Klockan är snart ett. Bara några minuter kvar. Jag står högst upp i nya fyren på Nidingen, byggd 1946 av mästaren Hilmer Carlsson. Nere till vänster i bild syns Nidingens mistkanon, en gammal mynningsladdare som väger ton. Strax intill, en mindre kanon som landade på ön för några timmar sen.
– Vi tog den surrad däck på båten från Göteborg, berättar Thomas Andreasson för mig lite senare. Det kändes lite som Ostindiefararen med den där kanonen ombord.
Thomas Andreasson kommer från Statens fastighetsverk, ansvarig för byggnaderna på Sveriges allra äldsta fyrplats, förvaltare av alla kronoholmar i landet.
– Vi har gjort en satsning på Nidingen. Har inte resurser för att hålla allt härute i toppskick men vi håller ordning på ytterrocken! Sen fick jag ju idén med kanonen, tog kontakt med Bohus Elfsborghs Caroliner som var på direkt.
Karolinerna står vid kanonerna, krut och laddstakar redo. Där bränner tre skott av. Ett moln av rök, knallen är öronbedövande. Startsignalen för en lysande fyrfest på jubilerande Nidingen.
Alla omkom utom en man, tredjestyrman, en svensk, som klättrade upp i riggen och blev räddad efter mer än ett dygn.
Men vårt äventyr började långt tidigare, redan på morgonen när vi klev ombord på Johan Elvborns ”Donna” vid en lång träbrygga någonstans på Onsalalandet. ”Donna” är en riktigt stadig Västkustsnipa. En Solédiesel på 65 hästkrafter morrar under motorhuven och alla behövs när vi ska trycka oss fram i grov motsjö mot Nidingen med upp mot 17 meter i sekunden i byarna.
– Det här är Lars Gathenhielms hemmavatten, berättar Johan när vi passerar en vik. Hans pappa var fyrvaktare ute på Nidingen och här hade kaparen sina skepp, Lilla Jägaren, Vinthunden och alla de andra.
Vår skeppare vet allt om vattnen vi passerar. Gamla lotshamnen där med sin traditionella lotsutkik, ser likadan ut på Dyngö eller Havstenssund i norra Bohuslän som här på Onsala.
– Från lotsutkiken såg man den amerikanska ångaren ”Macona” gå på grund norr om Nidingen. Alla omkom utom en man, tredjestyrman, en svensk, som klättrade upp i riggen och blev räddad efter mer än ett dygn.
Med ombord i snipan är också Anders Lorén från Nidingens Vänner, mångkunnig ledsagare på vår resa till Nidingen. En stor seglare med grått ställ kommer forsande över fjorden. Anders har en app i mobilen som berättar att det är en båt som gått från Tönsberg i Norge; jag visste inte ens att en sådan app fanns.
Idag visar Nidingen sitt rätta ansikte. Det här är en utsjöfyrplats, extremt exponerad för regn och vind. Alla väderappar jag har i mobilen lovar att en front med vind och slagregn kommer att dra in över Nidingen, ungefär när festen går mot sitt slut. SMHI, Windy, Yr.no, Sjöräddningen, alla får rätt. Fronten kommer. Vinden piskar låga Nidingen. Regnet faller, fantastiskt hårt och snett.
Men jag ser bara glada människor överallt, det är märkligt. Folk i alla sorters regnkläder, fyllda av smittande glädje och energi över att vara ute på Nidingen just nu och fira fyrplatsens 400-åriga historia. Två hundar har också kommit med ut i regnet och blåsten. Sjuåriga mopsen Hjördis är här för fjärde gången. Helt tillfreds med livet på fyrön under en skyddande regnrock.
Vinden river i tältet som ska skydda utrustningen för festtalarna. Bråkar med ljudet från mikrofonen, men stämningen är ändå på topp. Champagnen på plats. Glasen fyllda. Och så skålar vi alla för Nidingen 400 år. Det är en härlig stund på jorden.
Någon ropar plötsligt:
– Skepp mot revet! Skjut varningsskott!
Karolinerna störtar bort mot kanonerna, tre nya skott som avslutar festen i en perfekt dramaturgi. Sen blåser tältet bort. Regnet vräker ner. Men jag får ändå en pratstund med byggnadsantikvarie Kersti Lilja från Riksantikvarieämbetet som stormtrivs i regnet på Nidingen. Riksantikvarieämbetet är tillsynsmyndighet för alla statliga byggnadsminnen. För slott, kungsgårdar, järnvägsmiljöer, fyrplatser och andra viktiga byggnader som berättar landets historia.
– Ett mycket lyckat firande av 400-åringen Nidingen. Vädret är ju inte det bästa men samtidigt blir det ju än mer tydligt vilken viktig fyrplats detta är, och alltid har varit för sjöfarten, särskilt i denna typ av väder!
Joel Smith, generaldirektör från Sjöfartsverket, står stadigt i blåsten på Nidingen i Sjöfartsverkets arbetsjacka som väl tål det mesta.
– En minnesvärd dag, inte minst på grund av vädret. Man förstår hur det kunde vara förr i tiden när det blåser kuling i en vecka i sträck och man inte kan ta sig från ön. Liknande förhållande var det ju på Måseskär och ibland på Hållö. Nidingen är dock i en klass för sig med sitt utsatta läge och svårnavigerade rev. Jag tycker det har varit en fantastisk dag och jag är imponerad av engagemanget av föreningar och näringsidkare som ligger bakom arrangemanget. Från min sida kan jag säga att Sjöfartsverket och vår personal är väldigt tacksamma för det lokala engagemanget som håller ett öga på fyrarna men också är oerhört viktigt för att visa upp det kulturarv som vi förvaltar.
Nu är det sen eftermiddag. Vinden avtar inte. Regnet piskar på. Vår hemtransport har blivit komplicerad. Styrpulpetaren är för liten idag, snipan ska stanna kvar. Vi tar skydd i ett av husen och diskuterar läget med vår guide Anders som plötsligt säger:
– Men har ni sett våra pärmar med gamla spionbåtar från 80-talet?
Inne på fågelstationen finns alltså två pärmar med hundratals registrerade båtar från Ryssland, Östtyskland, Polen. Segelbåtar mest, som rört sig farvattnet. Det är längd, bredd, segelyta, motor, anropningssignal, allt. Det är ett mysterium, inget vet något bestämt om detta på Nidingen. Ett stråk av Kalla Kriget går genom rummet.
Vi förbereder oss på en lång kväll. Kanske natt på Nidingen? Men allt löser sig snabbt. Vi får plats i Stefan Petterssons stora RIB, bestyckad med två vita Suzuki. Kungsbackafjorden är bucklig som satan. Men Petterson känner sin fjord utan och innan, vet precis hur sjöarna ska tas för maximal komfort för oss passagerare. Det blir en fantastisk färd. Efter någon halvtimme är vi redan i hamnen på Gottskär.
Genomblåst står jag under taket vid bensinstationen. Försöker putsa upp glasögonen, helt igenmurade av salt. Här står också Barbro och Elisabeth som också var med på Nidingen. Det är elfte besöket för Barbro.
– Det bästa med Nidingen undrar du? Det är ju att det är Nidingen!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
