Åh nej! Precis när jag kliver ut genom ståldörren griper den ivriga sydvinden tag i min seglarkeps. Där virvlar den iväg i sällskap med några skarvar, bort över Östersjöns blåsvarta vatten. Det där var min bästa keps, den som äntligen fått rätt stuk efter en lång sommar.
Jag tyckte inte det blåste så mycket när vi gick över bron bort till fyren på Stora Grundet vid Grankullavik på norra Öland. Men här uppe, tjugoåtta meter över marken, känns vinden brutal. Jag håller mig hårt i räcket.
Sista biten innan balkongen måste du klättra upp i en nästan lodrät järnstege. Vid stegens fot finns maskineriet kvar från franska firman Barbier Bernard & Curenne, firman som levererade världens bästa linser till de svenska fyrarna.
Före besöket på Långe Erik läste jag om fyrens lod som drev linsapparaten i meteorologerna Lars-Göran Nilsson och Anders Nylunds bok ”Sjörapporten”. Inne i fyrens hjärta finns alltså ett lod som visar att fyrtoppen ”pressas tillbaka cirka 60 centimeter i sidled i hård vind”.
Mer än en halvmeter! Jag hade förstås varit lugnare här uppe på balkongen om jag inte läst ”Sjörapporten”. Den berömda svajningen. Den hypersmala trappan. De branta stegen. Långe Erik svindlar, en Hitchcockfyr.
”En del går för fort och blir väldigt snoriga och andfådda. Ta det lugnt ner! säger jag alltid när folk ska upp i Långe Erik.”
Fyren är ju lillebror till Långe Jan, når knappt till Jans översta skjortknapp. Färre steg också, bara etthundratrettioåtta. Men stegen är lite högre här. Du får ha en hand på trappräcket och pressa en hand mot väggen, hålla balansen som en lindansare. Det känns som i den där surrealistiska målningen där trapporna går åt fel håll. Där allt lutar, kränger, vindlar.
Biljetten till fyren köpte vi Amelie Ogard i det röda misthuset med fyrkantigt torn mitt emot fyren. Amelie Ogard är driftsansvarig här. Hon bor i Byxelkrok några mil bort och älskar sin lutande fyr.
– Det är ett hedersamt arbete att sköta Långe Erik tycker jag. Jätteviktigt att hålla igång fyren som betytt så mycket för många människor. Fyren är självklar för oss här på norra Öland. En sommardag kan det komma femhundra besökare som alla vill upp i fyren och kön här ute är enormt lång. Vi får stå i porten och räkna folk, tjugo upp och bocka av alla när de kommer ner. Men man får ta det lugnt, speciellt på nervägen. En del går för fort och blir väldigt snoriga och andfådda. Ta det lugnt ner! säger jag alltid när folk ska upp i Långe Erik.
När fyren byggdes i öländsk kalksten 1845 fanns ingen landförbindelse ut till Stora Grundet, bron vi gick över till fyrplatsen kom först 1965. Byggmästaren Jonas Jonsson fick båda upp folk och hästar för att baxa stenen över isen, det var ett råslit för djur och människor.
Bakom fyren ligger fyrbyn, omsluten av Grankullavik som en krabbklo. Urgamla, täta ekar. Yppig grönska mot söder med vackra hus i klara färger. Jag tänker på Astrid Lindgren, på Körsbärsdalen. Ett av husen, fyrmästarbostället, är fortfarande bebott.
– Ja, där bor gamle Evald, berättar Amelie. Han är väl 94 år nu. Det var hans dotter Kristina Österberg som stod här förr och sålde biljetter till fyren. Fyrvaktarens dotter kallade hon sig, men jag tror Evald mest höll på med väderstationen här, också ett väldigt viktigt jobb.
På andra sidan ön ligger en stenig strand. Här finns välslipad klappersten till den sorts stentorn som brukar byggas på tid i TV-programmet ”Mästarnas Mästare”, lett av träbåtsentusiasten Micke Leijnegard. Där stranden börjar står en förbudsskylt: Bygg inga stentorn! Skylten verkar trigga folk alldeles fenomenalt. Pumpar upp adrenalinet, tävlingsinstinkten. På stranden balanserar alltså hundratals höga och låga stentorn om vartannat; på ett torn räknar jag till 31 stenar, byggt av en mästare.
Långe Eriks torn står granne med stentornen, det skiljer bara några meter. Jag har sett den här fyren tidigare, på omslaget till Göteborgsförfattaren Johan Theorins Ölandsdeckare ”Nattfåk”. En kuslig historia som har den där drivande ytspänningen mellan det påtagliga och något annat som är Theorins egenart.
I ”Nattfåk” spelar fyrarna en huvudroll när en ung familj från Bromma flyttar in i fyrmästarbostället på Åludden på norra Öland. Bort från storstaden. Här finns det nya livet. Huset ska renoveras, allt ska bli bättre. Men något har hänt med Åluddens fyrplats som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Och snart sveper det förflutnas labb tungt in över husrenoverarna från storstaden.
Vid Långe Erik är täckningen perfekt och jag får upp omslaget på ”Nattfåk” direkt i mobilen. Jag studerar fyren. Håller upp skärmen mot tornet. Det är den fyren, självklart. Bara en liten viktig detalj skiljer. Är det en slump, en tillfällighet?
Jag vill veta mer. Fråga Johan Theorin om det här med fyrar som ödesmättat berättarelement i hans hyllade spänningsromaner. Jag har tur. Får tag på Theorin på mejlen och en oväntad upplysning om fyren på Ölands norra udde.
– Min favorit är Långe Erik på norra udden, kanske för att den ligger närmare min by Djupvik och att vi har varit mer däruppe. Det är Erik som är på omslaget till Nattfåk som handlar om två dubbelfyrar på östra sidan av Öland som inte finns i verkligheten. Dubbelfyrarna är inspirerade av en seglats jag gjorde till Nidingen för över 30 år sen. När jag hade gått upp i de båda släckta fyrtornen träffade jag på en fyrvaktare som berättade spökhistorier om fyrarna, att det hördes mystiska dunkande ljud i tornen ibland. Det inspirerade till Nattfåk som ju är en blandning av deckare och spökhistoria.
Nidingen! Precis som med Kapelluddens fyr (VG 240117) uppstår här en helt oväntad koppling mellan Öland och Västkusten. Nidingen lockar direkt, dit måste vi. Kanske någon gång i maj när triften blommar, när vinden är rätt. Och vilken berättelse vill de berömda dubbeltornen lämna ifrån sig idag?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
