Jag tog ett par steg tillbaka. Läste en gång till, fortfarande upprymd över mötet med Göteborgskolorister som Folke Persson, Inge Schiöler och Karin Parrow på utställningen ”Den Underbara Färgen”.
Det var första våningen på Konstmuseet. Nu sex trappor upp och en information om Varbergsskolan. Texten var målad direkt på museiväggen. ”VARGBERGSKOLAN” stod det, i djärvt decimeterhöga bokstäver. Stavfelet stack ut, fick tankarna att snurra iväg.
En vakt kom över golvet, bestämda steg. Han var klädd i svarta byxor, svart väst och vit skjorta upprullad till armbågen. Slipsknuten var hårt åtdragen.
– Har du sett det där? frågade jag och pekade på väggen.
– Nej, vad menar du?
– Ja alltså, ordet överst, rubriken. Ser du stavningen?
– Det var som satan va. Visst, nu ser jag, har väl gått förbi här hur många gånger som helst, aldrig sett det där. Det var ju verkligen en tavla! Måste rapporteras direkt.
Den där tavlan på Konstmuseet fick mig plötsligt att vilja ta mig till Varberg. Se spåren efter Varbergsskolan och frontmannen Karl Nordström, en speciell favorit. Det tog ett tag men sen stod vi på vallen uppe på Varbergs fästning, ett av Nordströms motiv här nere.
Den här heta dagen kokade promenaden av vandrare med solhattar, liggstolar, badväskor.
Det var fri sikt från fästningsvallen där man tagit sten för att bygga de sexkantiga fyrtornen på Nidingen. Mot söder bredde panoramat ut sig, den svagt buktade strandlinjen med det blå havet. ”Och havet!”, skriver Karl Nordström i ett brev till kollegan Richard Berg. ”Aldrig har du sett något så koloristiskt! Det kunde nästan ta hjärtat ur bröstet på mig.”
En udde stack ut mot horisonten. På udden stod en fyr, som ett kraftfullt penseldrag i kinesiskt vitt. Hit måste vi. Fyrar har ju alltid en speciell lockelse, definierar platsen och bär sin historia.
Vägen bort till fyren gick via en böljande promenad längs vattnet. Inhugget i berget fanns texten ”Sällskapet Warbergs strandpromenader byggde denna strandväg år 1912”. Den här heta dagen kokade promenaden av vandrare med solhattar, liggstolar, badväskor. Människor och hundar höll sig i ytter- och innerfilen. I mitten av vägen fanns cyklisterna. Det var män och kvinnor i lycra på racercyklar med supertunna däck. Det var breda elcyklar som gled fram utan ansträngning, det var äldre Monarkcyklar med ringklocka och bikinitrampare.
Att ta sig upp till fyren på Subbeberget verkade ju lätt. Men det fanns ingen skylt som på Smygehuk och andra fyrplatser vi besökt som visade vägen. Här fick vi klättra med skeppshunden över oväntat besvärliga block och kantig skrotsten, rester efter stenhuggarnas arbete på Subbehalvön under slutet av 1800-talet när stenindustrin låg på topp.
Och precis som vid fyren Långe Erik (Världens gång 240526) fanns fält av stentorn nära fyren, alla byggda i landskapsstenen ”Varbergsgranit”, tydligen lättstaplad och bra. Men till skillnad från Ölandsfyren fanns inte förbudsskylten ”Bygg inga Stentorn!”; här byggde alla fritt och stort.
Fyren på Subbeberget är GP:s fyr i september, ett 14 meter högt betongtorn som kom på plats 1934. Ledfyren är obemannad, ger flash var trettionde sekund och visar vägen in till Varbergs hamn. Subbe ersatte fyren på ön Skrivareklippan strax utanför hamninloppet. Ritningar visar att Skrivareklippans höga, tiokantiga järnfyr var betydligt elegantare än Subbe. Tornet målades med röda och vita rutor och på ön fanns både bostäder och fyrpersonal redan 1871. Den fyren hade gärna fått stå kvar.
Telefonstolpar på berget, en grov matarledning in i Subbefyren som fick elektriskt ljus från start. På dörren syntes Kungliga Lotsstyrelsens strama förbudsskylt: ”Skadegörelse å eller annat obehörigt åtgörande med denna anläggning straffas enligt 19 kap. Strafflagen”.
Den här skylten har jag sett tidigare, då på fyren Havstenssund Nedre (Världens gång 221211), ledfyren i Sunnegapet som ger seglaren rätt väg in till Havstenssund. Skylten på fyren i gapet var ilsket signalröd och verkar ha haft full effekt där uppe i norra Bohuslän; Havstenssund Nedre lyste vit, fri från graffiti.
Subbefyrens skylt var grå, liksom blygt diskret. Verkade inte hindra någon från att rista in, måla eller spraya budskap av alla slag på fyrdörr och sockel. Jag såg ut mot havet. En grann Colin Archer gled förbi fyren, följd på avstånd av en loggertriggad, svart segelbåt som snek ett skär där borta.
Jag kan förstå att Karl Nordström gillade att måla här i Varbergs kustband. Men för mig är han bara Tjörn. Kyrkesund. Härön. I ”den engelska trädgården”.
Jag stod i Varberg och tänkte på Karl Nordström kunde naturligtvis inte undgå att tänka på när jag senast förtöjde vid Lachonius brygga och gick upp till den berömda trädgården.
Vi la till akter om en fiskebåt vid långbryggan, träffade fiskaren som donade med sina tinor. Jo, det var okej att ligga där en stund.
Upp mot den prunkande trädgården nu. Längst in stod en byst med små informationstavlor. Det gick inte att läsa texten. Mellan grenverket såg vi två personer som drack kaffe på en bänk vid husväggen.
– Får vi komma in och ta en bild på statyn?
– Visst. Kom in bara.
Det var Leif och Ingrid Lachonius som satt där i trädgården, de visste allt om platsen. Allt om hur Anna Kristina Olsson, änkan och ägaren till handelshuset i Tryckhålet skapade trädgården med barlastjord från England och hur Karl Nordström gjorde trädgården berömd.
Vi blev inbjudna i trädgårdshuset där tiden tagit en paus i hundra år. Vi fick se Nordströms miljöer inifrån huset. Vi fick höra Leif Lachonius berätta om sina släktingar, om kopplingen till Karl Nordström och historien om den engelska trädgården kom helt nära oss, blev levande.
Det var en förtrollande stund med Lachonius på Härön i hjärtat av Bohuslän.
Nu har jag minnesbilder att plocka fram från både Varberg och Härön om det känns trist när höstens stormvindar börjar yla runt knuten.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
