Det finns två typer av människor – de som har en låda med gamla gratulationskort och de som inte har det.
Vem som är vem i min relation låter jag vara osagt men i somras hittade jag ett halvt polkagrispapper med en handskriven text på baksidan. “Den här polkagrisen åt jag den 15 oktober 2002” stod det. Pappret låg i en av mina gamla skokartonger där jag har samlat diverse viktiga minnen sedan mitten av 90-talet. Några torkade rosor från föreställningar jag varit med i, en tom ask där det en gång legat en klocka med valar på klockarmbandet och även några stenar från platser jag glömt.
Det kanske är dumt att jag glömt var jag tagit stenarna men å andra sidan, om jag inte sparat dem hade jag kanske inte ens vetat att jag varit på några resor överhuvudtaget? Så det var nog bra att stenarna fanns där, trots allt.
Anledningen till uppenbarandet av polkagrispappret var en flytt. Det är ofta då viktiga prylar uppenbarar sig.
Hade jag och min partner inte förstått våra olikheter tidigare blev det väldigt tydligt under sommaren. En av oss, det spelar ingen roll vem, ville slänga allt, packa ner det allra nödvändigaste med en tetris-liknande precision i väl uppmärkta flyttkartonger som sedan med outtröttligt knog skulle packas upp i den nya lägenheten på självaste flyttdagen. En av oss, det spelar ingen roll vem, ville inte sortera, inte packa i kartonger, påsar räcker väl? Inte fatta beslut, boka flyttbil, prata om vad som behövde göras och framför allt INTE SLÄNGA NÅGONTING.
För vem vet när en röd sidenbandsstump kan komma att behövas? Vem kan med säkerhet säga att små små glasburkar som omsorgsfullt blivit diskade efter att ha haft oliver i sig aldrig kommer att behövas igen? Det är väl utmärkt att någon gång ha ett litet värmeljus i?
Endast den som aldrig behövt en fin liten pappersask när det vankas inslagning av födelsedagspresent skall kasta första stenen.
Jag läser att samlarbeteende, även känt som hoarding, är ett kroniskt tillstånd. Aj då.
Men hoarding kan väl vara charmigt? Samla gamla lappar på hög och tidningar som säkert kommer att behövas i framtiden. Om hälften av befolkningen skulle få bestämma skulle det ju inte finnas några gamla tidningar kvar och vad skulle vi göra då? Hur skulle vi kunna leva med oss själva?
Nej, jag ska inte förminska den diagnos som måste vara fruktansvärd att leva med, både för personen i fråga och andra i dennes närhet. Men om jag skulle välja mellan Netflix-fenomenet Marie Kondos maniska slängande eller en hög med gamla GP skulle jag hellre gå samlarens väg.
“Does this spark joy?” lärde organisationskonsulten Marie oss att fråga om varje pinal i hemmet. Om svaret är nej så ryker pinalen. Säg mig Marie, om inte den röda smörkniven med texten “SMÖR KNIV” som jag stulit från mitt barndomshem (i skräck för att den skulle slängas någon dag) glittrar av glädje, vad glittrar då av glädje?
Jag skulle kunna argumentera för glittrande glädje i nästan allt jag äger. För oron att pinalen någon gång kanske kommer till användning är för stor för att aldrig slänga någonting.
Var uppstod den infernaliska slängar-gen som Marie Kondo ärvt?
Rent evolutionärt har ju samlandet det betytt mycket, snälla någon, termen samlare är ju väldigt känd från duon “jägare & samlare”, min favoritduo efter Rebecca & Fiona. Nej, jag skojar såklart. Roy & Roger är mina favoriter.
Samlarna som levde för 200 000 år sen som hade lyckats samla mycket mat inför vintern klarade sig bättre än de som inte hade samlat lika mycket mat.
De samlade för att överleva, precis som jag. Jag överlever inte utan mina gratulationskort.
Deras gener har gått i arv och med dem den livsviktiga drivkraften att samla, samla, samla. Jag är stolt över min samlar-gen. Var uppstod den infernaliska slängar-gen som Marie Kondo ärvt?
Skillnaden på mig och mina förfäder är väl att de hela tiden befann sig i rörelse, var ett med naturen, bar med sig det de kunde. De hade förmodligen inte en lägenhet på hundra kvadrat och svårigheter att hitta plats för alla portmonnäer i renskinn från barndomen.
Jag kanske borde bli religiös ... Munk typ.
Min vän Kalle brukar säga “att äga är att förvillas”. Jag håller inte med. När jag köper ytterligare en bok på någon auktionssida för att återskapa min barndoms bokhylla känner jag mig kristallklar i huvudet och varm i bröstet.
Psykologen Volen Ivanov säger att gemensamma drag för många med samlarsyndrom är obeslutsamhet, svårigheter att organisera, hålla tider och att komma ihåg saker. Check, check, check.
Jag har nog min relation att tacka att jag lever i någorlunda balans, det verkar vara en bra kombination med en samlare och en slängare. Jag kompromiss-slänger, hon kompromiss-behåller.
Att en av oss, det spelar ingen roll vem, är på jakt efter en lagerlokal för att kunna förvara prylar och bevara relationen behöver vi inte tala om.
Nu ska jag gå och motbevisa påståenden som “du kommer aldrig läsa de där igen” genom att läsa mina älskade gratulationskort. Om jag kan hitta dem.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
