För inte så länge sedan delade man upp människor i färger baserat på deras personlighet. Nån tjomme som kallade sig coach hade skrivit en bok som byggde på en gammal teori från Amerika om att det finns fyra olika beteendestilar och folk gick bananas. Boken sa sig vara till hjälp för såna som vill lära sig att kommunicera med typ jobbiga människor. Jag som trodde att alla kan räkna ut att folk är olika, bara genom att existera. Men så var det inte, visade det sig. En bok om detta skulle köpas. En och två och tre böcker till på likartade teman skulle skrivas och åtta miljoner exemplar skulle säljas. Hur go i huvudet är man om man ändå menar att det var dumt att sätta färger på människor? Riktigt go.
Nån amerikansk pastor och tv-programledare uppfann dem nån gång på nittiotalet och skrev en bok i ämnet.
Men det gäller att sitta lugnt i båten, för vips är det nåt nytt vi ska prata om på lunchrasten. Det där med färgerna verkar överspelat, nu är det kärleksspråken som gäller. Nån amerikansk pastor och tv-programledare uppfann dem nån gång på nittiotalet och skrev en bok i ämnet. Många år senare är språken av oklar anledning tillbaka och när de nämns är det oftast med allvar, som om det var vetenskap istället för hittepå. För er som inte hört om kärleksspråken finns det i alla fall fem stycken: ”Bekräftande ord”, ”kvalitetstid”, ”gåvor”, ”tjänster” eller ”fysisk beröring” och genom att pinpointa vilket språk du och din partner föredrar kan ni lära er att få en bättre relation.
Jag går hela tiden omkring och är rädd för att folk ska fråga mig vilket kärleksspråk jag har, mest för att jag inte vill låta mina tankar styras av en amerikansk baptistpastor/tv-programledare/relationsexpert. Det vore också dumt, tänker jag, att fundera över något som i en vettig människas värld kan lösa sig ändå. Man kan ju prata med varann till exempel. Man kan ju säga vad man gillar utan att kalla det ”kärleksspråk”. Eller?
Förr eller senare händer det i alla fall. Jag sitter i solen på en lunch när frågan kommer: ”Vilket är ditt kärleksspråk?” Jag dröjer med svaret, varpå min lunchpartner kungör att hon och hennes mans kärleksspråk är ”tjänster”, minsann, och jag frågar, för avleda uppmärksamheten från mig själv, om det är bra att ha samma. Är det bra att ha samma kärleksspråk, frågar jag, och medan hon pratar börjar jag ohjälpligt tänka på det som jag i ren protest inte ville tänka på, och det är vilket som är mitt kärleksspråk: Behöver jag smicker? Nej. Fina presenter? Icke. Fysisk beröring? Knappt. Tjänster? Eventuellt. Det som återstår är kvalitetstid. Men jag vill inte välja det, för pastorn ska ju inte bestämma att det är just dessa fem som gäller.
Kvinnan frågar igen: ”Vilket är ditt kärleksspråk?”
”Det finns inte”, säger jag.
”Vadå finns inte?” säger hon.
”Bland de fem alternativen.”
Hon ser konfunderad på mig. ”Har du ett annat kärleksspråk?”
Jag nickar.
”Vilket då?”
Jag tänker febrilt.
”Att nån håller käft när den fattar att den ska hålla käft”, säger jag. ”När man äter frukost.”
Hon ser fundersamt på mig. ”Jaha.”
Jag är ganska nöjd när jag går från lunchen. Men redan efter ett par dagar kommer olusten tillbaka. En helt vanlig svensk i min närhet säger att den har träffat sin ”person”. Förut letade folk efter ”den rätte, men amerikanerna jagar som dårar efter ”my person” – det har jag sett i dejtingprogrammen – och då ska vi göra samma. Det är inte bara ordvalet som generar mig, utan också att folk tror att det ska dyka upp en ”person” och uppfylla alla deras önskningar. Som en god fé, eller jultomten ungefär. Grejen är ju att allas ”personer” förr eller senare förvandlas till vanliga människor som sitter och scrollar i soffan istället för att tillfredsställa sin partners behov. Men sånt får man ju inte säga i det här landet.
Jag skulle verkligen vilja vara annorlunda. Jag skulle vilja sitta på lunchraster och lättsamt prata om både kärleksspråk, färger och ”personer”. Men mest av allt skulle jag vilja kalla mig ”coach” och ”relationsexpert” och skriva böcker som trycks i massupplagor. Folk har alltid sagt att jag är ”bra” på att ifrågasätta (läs: jobbig person). Kanske är det en egenskap man kan slå mynt av. Bli inte förvånad om boken ”Sluta lyssna! Lär dig att tänka självständigt” ligger på bokhandelsdiskarna nästa år.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
