”En ångare beror av människan och elden. En seglare beror av människan och vinden… ”, skriver Harry Martinson i radiopjäsen Gringo och fortsätter: ”Det fanns de som älskade vindens bredd och den tysta samfärdskonsten… våra luftiga duktempel av smärting, hampa och jute. Våra bugande skepp”.
I en annan radiopjäs av Martinson, ”Lotsen från Moluckas”, möter man ett sådant seglande skepp men får då också höra om de tusen faror och plågor som hänger samman med att upptäcka nya hav och kontinenter.
Jag är på jakt efter detta drama om en världsomsegling och hamnar då på Göteborgs universitetsbibliotek. På Handskriftsavdelningen finns de tolv brev Karin Kavli skrev till Harry Martinson om pjäsen.
Breven förvaras bakom lås och bom och som läsare är man kameraövervakad. Det är inget att säga om den saken, det handlar ju om dyrgripar som måste skyddas.
Kavli var en stark och driftig chef på Göteborgs Stadsteater. I maj 1954 skriver hon till Martinson och påminner honom om att han för ett par år sedan lovade att teatern en gång skulle få sätta upp hans radiopjäs ”Lotsen från Moluckas”.
Den texten måste då stöpas om, från hörspel till scenpjäs. Publiken ska alltså kunna se gungande skepp och seglande manskap på färden till Nya Världen och Asien (som väl helst också ska kunna skymta).
När pjäsen sändes i radio 1937 hörde man världsomseglingen, en mosaik av röster, rop, sånger, vågbrus, jubel och skrän, klockor som ringde och slog, hornsignaler, kanonskott och tusen fragment av samtal och infogade dikter.
”Är det inte obehagligt att släpa på något som inte är fullbordat”
Kavli slutar sitt brev med en garanti: ”Jag tror att teatern har både de konstnärliga och tekniska resurserna för att kunna uppfylla de krav Ni bör och har rätt att ställa på oss.”
Tre veckor senare, i juni 1954, återkommer Kavli i ett kort brev som avslutas med en fråga: ”Varför inte uppfylla detta löfte och göra den färdig i sommar, så vi kan få presentera Er pjäs på vår scen redan under hösten?”
I ett brev från 13 augusti 1954 skärper hon tonen: ”Mitt bombardemang av brev har tydligen inte lett till något resultat eller svar, men jag hoppas att Ni ägnat åtminstone en bråkdel av sommaren åt Lotsen från Moluckas.”
Kavli meddelar samtidigt att hon hoppas att Martinson ”bibehåller den stil som radioversionen hade”. Hon tänker sig en ”rörlig och levande scen”. Därmed slipper man ”alltför stadiga och stabila kulisser”, ett grundfel i ”svensk teater just nu”.
Kavli försöker också locka honom med att hon i år har en ”mycket stark uppsättning av manliga skådespelare”, nog ”starkare än Dramatens”.
En vecka senare skriver hon igen, delvis med anledning av att Martinson utsetts till hedersdoktor vid Göteborgs Universitet. Nu hoppas hon att han ”har manuskriptet under armen” när det är dags för promoveringen.
Kavli avslutar med en halv klackspark: ”Är det inte obehagligt att släpa på något som inte är fullbordat”, frågar hon. ”Det måtte väl värka i sinnet på Er!”
Tonen i breven ändras efter hand, från ”Er Karin Kavli”, till ”Er tillgivna” och därpå ”Din tillgivna”. I det sista brevet ber Kavli om hälsningar till ”Ingrid och Dina flickor”. Hon lovar också att för Harrys räkning skaffa en fin kofta åt hustrun på Holmbloms. Han har tydligen bett om hjälp med den saken.
Av Kavlis brev den 23 september framgår det att Martinson har svarat på hennes brev (men inga brev av honom finns i UB:s arkiv). Nu lovar han att leverera pjäsen när han kommer till Göteborg. Stycket har Kavli redan ”placerat på scenen under våren”.
Vid det laget, nästan sjuttio år senare, börjar man längta efter att pjäsen äntligen ska landa, uppföras, gå för fulla segel och bli en riktig braksuccé. Samtidigt anar man så här dags oråd.
