Morgonen glittrar när vi lägger ut från Gottskär. En bris på 4 meter i sekunden från sydost far fram över Kungsbackafjorden och där kommer sjömätningsfartyget ”Jacob Hägg” mot oss nära den lilla fyren Fjordskär.
”Jacob Hägg” trålar en spänd vajer efter sig, kanske håller man på med undersökningar för nya, uppdaterade sjökort? Sjömätaren glider in över fjorden. Men vi går vidare, ut mot öppna havet. Vi är på väg mot Nidingen, månadens fyr i GP. Och vi är i gott sällskap ombord på en Bella 641 som går mjukt i sjön med Anders Lorén vid rodret.
Anders är sekreterare i den ideella föreningen Nidingens Vänner och den isolerade utsjöfyrplatsen har en stark dragningskraft på honom.
– Nidingen är ett helt fantastisk ställe. Jag är ju där ofta, under pandemin var jag nog ute fjorton dar i sträck och bodde i bagarstugan. Jag har lagt till både i mörker och dimma, men det gäller att komma in rätt i Kausahamnen på ön. Hamnen är som en öppen mun med en rostfri stång i mungipan. Rätt grunt också och jag får ofta frågan: Hur ska vi segla dit? Vilken väg är säker? Nu ska vi publicera en detaljerad skiss för insegling till Nidingen på vår hemsida som kommer att underlätta för folk som vill ta sig ut till ön.
Det är sju, kanske åtta sjömil ut till Nidingen. Vinden vrider till sydväst, det blir sjögång. Sex stycken Stridsbåt 90 drar förbi och river upp en gata av skum ur den blåa fjorden. Och där dyker den berömda fyrön till sist upp på synranden. Den ligger lågt på vattnet, bygger kanske bara några meter från ytan. Jag ser ett högt vitt fyrtorn, två gråa stentorn och sedan ytterligare en fyr mitt i havet några hundra meter från ön.
Den rostfria stången är vinklad och sned men fungerar som inseglingsmärke. Jag anar stenar överallt, men Anders går vant in mot den långa träbryggan. Dubbla halvslag Nidingen, nu är vi äntligen här.
Det vilar ett förunderligt lugn över Nidingen, vinden har lagt sig. Jag hade väntat mig en stenöken, torr och ogästvänlig.
Nidingen! Smaka på ordet, det utmanar fantasin. Vad betyder det? ”Ön mot vilken havet gnider” meddelar helt enkelt skriften ”Våra ortnamn och vad de lära oss” från 1931. Kanske är det så, en ren beskrivning. Men det jag tänker på mest är den mörka laddningen, på nidingen, ofärden.
Och visst har fyrplats Nidingen dåligt rykte. Efter Sandhammaren är Nidingen Sveriges största skeppskyrkogård med kanske upp mot 700 vrak utspridda runt ön. Dokumenten berättar om en eskader på hemväg från sjöslaget Frisches Haff 1759. Skeppen går nästan samtidigt på Klockfotsrevet. Katastrofen som går under namnet ”Riksolyckan” är ett faktum.
Fler namn flimrar förbi. Amerikanska ångaren ”Macona”, knäckt på Havrarevet, spanska ”Guernica” skrotad jämns med däck på Holländarrevet. Så där har det varit ute vid Nidingen.
Skeppsbrott och katastrofer. Men inget kan vara mer avlägset när vi till sist kommer iland på fyrön. Det vilar ett förunderligt lugn över Nidingen, vinden har lagt sig. Jag hade väntat mig en stenöken, torr och ogästvänlig. Men här är det som Taube sjunger i Calle Schewens vals ”en blommande ö” som möter oss med hela fält av trift, gröna stigar, ett nygrävt grönsaksland.
På stigen träffar vi Tommy från Nidingens Fågelstation och strax är vi inne i stationshuset. Här väntar en fantastisk upplevelse. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt har Tommy en liten fågel i sin kupade hand. Vilken tror du är vanligaste fågeln i Sverige frågar han. Jag gissar på talgoxen.
