I sommarens soliga dagar händer det understundom att kåsören inte ens behöver lämna redaktionen. Det finns så att säga stoff innanför tidningshusets väggar. I detta fall rör det sig om en papperslapp, utriven ur ett spiralblock, upptejpad på ett fönster. Denna lapp har suttit i fönstret sedan den 23 februari.
Det är ingen slump att lappen sitter i just det fönster där den sitter. Det finns annars en mängd fönster i tidningshuset. De visar olika delar av Göteborg. Det kan exempelvis vara utsikt över Åkareplatsen, Scandic Hotell, blå bussar i en rondell eller de lövverk som så här års tränger upp ur Trädgårdsföreningen som en grön rök.
Men så finns alltså också detta speciella fönster.
Det är ett fönster som är något alldeles extra. Det löper med gröna spröjsar längs med det utsträcka skrivbordslandskap som utgör nyhetsredaktionen. Göteborgs-Postens nyhetsreportrar har här en av Sveriges mest dramatiska och kosmopolitiska utsiktsplatser. De medarbetare som sitter vid detta fönster med utsikt norrut ser i samma blickfång – enklast uttryckt – halva Göteborg.
Här räknar vi inte våra byggprojekt i år utan i decennier eller sekler.
Det är Hisingens blånande berg i fjärran. Det är gula kranar. Det är de nya magistrala glasfasaderna vid Gullbergsvass. Det är den gamla Skansen Lejonet och det böljande marsklandskap där elaka danskar fordom drog fram med armborst.
Det är järnvägsspåren som löper in under perrongerna. Det finns inget större koncentrat av resandets romantik än järnvägsspårens bruna knippen vid perronger. Det går att sitta vid fönstret i tidningshusets femte våning och betrakta denna världsvana brådska: trängsel, resväskor, väntan.
Och vid detta fönster satt alltså en medarbetare i vintras och såg att det någonstans i denna enorma tårtbit av Göteborg inträffade något.
Ett tak blåste ner.
Det var den 23 februari.
Redaktören tejpade i fönstret upp en lapp om vadslagning kring den enkla frågan: när är det lagat?
Detta inträffade en vinterdag när tågen kom från Åre med snökuddar på taken.
Nu har vi nyss firat midsommar.
Inga ansatser att reparera taket har kunnat märkas.
Det nedblåsta aktuella – eller snarare inaktuella – taket har visserligen bärgats och transporterats bort. Man skulle kunna tycka att ett så att säga herrelöst tak hos ansvariga fastighetsskötare borde väcka oro och undran. Kanske detta nedblåsta tak rentav fyllde en funktion?
Men vi får helt enkelt nöja oss med att konstatera att det nedblåsta taket har bärgats och att ingen ytterligare aktivitet sedan dess har kunna skönjas.
Fyra månader har gått. Vadslagningen på Göteborgs-Postens redaktion antar för varje vecka alltmer vansinniga dimensioner.
En redaktör har framkastat tanken att detta nedblåsta tak i sig är ett slags koncentrat av Göteborgs själ: att fermt och expeditivt reparera ett nedblåst tak skulle vara ett uttryck för en iskall perfektion som vore oss göteborgare helt främmande.
Här räknar vi inte våra byggprojekt i år utan i decennier eller sekler. I en stad där en stadsplanerare är karl att gräva upp en hel innerstad, och sedan lämnar väldigt förströdda besked om när dessa gropar kommer att fyllas igen, är ett nedblåst tak en bagatell som det knappt är värt att orda om.
Det påminner om den gamla historien med Londonkorrespondenten på en svensk tidning som satt på en pub vid Fleet Street och ville skryta för sin brittiska kolleger om svensk byggnadsstandard och sa:
– Häromdagen var det en lastbil som körde av vägen vid Hampstead och välte ett hus. Det skulle aldrig hända i Sverige. Ja, i Sverige har vi såna hus.
De engelska journalisterna svarade:
– Ja, i England har vi såna lastbilar.
Något liknande gäller Göteborg. När ett göteborgskt tak blåser ner beror det inte på de göteborgska takens brister, utan på den göteborgska blåstens styrka. Och den göteborgska blåsten är en del av det göteborgska väder som är det adelsmärke på vilket den göteborgska civilisationen vilar. Det är till exempel det göteborgska busvädret – regnet, vätan, dimman – som har tvingat från det kompensationsfenomen som går under namnet Göteborgshumor. Vi göteborgare berättar vitsar för att överleva.
Kort sagt: utan detta nedblåsta tak skulle vi inte ha det så roligt.
Det finns rentav något vackert i det faktum att den redaktionella vadslagningen om taket nu går in på femte månaden.
Snart är det fem hundra kronor i potten.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
