Vi sitter i arbetslokalen när det kommer in en känd person som en av oss råkar vara vän med. Över en kopp kaffe frågar vår mest kavata medarbetare gästen hur det kommer sig att kända alltid blir vän med andra kända. Jag tycker att frågan är om inte angelägen så åtminstone intressant. Ibland ser man de mest bisarra konstellationer av kändisar på bild tillsammans och det kändes faktiskt skönt att till slut få svar på hur ”Lilla hjärtats” fostermamma träffade E-type (hemma hos Ulf Kristersson).
Vår kändisvän verkar i alla fall inte vilja kännas vid att hen som alla andra har ett större intresse för en kändis än för en svennebanan. Hen förklarar i stället att i den vanliga världen tar det lite tid att bli vän med någon. Man måste känna på varandra och göra sin research, innan det går att veta om det finns potential för vänskap. Med kändisarna kan man liksom hoppa över de där första stegen. Kändisvännen presenterar även det orimliga i att som offentlig lägga ut sig till allmän beskådan på Tinder och att det är därför som fenomen som ”Elitsinglar” finns.
Vad är det som gör att de inte går till sina riktiga vänner? Känns det bättre att bli bekräftad av en kändis än en vanlis?
Jag påmindes om att en kompis valde just den sajten för att slippa mänmännen med sina träningsredskap, ölsejdlar och fyrhjulingar. Hon hittade snabbt en utbildad snällis utan att behöva vaska fram guldkorn ur sanden på Tinder. Jag tänkte att jag nog aldrig skulle kunna identifiera mig som tillhörande en ”elit”, men om min vän nu bestämt sig för att oddsen är dåliga för att hon som högskoleutbildad filmregissör ska hitta sin själsfrände i en grävmaskinist, så why not? Det finns liksom en anledning till att ”Notting Hill” funkar som film. Själva premissen är tämligen osannolik.
Ett par dagar senare får jag höra från en vän om en hemlig Facebookgrupp där ett antal kända och/eller framstående kvinnor blottar sitt mest privata för varandra trots att flera av dem aldrig träffats. Jag frågar varför man vill lämna ut sig själv till helt okända människor. Vad är det som gör att de inte går till sina riktiga vänner? Känns det bättre att bli bekräftad av en kändis än en vanlis? Blir deras problem mer relevanta när de vädras i en kändisfilterbubbla? Min vän ser oförstående på mig, som vore jag en gammal proggare från Göteborg (vilket ligger nära sanningen). Det finns tydligen ingenting som är fel med elitistiska Facebookgrupper och jag känner mig bara exkluderad.
Hemma fastnar jag framför tv-programmen från olika sommarhus där kändisarna talar om livets allvar med varandra och undrar vad som händer när karriären dalar. Kan man komma krypande efter åren i rampljuset och be de bortrationaliserade polarna från gymnasiet om ursäkt för att man försvann? Sannolikt inte. Man har grävt sin egen grav när man har skrattat ihjäl sig med Tommy Körberg.
Ser på: Film på bio, så mycket det går, för att det är härligt och för att stötta en krisande bransch.
Gör: Funderar på att bli en annan slags människa med helt nya intressen.
Läser: Kristian Lundbergs sista bok innan han gick bort, ”Sånger vid avgrunden”, om hans liv som beroende. Vansinnigt smärtsamt och kolsvart.
Läs fler krönikor av Sara Kadefors:
LÄS MER:Det fanns en tid när jag kunde släppa loss
LÄS MER:Jag har levt ett yrkesliv utan chefer
LÄS MER:Sjukvårdens system är korkat
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
