Jag är lite matt efter jubileumsfestligheterna. Men man fyller ju bara 400 år två gånger.
Det finns en film med Bill Murray som på engelska heter ”Groundhog Day”. På svenska heter den ”Måndag hela veckan”. Den handlar om en osympatisk tv-reporter som åker till en småstad för att bevaka det årliga spektaklet med murmeldjuret som ska titta ut ur sin håla efter vinterdvalan. Om den ser sin egen skugga och vänder in i jordkulan blir våren sen. Poängen med filmen är att tv-reportern nästa morgon vaknar upp till exakt samma dag. Han möter samma människor och samma situationer. Och i denna loop sitter han i en evighet. Han lär sig spela piano och skulptera is och att recitera franska dikter. Inte förrän han har lärt sig att bli en god människa kan han tillåtas gå vidare, med den vackra redaktören Rita vid sin sida.
Ibland efterlystes de i lokalradion. Ankor är frihetsälskande djur.
Jag kan varken skulptera is eller prata franska. Men på något sätt kändes det som om jag hade varit med om Göteborgs 400-års-jubileum förut.
Alltså: Solskenet vecklades ut över Göteborg. Matarbåtar med präktiga rostskägg passerade på älven. Jag har aldrig sett så många göteborgare på samma gång. Framför allt har jag aldrig sett så många göteborgare äta på samma gång.
Vid ostindiefararen stod danskar i kålbladshattar och sjöng om Peder Tordenskiold.
Verklighetens Peder Tordenskiold brassade på med skottpråmar vid Nya Älvsborg år 1719. Efter 304 år hade hans manskap avancerat till Hisingen.
Jag gick och tittade på köttbullarna och pommesfritten och de halva kolgrillade kycklingarna och de nyplanterade träden och bajamajorna och polisbilarna och det blå cirkustältet. Och den ”Langertska valen”, ett magnifikt bygge av spånskivor och målarfärg och snören.
Vid festivalområdets norra avslutning, vid älvstranden, stod solstolar. Några pålar fortsatte ut i älven. Dessa pålar antydde att en byggnad hade legat där. Om detta kan jag ge besked. Fram till början av 2000-talet beboddes detta centrala läge av en vithårig man vid namn Carlsson. Han hade hönsgård. Eller snarare ankgård.
Jag undrar vart Carlsson tog vägen. Nu drack göteborgarna brandgula aperol spritz där Carlssons ankor fordom betade majs. Jag minns att Carlsson hade en del besvär med ankorna. Ibland efterlystes de i lokalradion. Ankor är frihetsälskande djur.
Vid älven – men inte på solstolar utan i mer omedelbar kontakt med Göteborg – satt i fredags också två göteborgare. En hade snusnäsduk på huvudet. Det var göteborgska gentlemän av det slag, om vilka Claes Hylinger en gång skrev: Han var helt nykter, åtminstone bra nära.
De såg lite vilsna ut. De kände inte igen sig.
Den ene sa:
– Ekan och jag brukar dela på en kvarting i Frihamnen. Men i dag är det ett förbannat oväsen.
De såg sig vanmäktigt omkring.
Jag kände stark sympati med dem. Men nu kommer det att vara lugnt i hundra år.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