I nästa brev diskuterar Kavli pjäsen. Hon har själv en ”entusiasm för krogscener” men en medarbetare har bromsat henne. ”Det är alltid så roligt … att vara med i sådana scener. Men när man sitter på parketten är de inte lika roliga.” Så kommer hon med en varning: ”Låt det bara inte bli för långt innan vi kommer ut på haven.”
Det låter ju handfast nog. Men vår oro ökar. Martinson hade ofta svårt att föra sina projekt i hamn. Av de planerade tjugo artiklarna om hans egen jordenruntresa blev t ex bara sex klara och tryckta i DN.
Kavli rekommenderar Erland Josephson som ingick i ensemblen. Han ”är en bra skådespelare” och ”har ovanligt klart omdöme...en positiv människa… lämplig för Dig som ´blindboxare´”.
Den 11 december är Lotsen ”i det närmaste färdig”, har Martinson meddelat henne. Han har tydligen lovat att manuset ska komma i januari.
Det hela börjar kännas som ett drama i sig, kanske som när ett barn kommer på avvägar och hoppet om att finna den lilla avtar för varje dag. Men Kavli driver på: ”Jag ska lägga mig någonstans i närheten av Gnesta för att mjölka ur Dig detta manuskript”.
Så går ett drygt halvår. Inget manus dyker upp. ”Får jag ringa Dig en dag?” slutar ett brev, skrivet 26 juli 1955, mer än ett år efter Kavlis första kontakt.
Nästa brev är avsänt 20 februari 1958! ”Du är väl färdig med pjäsen snart?” frågar Kavli då. I september samma år är det fortfarande tal om Lotsen men nu är det ”en ny pjäs”, en omskriven och utvidgad version, som Martinson kallar Världsomseglingen.
En så omfattande pjäs kräver helt andra förberedelser ”och tar sin givna tid”, skriver Kavli och låter lite uppgiven. ”Men – Käre Harry – detta vore verkligen en pjäs att stilla drömma om och precis vad vi borde ha nere i Göteborg på Stadsteatern.”
Och där slutar Kavlis brev.
Martinsons arbete med eposet ”Aniara” kom emellan, hans mest berömda verk. Han diktade där om dem som kom vilse i rymden. Det skedde delvis under samma period som när Kavli skrev sina brev och tog förmodligen hela hans kreativa energi i anspråk.
Martinsons försök att förvandla radiopjäsen till en längre scenpjäs finns bevarat i tre tjocka mappar. Materialet är dock kaotiskt, summerar Ingegerd Bodner Granberg. Mapparna innehåller otaliga lösa uppslag, mängder av tillägg, utkast och omskrivningar, gamla och nya roller och scener om vartannat, ”huller om buller på de tusentals sidorna”.
Det materialet fick också DN-journalisten Tore Hallén se hemma hos Martinson 1962. Han sade sig då ha arbetat med stycket i fem-sex år men förklarade att det aldrig skulle bli färdigt: ”De får väl inrätta en särskild avdelning på något dårhus för såna som blivit tokiga därför att de inte hittade fortsättningen på något de fann i manusbuntarna”, citerar Hallén i skriften Jordenruntresan.
Man förstår likväl att Martinson verkligen gjorde vad han kunde för att stöpa om pjäsen och fullfölja sitta löfte.
Så upptäcker vi att just ett sådant manus som Kavli så hett efterlyste finns på UB! Det innehåller mycket nytt material, bland annat en dramatisk rättegång mot Domingo, skepparen på ett av de fem skepp som ingick i armadan. Han dömdes för myteri och avrättades.
Det digra manuset är på 200 sidor men gör ett ganska snårigt intryck och har många luckor. Slutet är helt nytt men stympat. Manuset innehåller dock ett par underbara, infogade dikter och mängder av starka replikskiften.
Fotnot: Bara 31 man av 180 överlevde resan och endast ett av fem segelskepp nådde hemmahamnen i Sevilla 1522 efter tre års färd, uppger Martinson. Expeditionens ledare, Magellan, dödades av ursprungsbefolkning.
GP Göteborgiana
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
