I trängseln på Bokmässan kom en man med en ovanligt stor grön anteckningsbok tryckt mot bröstet. Det var söndag och klockan var kvart över tio på förmiddagen. Jag satt i en fåtölj i klärobskyren nedanför deckarscenen och jag såg honom ytterst långsamt gå utmed längan av montrar för Dagens Nyheter och Expressen. Jag kunde följa honom i flera minuter. Han hade grå kofta, grått skägg, grå hy och grön anteckningsbok.
Han hade ansiktsuttrycket hos en hövlig och otålig servitör.
Hans framåtskridande var obevekligt. Det var som att betrakta en geologisk process. Det fanns liksom inget att göra åt saken. Han ställde beslutsamt två tygpåsar som bulnade av karameller och gratistidningar på den svarta nålfiltmattan, satte sig i fåtöljen bredvid mig, slog upp den gröna anteckningsboken, läste närsynt den inplastade namnskylt som satt på min kavaj och sa:
– Kristian Wedel Göteborgs-Posten, skriver du sanningen?
Det är en kärv fråga att få, framför allt om man har tillbringat fyra dygn på Bokmässan. Miljön främjar inte tankeklarhet. Jag tänkte: om jag är tyst och dricker mitt kaffe kanske han upphör att existera. Men det gjorde han inte. Han sa:
– Ska vi kanske sätta en siffra på 80 procent?
– Vad har de andra svarat? frågade jag.
– Det säger jag inte.
Jag tog mig en funderare. Är 80 procent högt eller lågt? Ett år på Bokmässan sa Claes Hylinger: ”Allt jag har skrivit är sant. Mycket som jag inte har skrivit är också sant.” Det är den ypperligaste litterära programförklaring jag har hört.
Den är också användbar. För många år sedan skickades jag av en redaktör att skriva ett så kallat stämningsreportage. Det var två dagar före julafton. Jag manades att tala med torghandlarna på Kungstorget. Det snöade. I trälådor stod pelargoner och julrosor. En kvinna hade satt upp en skylt med texten ”Köp din ananas till jul”. Allt detta skrev jag. Kanske bredde jag på lite extra med månskenet och snön. Men utanför Köttbullekällaren fanns ju också en gubbe som sålde tröjor med budskapet ”Öl byggde denna vackra kropp.” Det skrev jag inte. Det skulle ha brutit stämningen. Hur många procent sanning var det?
Den dekorativa geologiska formationen på Bokmässan satt mittemot mig, otåligt, med höjd penna. Han hade ansiktsuttrycket hos en hövlig och stressad servitör.
– Ibland kanske jag skarvar, sa jag.
– Vad menar du med skarvar?
– Skarvningen är en misskänd verksamhet, sa jag. Den som skarvar anses ljuga. Men redan metaforen visar ju att skarvningen snarast bör uppfattas som en begåvad gissning. Den mattläggare som saknar tre centimeter av en linoleummatta när han bygger ett badrum försöker att hitta en passande skarvbit som är så lik resten av mattan som möjligt. Om han är duktig på att skarva är det omöjligt se skillnaden. En bra skarvning är alltså nära nog motsatsen till en lögn. Den är i stället väldigt nära sanningen, sa jag.
Han lade den gröna anteckningsboken uppslagen på bordet. Jag läste uppochner. Det var väl ett tjog namn. Några var ganska kända. Jag tänker inte säga vilka det var. Ett namn var skånskt. Ett namn var från ett grannland. Ett namn hörde till en youtubepersonlighet som hade angett ”100 procent”. Jag förmodade att det var en självskattning eller snarare: en självöverskattning.
– Okej, sa jag. Då väljer jag att citera Bruce Chatwin: ”Allt jag skriver är drygt hundra procent sant.”
Han tittade på mig med avsmak. Han sa:
– Jag sätter dig på 65 procent.
Det sista jag såg av honom var i huvudhallen några timmar senare när han i Bonniermontern nalkades Per Wästberg.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
