa.

– Jag har kontakt med alla toppklubbar i Europa. Vi har framför allt svenska spelare, men även många utländska. Vårt fokus är på damfotboll. Det är lite nytt för klubbarna att kvinnliga spelare är representerade, men det är en viktig utveckling. Det är roligt att följa unga spelare och vara rådgivare åt dem. Det handlar ju inte bara om att prata pengar utan att vara ett stöd i deras karriär, säger Maria.

Storasyster Anna är specialistsjuksköterska för barn och ungdomar och arbetar på Östra Sjukhuset i Göteborg sedan 2007.

– Jag hade tänkt bli polis, med det tar så lång tid att komma in på polishögskolan och jag var less på att ta ströjobb. Jag ville bli något, så jag sökte till vårdhögskolan i Borås och kom in. Det var smidigt att kombinera studierna där med handbollsspelandet i Önnered.

Studierna varade i tre år och sista terminens praktik gjorde Anna på en barnmedicinsk akutvårdsavdelning på Östra sjukhuset. Hon kände direkt att hon hamnat rätt och fick sedan ett vikariat där. För fyra år sedan läste hon vidare på specialistutbildningen.

– Det är ännu en sak idrotten givit oss, säger Sofia och vänder sig till Anna. Du läste vidare, du ville framåt och prestera mer. Uppnå något. Det har vi ju med oss från all idrott. Beslutsamheten. Att vara nöjd, men inte nöja sig.

– Och det är ju guld värt för mig och Fia att Anna har det jobb hon har. Vi ringer inte 1177, vi ringer Anna och vi skickar bilder på små röda prickar och frågar vad det är, säger Maria.

De tre nya små kusinerna sitter med vid bordet. Lugnt i varsin mammas famn. Just nu är fokus bara på att äta och sova, men snart kommer de springa runt på mormor och morfars gräsplan. Det blir ingen chock för någon om de börjar med bollsport och precis som deras mammor en gång sporrade varandra, kommer de ha varandra att spela med och mot när morfar klippt planen ännu en gång.

Karin Löwing

namn@gp.se