Nyligen blev jag illa bemött av servicepersonal. En händelse som gav mig nytt hopp om mänskligheten.
Visst, jag borde veta bättre än att köpa kaffe på ett sådant där själlöst kedjecafé men ibland har man inga större krav än att veta vad man får och dessutom fort. Det skadar ju inte heller att personalen ofta är entusiastisk till hysterins gräns. När det blivit ens tur säger dom ”hejee” i ett tonfall som om de både är glada och överraskade av att se just mig. Trots att jag i rimlighetens namn mest borde ingå i en enda rödlätt och formlös massa av krävande gubbansikten som passerar framför deras ögon varje dag. En del brer på ett sådant tjockt lager charm att det verkar som de vill att man ska adoptera dem. Eftersom jag är ganska smart vet jag att det är fejk men är trots allt bara människa och om någon låtsas bli glad ut av att se mig blir jag glad tillbaka.
Hon nöjer sig inte med att bedöma olika näringsidkare och serviceinrättningar. Hon recenserar hela geografiska områden.
Men just den här gången var det något som brast. Det var extra högt tryck och således ovanligt många muggar koffeinvälling (för det är vad kaffe latte är) som skulle langas ut.
Gruppen av folk som står och väntar ökar sakta men säkert. En och annan slänger ett irriterat öga på sin smarta klocka. De har inte tid med det här! De ska ju låtsas jobba vid sina laptopar. Baristan drar i spakar på en maskin som ser som om man skulle kunna landa på månen med den. Ångan pyser och skummet bokstavligen yr. En kopp ställs fram.
”Är det här min?” frågar jag försynt.
I stället för att få höra ett kvittrigt (och förljuget) besked om att ”den kommer alldeles strax” kommer ett rytande som låter ilsket och oändligt trött samtidigt.
Ordet ”nej” kommer ut som ”NÖÄJ”.
Den peppiga masken rämnade. Timma efter slitsam timma av underbetalt överarbete tog ut sin rätt. Min korkade uppsyn var en för mycket att behöva låtsas vara glad över att beskåda.
Ett igenrostat topplock kunde till slut inte hålla emot trycket utan flög och landade på mig.
Först blev jag förvånad. Sen arg. Sen glad. Bra för dig. Ut med det bara.
För vi lever i en helt urballad tid när minste minste runkbåsstädare förväntas ”brinna” för sitt yrke.
Dessutom, ifall personen som cyklat upp och ner för backar för att leverera en orimligt dyr burgare med en pinne i har mage att ens möta din blick är det bara att ta heder och ära av denna via en app. Visade killarna i servicebutiken inte tillbörlig tacksamhet över att ha just DIG som kund är det bara att spy galla över dem i en googlerecension.
Ett litet sidospår: En kompis till mig tycker googlerecensioner är något av det roligaste som finns. Han tipsade mig speciellt om en användare vi kan kalla Ritva. Hon nöjer sig inte med att bedöma olika näringsidkare och serviceinrättningar. Hon recenserar hela geografiska områden. Om Keillers park på Hisingen skriver hon att ”det drar i låren när man går och mystiska människor dyker upp”. Tre stjärnor av fem.
Tillbaka till ämnet. Samtidigt som tempot ökar försämras villkoren och inflationen gör kaos med våra plånböcker. Att då som ananas på pizzan tvingas vara GLAD också är helt enkelt för mycket begärt.
Så när det brast för baristan och vederbörande röt åt mig var det inte något annat än en motståndshandling. En protest mot sakernas tillstånd. Civil olydnad.
Varje spårvagnschaufför som skäller i högtalarna , varje kassabiträde som ser ut att vilja bita ansiktet av dig, varje tidningsutdelare som smäller extra hårt i porten, varje bartender som ignorerar ditt alltmer energiska viftande och varje caféjobbare som tycker jag är dum i huvudet vill egentligen bara samma sak. Att världen ska bli bättre.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
