När jag bläddrar runt i flödet i min morgontelefon fastnar mina ögon på ett minne, en gammal uppdatering gällande den amerikanska artisten Fiona Apple. Den New York-födda sångerskan, låtskrivaren och pianisten ställde år 2012 in en rad spelningar. Inget konstigt med det, sådant händer hela tiden. Det var orsaken till att Fiona ställde in som var det gripande.
Janet, hennes hund och livs kärlek sedan 14 långa år, var sjuk och hade inte lång tid kvar. Hade fröken Apple givit sig ut på turnén, som skull ta henne till Mellan- och Sydamerika under några veckors tid, så hade Janet med allra största säkerhet varit död när Fiona kom tillbaka. Sångerskan ville därför ställa in sin kommande turné till dess att Janet hade fått somna in.
Så skedde också.
Jag går morgonpromenaden med en av de hundar jag delar mitt liv med. Det är tidigt men ljust och för årstiden kyligt. Saxon – så heter han, hunden – bryr sig inte nämnvärt om hur kall eller varm juni är, så länge det finns spår efter harar, ekorrar och rådjur att noggrant följa.
Vi går upp till duvslagen bakom Ekedalsgatan där det stora fredsmärket som vanligt är framkrattat i fallna löv på marken. Hunden är glad och, trots sina åtta (eller om man vill översätta dem till hundår, 64) år, väldigt pigg och springer runt och nosar, sniffar, gräver, vädrar, kissar och, ja, bajsar med, för den delen.
En frisk försommarmorgon som denna, med min fyrbente vän sick-sackandes framför och bakom mig på stigen, känns det märkligt – men är trots allt ett faktum: fram tills för åtta år sedan visste jag inte vad det innebar att älska en medlem av en annan art. När jag växte upp tyckte jag väl att djur var gulliga, generellt, men hade inte haft någon närmare relation till något av dem. Vi hade inte husdjur i vår familj eftersom jag är pälsdjursallergiker.
”Jaha”, säger ni, ”men du har ju hund?”
Ja.
En både fin och lite jobbig sak med att bli vuxen är att vissa av de eviga ”sanningar” man växer upp med ofta visar sig vara varken eviga eller ens sanningar. En sådan, från min barndom, är min pälsdjursallergi.
Här vill jag på intet sätt anklaga mina föräldrar för att ha använt min kattallergi som förevändning för att slippa tjat från min bror och mig om hundvalpar när vi var små. Jag ska nämligen inte kasta sten i glashus; själv har jag vid flera tillfällen sagt att de högt pipande och blinkande leksaker mina egna barn haft som små har ”gått sönder” när de egentligen bara skulle behövt nya batterier.
Att vara förälder är att fatta beslut utefter en mängd olika parametrar. Sinnesfrid, lugn och ro är några av dem. Tjutande leksaker var min antites till detta, hundvalp kanske mina föräldrars.
Det må hur det vill: empirin visar i alla fall att den vuxne Jonas inte är allergisk mot alla pälsdjur. Jag tål till exempel hund. Och häst. Vet förresten inte om häst räknas till djur med päls. Vad har de – ludd, fjun och man? Raggiga kan de ju vara, och håriga, men oavsett vad de är täckta med så brukar en del djurallergiker vara känsliga mot dem.
Saxon, vår första och nu äldsta hund, kom in i mitt liv en sommar för åtta år sedan som en blixt av renaste kärlek. Han störde, förstörde, var helt bedårande och både krävande och samtidigt kravlös i sin kärlek. Han behövde oss, människorna i sin nya familj, men det som var så häftigt, det som var fantastiskt, var att vi insåg att vi behövde honom. Saxon visade oss med instinktiv klarhet och enkelhet vad som var viktigt. Vad som var på riktigt.
I Saxons fall vet jag att hans livs backe har börjat luta nedåt.
Sakta men säkert smälte mitt djurovana hjärta och jag förändrades, lärde mig något nytt. Med denna kärlek till hunden kom också en allmänt bredare palett av känslor. Som exempel på det vill jag plocka fram ett nytt, fint och väldigt användbart uttryck. Kan det ha kommit från norskan? Minns inte.
Väntesorg.
Ett fullständigt hjärtskärande vackert ord. Det beskriver den sorg man som anhörig kan känna inför den annalkande förlusten av en närstående. Det har, till exempel, använts i samband med det gradvisa farväl man går igenom tillsammans med en förälder som drabbats av demens.
Det går också bra att applicera det på den känsla man mer eller mindre konstant bär på tillsammans med sitt husdjur. För, såvida du inte skaffar dig en Galapagossköldpadda, en håkäring, grönlandsval, islandsmussla eller har turen att få tag i ett av de där koralldjuren som lever i tusentals år, så kommer ditt husdjur att dö ifrån dig en dag.
I Saxons fall vet jag att hans livs backe har börjat luta nedåt. Jag kan se det i vår vardag. Det går lite långsammare uppför trappan hemma. Han hoppar inte upp i bilen lika smidigt längre. Orkar inte, som förr, springa efter kastad boll oändligt många gånger. Vill sova mer. Vill oftare ligga i soffan eller vid ens fötter och bara bli kliad.
Jag räknar kallt och helt själviskt med att Saxon ska leva tills han blir minst 13 – men sanningen är att det är ett lotteri. Någon har sagt att allt över tio år är bonus.
När jag sitter och skriver detta, den här texten, så bränner tårarna i mina ögon. Till sist börjar jag grina, tyst och stilla för mig själv. Se där ja, där är den ju, väntesorgen. Mitt hjärta kommer att gå sönder den dagen Saxon inte ska finnas längre. Men när dagen är inne ska jag också ta ledigt, ställa in, boka om och se till att jag är med hela vägen. Det är då jag gör en Fiona Apple. Ingen turné i världen kommer att hålla mig från Saxons sida när det är dags.
Fram till för åtta år sedan visste jag inte vad kärleken till en hund innebar. Det vet jag nu. Saxon lägger sitt huvud på mitt bröst, där jag ligger i soffan, och vilar sin guldbruna blick i min. Han är mätt, han är rastad, han är varm och han är trygg.
Värme och trygghet är också vad han avger, tillsammans med en kärlek större än världen utanför. Han drar ett djupt andetag och somnar.
Och i detta delade ögonblick av oförfalskad närhet är det, trots väntesorgen, så totalt värt det.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
