I ett par år har människor i min närhet pratat om guilty pleasures.
Översättningen ”skuldmedveten njutning” fångar inte riktigt uttryckets kärna. Det är nämligen, handen på hjärtat, ingen särskilt skuldtyngd aktivitet.
En guilty pleasure kan (sant exempel!) vara att någon säger sig ha sett arton filmer av Hasse Ekman under julhelgerna.
Mottagaren (jag) av denna säregna upplysning antas då förstå att den som har sett arton Hasse Ekman har genomfört detta som en självironisk pose.
Att utnämna något till en guilty pleasure förutsätter en viss von oben-position. Det skulle väcka uppseende om någon som guilty pleasure angav en obeveklig dragning åt att lyssna på Arvo Pärt eller titta på Cullbergbaletten.
Det är ingalunda en harmlös handling att välja sin guilty pleasure.
Jag tror att det var någon gång på hösten 2020 som jag hörde en redaktör leende säga att det var hennes guilty pleasure att följa de dagliga presskonferenserna hos Folkhälsomyndigheten.
När jag berättar detta brukar människor flacka med blicken. Det är som om de har fått veta för mycket.
I det ögonblicket anade jag för första gången att det som under de första månaderna tett sig som nationell enighet var på väg att rämna.
Att utse rätt – eller om man så vill: fel – objekt för guilty pleasure är rentav, rätt hanterat, en ideologisk framstöt.
Den unge man som berättade för mig att han tyckte att det var märkligt roande att betrakta olika videoklipp där Ulf Kristersson framträder i jaktkläder är troligen ingen moderat väljare.
Och om jag skulle inleda ett morgonmöte på Göteborgs-Postens kulturredaktion med att beskärma mig över hur tokrolig jag är som följer alla Greta Thunbergs inlägg och betraktar henne som en politisk tänkare höjd över alla misstankar, så skulle detta inte ha uppfattats som en rent kåserande observation.
En del lägen är mer svårbedömda.
Det är till exempel fullständigt sant att jag har som guilty pleasure benägenheten att i varje bokhandel gå fram till pockethyllan och leta efter Athena Farrokhzads böcker. Sedan står jag där och läser dikten ”Arma Danmark”. En väldigt arg dikt. Och lång. Jag hade ju kunnat köpa boken, men istället står jag tydligen vid butiksfönster i Kungälv eller Halmstad och läser : ”En dansk går inte, han ramlar fram.”
Men den troligare förklaringen är väl att jag helt enkelt tycker att Athena Farrokhzad är en bra författare, guilty eller ej. Varför jag nödvändigt ska stå och läsa henne i butiken kan jag inte förklara.
När jag berättar detta brukar människor flacka med blicken. Det är som om de har fått veta för mycket. De blir lugnare när jag berättar att min andra guilty pleasure är att läsa 91:an Karlsson. Med 91:an Karlsson menar jag tecknaren Nisse Egerbrandts 91:an Karlsson. Det finns minst tio andra tecknare. De omfattas inte av min dyrkan. Det är bara Nils Egerbrandt.
Men varför älskar jag 91:an Karlsson?
För det är ju inte djupsinnigheten eller spänningen i intrigen när 91:an och 87:an stjäl äpplen eller giljar för Elvira eller stjäl Morgonkrööks cigarrer som är tilltalande. Jag bryr mig överhuvudtaget inte om hur det går.
Det gör jag förresten inte i några böcker. Det är ointressant. Författaren har ju redan bestämt hur det går. Författaren har redan löst allt. Varför skulle jag bry mig om det.
Nej, det är allt det andra. Det är det gamla Sverige som anas bakom 91:an och 87:an: de grusiga vägarna, det snöiga spetälska vårvinterlandskapet, bondens tjur som leds i nosringen, gröna bulliga lastbilar, snuskburkar, ryggsäckar, små vita smörgåspaket från Elvira, marketenteriet med en gul tulpan i ett glas på bordet, korvgubben med låda på magen, luffaren på höskullen, logementets grå våningssängar, raggsockorna.
Den snålbleka svenska solen över vaktkuren.
Tiden, den skälmen.
Allt detta är samma saker som det anses respektabelt att framhålla när det gäller konst med högre status. Karl Ove Knausgårds böcker påminner till exempel i sina bästa stunder om 91:an Karlsson. Detta är en komplimang.
Jag tror alltså egentligen inte att det existerar något sådant som en guilty pleasure. Men det finns bra och dåliga saker. Ibland har vi inte förstått varför något är bra och då krumbuktar vi oss och kallar det en guilty pleasure. Blott på ett sätt har beteckningen guilty pleasure något att lära oss. Det finns bara oskyldiga nöjen. Det finns ingen oskyldig konst.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
