Klas Östergrens ”Renegater” är en tjock bok, 748 sidor tar sin tid att plöja. Till slut var det ändå över, stor tomhet uppstod, vad skulle jag nu ta mig till med mitt liv. Jag hade blivit beroende av att Henry Morgan och Torsten Ljung följde med på transportsträckorna genom stan, försiktigt balanserade jag över ispucklar och spårvagnsspår med Östergrens röst i öronen.
Han läser bra och när han läst klart tog den där känslan över igen, världen är galen, jag hörde spikskorna slamra ödsligt mot asfalt och gatsten, det går inte att smyga med broddar.
Det är mycket vinter i ”Renegater” också. Torsten Ljung är som besatt av snö. Ett stort antal berömda snömålare nämns, dock inte G Wernlund, som jag ropade in på gårdsauktion i Jämtland för längesen, det var något med färgerna.
Efterforskningar kring konstnären har gett mycket lite. En blombukett i olja bara, som dök upp på nätet för 50 kronor. Samt mycket senare en suddig bild utan angiven upphovsman där granridån ersatts av höga fjäll. Både renen och skidåkaren är som kalkerade från min målning, en serieproduktion kan anas, hötorgsmålare är kända för att upprepa sig.
Jag äger en hötorgsräv i snö också, oerhört taffligt målad. Vykortet från Konstmuseet i Göteborg, som jag hade bra länge på mitt kylskåp, har helt annan verkshöjd. Motivet heter Vinter, helt enkelt, och är målat av Ivar Arosenius. Varje gång jag öppnade kylen såg jag Arosenius ensamma gubbe traska fram i ett snöfläckat västgötskt landskap, som en påminnelse om att olika falla ödets lotter.
Jag trodde att det intressanta med ”Renegater” skulle vara den inflikade rapporten om skandalen i Svenska akademien: jag har ett förflutet på kvällstidning. Jag skyller inte på det. Min smak för skvaller, som jag ibland mättar med Svensk Damtidning, tar jag ansvar för själv.
Pandemin slår hårt mot premiärer och galainvigningar, även det glittriga folket måste hålla avstånd.
Just den tidningen stämmer rätt dåligt med min självbild. Jag försvarar mig med att den funkar som ett sätt att rensa hjärnan från energidragande väsentligheter. Eller är det allmänbildande rentav att uppdatera sig om de europeiska kungahusens fortsatta inflytande? Se även den belgisk-franska dokumentären ”Kungahusen och nazismen”, norska glorifierande ”Atlantic crossing” och engelska ”The Crown” - förstås. Framöver ska svenska kungligheter visas upp i en egen tv-serie ”med verklighetsbakgrund”, det ligger helt rätt i tiden. Den serien blir rejält omskvallrad.
Till saken hör (inte?) att Svensk Damtidning numera har stora problem att fylla sina vimmelsidor. Pandemin slår hårt mot premiärer och galainvigningar, även det glittriga folket måste hålla avstånd.
Det var väl därför tidningen härförleden körde en repris på Lasse Berghagens 60-årskalas. Många kändisar syntes då och där, som fortfarande är kända, kändisskap följer ofta med upp i åren, och kanske, kanske, finns det ändå ett allmänintresse av att se hur de såg ut när de vimlade för 15 år sedan? Hur fort går inte tiden?
För att i någon mån skingra dessa spretiga tankar laddade jag ner Mikael Persbrandts självbiografi. Inte mycket snö där men desto fler ångestladdade skandaler, han läser också bra förstås. Så nu kliver jag runt på stan ihop med Persbrandt, alltmedan mina skarpt lilafärgade sladdar ringlar över jackan ner i fickan där mobilen ligger: de hörlurarna fanns bara i lila. Mogna kvinnor ska undvika att klä sig i lila, men vem bryr sig, snart är det vår.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
