Vem som än hittade på att svensken är tystlåten och blyg kan aldrig ha åkt spårvagn. Det finns nämligen inget en go, gärna lite påstruken, göteborgare tycker bättre om än att slänga käft med en total främling. Det här är ingen stad för introverta.
Själv befinner jag mig lite snett vid sidan av skalan introvert-extrovert. Ibland vill man babbla sig hes och veta allt om alla. Ibland vill man stänga in sig i källarförrådet för att få lite lugn och ro. Det handlar om dagsform. Förra lördagen, på vagnen hem från gymmet, befann jag mig helt klart i det lite mer osociala och vresiga läget. Jag var både trött och sur. Trött eftersom jag tränat. Sur eftersom träna är det värsta jag vet. Med mungiporna nerdragna och träningsskorna i handen kunde jag bara tänka på soffan hemma och den episka gubblur som snart skulle tas i den.
”Vad är det för storlek på dom daa?” hör jag plötsligt.
I mitt dagdrömmande hade jag inte märkt att en av Göteborgs många snickesnackare hade siktat in sig på mig i allmänhet och mina dojor i synnerhet. Han, med några öl under västen, var fast besluten att slå ihjäl inte bara sin egen utan även min tid.
I sådana här lägen brukar de flesta göra en av två saker. Antingen titta bort och svara enstavigt. Eller helt enkelt stå ut med att höra en utläggning om (och här drar jag självupplevda exempel ut verkligheten) hundägares bajsuppplockningsmoral i Gråbo, bekvämligheten på Sahlgrenskas sängar eller hur alla grannar är knarklangande sexgalningar.
Men för en gångs skull valde jag ett tredje alternativ. Det bör nämnas att jag inte är mycket till tävlingsmänniska. Vinna eller förlora spelar ingen roll. Det viktigaste är att slippa att delta. Men ombord på denna spårvagn en högst ordinär lördagseftermiddag vaknade en sällsynt kamplystnad.
Jag skulle skitsnacka ut skitsnackaren!
”Fyrtioett” sa jag med mina fyrtiosexor i handen utan att titta upp.
”Åh fan, jag var helt säker på att dom var mycket större” svarade skitsnackaren.
Med ett leende vände jag mig om.
”Vad kan man vara säker på här i livet?”
Någon hade fått för sig att jiddra med mig men jag jiddrade tillbaka.
Det var tydligt att min motståndare gjort det här förut. Hittat någon stackare som fjättrad av artighetens bojor generat skulle käka monolog tills det var dags att kliva av. Den här gången gick det inte riktigt som planerat. Men skam den som ger sig. Han drog till med alla göteborgska babblares allra äldsta trick.
”Ska du kolla på matchen eller?”
”Nä du vet, jag är inte mycket för sport” svarade jag. Vi var nu framme vid en kritisk punkt. Det var dags att ta kommandot.
”Jag är främst intresserad av experimentell ljudkonst. Har du varit på Fylkingen någon gång?” frågade jag.
Fylkingen är alltså en förening för experimentell ljudkonst i Stockholm och det är helt okej om du inte känner till det.
Det är ingen idé att återge hela vår konversation då den var en tornado av avancerade meningslösheter. Men den slutade med att min medresenär i höjd med Järntorget ursäktade sig med ett ”här är min hållplats, ha en fortsatt trevlig dag” och skyndade sig av. Förmodligen med viss lättnad. Jag hade vunnit! Någon hade fått för sig att jiddra med mig men jag jiddrade tillbaka. Tjötaren hade blivit uttjötad.
Som sagt är jag inte mycket till tävlingsmänniska men där och då kände jag segerns berusande triumf. Så pass att jag glömde av att jag också skulle ha klivit av vid Järntorget. Så där satt jag skamset med mina sura träningsskor i handen medan spårvagnen kröp upp mot Vasagatan. Sånt är livet. Man vinner lite. Man förlorar lite. Men en sak kan man vara säker på: Blott Göteborg göteborgska skitsnackare har!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
LÄS OCKSÅ:
