Nyligen presenterade folkhälsomyndigheten nya riktlinjer för barns skärmtid. Ytterligare en nyhet vid sidan av ”Oasis återförening” (är hårdrockare) och ”Tingstadstunneln stänger vänstra körfältet” (har inte körkort) som jag kan låta flyga förbi mitt huvud utan åtgärd. Mina barn är nästan vuxna. På listan över allt jag inte har något att säga till om i deras liv längre står ”skärmtid” överst tätt följt av ”läggdags” och ”godis mitt i veckan”.
Debatten efteråt följde två spår. Först fyllde ledarskribenter, klick-kappvändare och ”göra egen sylt och vara gravid”-influencers spalterna med variationer på temat ”hur kunde vi tillåta detta”. Därefter kom de som tycker det här med internet är väldigt intressant faktiskt som med tyngden av sin ”fritidsledare-som-hänger-med-framtoning” försäkrade att det inte är så himla farligt. Väldigt förutsägbart med andra ord.
Det kändes alltid som hyckleri när jag tvingade barnen att gå ut och leka.
Folkhälsoinstitutet behöver inte berätta för mig att det är inte är helt nyttigt att tvååringar har obegränsad tillgång till Tik-tok. Vad sägs om att ta en närmare titt på de vuxnas skärmtid i stället? Hur många historier har man inte hört om någons gamla föräldrar som blivit rabiata konspirationsteoretiker efter att ha skaffat Facebook? Det är kanske dags att återinföra datorkörkortet? En liten kurs för att lära boomers vad algoritmer är?
”Nej Gun-Britt, bara för att dom säger det på youtube betyder inte det att den brittiska kungafamiljer är ödlemänniskor från jordens inre.”
Det här fick mig att tänka på min egen barndom på gränsen mellan 1970- och 80-talen, fylld av utomhuslekar, barkbåtar och läckande galonbyxor. Vet ni vad jag gjorde där jag satt i gyttjepölen och hörde fåglarnas sång och skådade de förbipasserande molnen? Jag drömde om skärmtid!
Det fanns aldrig tillräckligt med skärmtid. Mina kompisar och jag led av akut skärmtidbrist som vi desperat försökte fylla. Genom att knäppa på tv:n tio minuter innan clownen Manne började för då kunde vi i alla fall kolla på den där klockan som räknade ner. Genom att våldgästa dem i bekantskapskretsen som hade en dator. Genom att med lika delar avundsjuka och vördnad stå och titta på huset där den enda familjen på Hönö som hade parabolantenn bodde. Ibland cyklade vi ner till videobutiken och glodde på omslagen och fantiserade om hur jädra fräcka ”Piraya 2” och ”Blodröd sol” kunde vara. Det gick rykten om något kallat satellit-TV som dom på Hisingen hade. Jag tjatade på mina föräldrar att vi skulle flytta dit. Nähä, men köpa en video då? Det var för dyrt så jag fick en viewmaster som kompromiss.
Jag är medveten om att jag är farligt nära den där slitna ”hö hö vad konstigt allt var förr”-humorn som Henrik Schyffert och Filip och Fredrik redan kramat de sista dropparna ur. Bla bla DDR-Sverige bla Språka på finska. Bra spaning, Henrik. Men gav du dem av dina klasskamrater i gymnasiet som bodde på fastlandet tomma videoband att spela in lite allmän kabel-TV på (helst tecknat) som jag? Stannade du inne hela 1996 när du flyttat till en lägenhet med 30 kanaler i basutbudet för att ”ta igen” som jag?
Det är mycket jag är lågfrekvent avundsjuk på när det gäller mina barn. Deras ungdomliga energi. Deras sociala begåvning. Oceanerna av tid de har framför sig. Inte minst när de sitter uppkopplade och pratar med sina kompisar medan de spelar TV-spel tillsammans. Det verkar så fantastiskt mysigt. Visst tvingade jag dem då och då att gå ut och leka när de var små men det var alltid med en bismak av hyckleri. Varför tar jag deras skärmtid från dem när skärmtid var allt jag ville ha i deras ålder?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
