Upplysningen att nya tyska jättespårvagnar har börjat levereras till Göteborg fyller mig med fasa.
De är 45 meter långa. I detta faktum anas något måttlöst och skräckinjagande.
I den kommentar som Västtrafiks representant Niclas Olsson lämnade till GP:s reporter lät han också diskret antyda att dessa nya tyska vagnar inte alls är byggda i samma bohemiska anda av sorglöshet som de toscanska spårvagnar som levererades till Göteborg mellan 2004 och 2009.
Ett svårbekräftat rykte gör gällande att det har funnits ett gyllene ögonblick då alla dessa toscanska vagnar har haft körförbud samtidigt.
De första spårvagnarna i Göteborgs historia – själva urpremiärturen – gick den 24 september år 1879 från Brunnsparken till Stigbergslidens fot. Därpå följde en blöt presskonferens på Henriksberg och ett snärtigt festtal av spårvägens ordförande, engelsmannen mister Dawidson.
Nånstans har jag hört att det år 1879 tog sexton minuter att färdas från Brunnsparken till Masthuggstorget.
Det är samma hastighet som i dag.
I denna konstant finns något tryggt och vilsamt.
Sedan år 1879 har vi göteborgare vant oss vid att spårvagnarna skramlar runt sjö- och stapelstaden Göteborg i sitt eget nyckfulla och makliga tempo, som muntert upplysa vitrinskåp. Ibland hade man sommarsläpvagnar som med glada soltak siktas på gamla bilder från Olskroken. Spårvagnshästarna kämpade under Göteborgssolen i ett slags sombrero med hål klippta för öronen.
I början av september 1905 inträffade den första större olyckan med en eldriven spårvagn. Det var föraren nr 1 Fager som heroiskt körde ett ekipage rakt ner i Stora Hamnkanalen. Tidningarna berömde Fagers dådkraft – han släppte inte styrspaken förrän han hade brutit vattenytan.
Det låg ett behagligt och jovialiskt skimmer av gemytlig trivsel kring Göteborgs spårvagnstrafik. Länge var man det enda spårvägsbolaget i Sverige – om inte i världen – som hade egna avlönade trumpetare och klarinettister och trumslagare. De körde spårvagn några dagar i veckan och några dagar i veckan spelade de ”Björneborgarnas marsch” eller ”Harlekins miljoner”.
En spårvagnsresa med en förare som på fredagarna spelar ”Harlekins miljoner” på esskornett i en avställd släpvagn (musikkårens självklara repetitionslokal) kan aldrig bli annat än trivsam.
Vi göteborgare har vant oss vid att sitta i stilla kontemplation vid ett immigt fönster i Brunnsparken medan en korpulent förare kliver ut i regnet med ett slags kofot och bänder till en växel. Vi har vant oss vid att det överhuvudtaget inte existerar några ärenden i Göteborg som tar mindre än en timme att uträtta.
Det leder också till att alla stockholmare – vana vid underjordiska färdmedel – aldrig någonsin kan komma i tid till något möte i Göteborg. De är i regel halvt knäckta redan av tågresan. Om man därtill manar dem att ta en spårvagn till Järntorget vet man att de är möra vid ankomsten. Tack vare spårvagnarna har därmed vi göteborgare ett konstant moraliskt övertag.
Härommorgonen satt jag med tidningen framför mig. Jag läser den på uråldrigt göteborgskt sätt på papper. Och jag tittade på den nya tyska vagnen. Den såg fruktansvärd ut. Som en anakonda som har slukat en oxe.
På en sådan vagn är det alldeles omöjligt att tänka sig en förare som sitter och visslar klarinettstämman till ”Björneborgarnas marsch”.
Vi har en hel kultur som sedan nästan hundrafemtio år bygger på att spårvagnar skramlar och är försenade och går sönder om det regnar. Tack vare dem har vi kunna utveckla vår saktmodiga charm. Vad kommer nu att ske när gigantiska spårvagnar utan mankemang för väldiga människomassor till rätt adress vid rätt tid? Kommer vi då att bli tråkiga knappologiska karriärister? Kommer vi rentav, o fasa, att bli stockholmare?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