– Nej, nej, den kommer långt ner. Det är den här lilla fågeln, Lövsångaren, finns i alla biotoper. Den har flugit långt, kanske från Sydafrika. Nu ska vi ringmärka, mäta och se vilken kondition den är i. Sen för jag in alla data och skickar till Riksmuseet i Stockholm.
Den lilla Lövsångaren är fullkomligt lugn i Tommys hand när han klämmer fast en pytteliten metallring på det tunna fågelbenet, när han mäter fågeln med linjal, när han försiktigt blåser på buken så fjädrarna viks undan.
– Jag blåser på fågeln för att se hur mycket fett den har kvar och den här har fin kondition. Men den är två veckor för tidig, maten är inte här än, det är en obalans i systemet.
Nidingens Fågelstation, en verklig ögonöppnare. Halv fyra på morgonen är Tommy och hans kamrat Magnus uppe och riggar fångstnäten, upp mot 10 000 fåglar ringmärks ute på fyrön varje år. Det är ett imponerande arbete.
Ut på gräsmattan igen. I fönsternischerna på de sexkantiga fyrtornen häckar den tretåiga måsen. Bara här, i hela Sverige. Det är en noggrann fågel. Den kan ta en tur till Grönland, mellanlanda på Island och sen hitta exakt samma plats på tornet som förra gången.
Äldsta måsen på Nidingen är 20 år gammal, det fanns en tidigare som blev 30 år. Det är sådant vi får höra ute på Nidingen, platsen där vi hela tiden lär oss nya saker, får nya perspektiv.
Måsarna tittar förnärmat på oss när vi kilar in genom porten för att komma upp i den norra fyren. Det är som vanligt tvärbranta trappor upp till lanterninen. Men här finns dynor, fri sikt 360 grader och tid för en pratstund med Anders som passar på att klappa skeppshunden som tycker det är lite högt upp ändå.
– Det är ju det här vi vill med vår förening. Att folk ska få tillfälle att komma ut hit till Nidingen, komma upp i fyrarna och ta in perspektivet. Vi vill också bevaka Nidingens intressen mot myndigheterna. Det är Statens Fastighetsverk som äger byggnaderna och mycket behöver göras, ta bara taket där nere till exempel och en rad andra saker.
Nidingen är väl tillsammans med Ursholmen landets enda kvarvarande dubbelfyr. När vi var ute på Ursholmen träffade vi statsgeolog Thomas Eliasson som berättade om det värsta skalvet på tusen år som fick fyrarna att skaka (VG 231029). Om ett skalv med samma kraft drabbat Nidingen hade väl hela ön försvunnit. Bara rullat ut i havet, sten för sten. Jag tar kontakt med statsgeologen igen för att få reda på något om Nidingens geologiska status.
– Klapper och svallsand dominerar, men det finns en berghäll på ön som består av röd, något gnejsig grovkornig granit som brukar benämnas Askimsgranit, även lilla fyren Fjordskär står på Askimsgranit, så den knallen hade definitivt klarat några tsunamivågor.
Den första fyren på Nidingen kom på plats 1624, två enkla vippfyrar med en upphissad glödkorg. Jag kan tänka mig att det var extremt påfrestande att passa vippfyrarna i alla väder på den utsatta ön, även för en mycket tålig 1600-talsmänniska. Så småningom blev fyrarna allt bättre och tornet vi var uppe i stod klart 1846. Men det är starten som räknas och i år är det alltså 400-årsjubileum för fyrplats Nidingen.
Föreningen Nidingens Vänner är i full fart med förberedelserna för festen lördagen den 15 juni. I skrivande stund vet jag inte hur väderprognosen ser ut den dagen. Om väder och vind inte är med oss flyttas firandet till Båtmuseet Onsala. Men jag hoppas förstås på rätt vindar, på en trind sol ute på Sveriges äldsta fyrplats så mistkanonerna kan skjuta igång jubileet lördagen 15 juni.
Då ses vi där!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
