Det geniala kan man fundera över. Det är inte så ofta man träffar på det. Men ibland slår det en: det här är ju för fan genialt.
Det kan bara vara ett ord som får texten att lyfta sig till genialitetens höjder.
Som i ”Möte i monsunen”. Taube beskriver sitt återseende med barndomsvännen Fritiof Andersson. Själv är han ombord på ett ångfartyg på väg upp till Röda havet och Suezkanalen. Fritiof Andersson har mönstrat på en finsk fullriggare som också går hemåt, men via Godahoppsudden, eftersom segelfartygen inte kunde ligga och kryssa i den smala Suezkanalen. Skeppen lägger bi. Och Taube är med i båten som ror över till fullriggaren och de två gamla vännerna träffas.
Fritiof berättar för Taube om sina äventyr; han blev rånad i Shanghai, han har suttit som pant hos pirater, han har gift sig med dottern till mördaren Fu Wai, men tog sig från Kina. Utan pengar står han på ett torg i Singapore, när en man med guldgaloner kommer emot honom, Sveriges konsul, kapten Fredrik Adelborg.
Man hittar bara en bild på en kvinna som kan vara hon. Bilden är förmodligen tagen i Malaysia, vilket tropikhjälmen Fredrik Adelborg har under armen tyder på.
Som faktiskt fanns i verkligheten och var känd för att hjälpa sjömän i nöd. Han var svensk generalkonsul i Singapore 1928 till 1934. Han var äventyrare, upptäcktsresande; han gjorde resor till Kina, Franska Indokina, Java, Sumatra, Ceylon, och Egypten från 1910 till 1922, författare; skrev ”På blåa hav och i mörka skogar”, (Bonniers 1934), ”Djungelliv: Verklighetsskildringar från Malackas urskogar”, (Hökeberg 1936), och tillsammans med Axel Munthe(!), ”Från vida världen: berättelser”, (Bonniers 1943), diplomat och direktör för olika gummibolag i Malaysia.
Att Fritiof träffade honom har vi ju svart på vitt på. Om Taube träffade honom är svårare att utröna. Kanske hade berättelsen om den hjälpsamme konsuln i Singapore spritts över haven och nått Taube. I alla fall: Fritiof fick låna tio dollar av Adelborg och blev klädd i vita kläder och konsulinnan bjöd på te och jam (inte sylt), och de pratades vid en stund, och ”hon var det sötaste jag dittills hade sett”.
Om man undrar över hur söt baronessan Elisabeth Gyllenstierna af Lundholm var, som var hennes namn som ogift, går man bet om man googlar. Man hittar bara en bild på en kvinna som kan vara hon. Bilden är förmodligen tagen i Malaysia, vilket tropikhjälmen Fredrik Adelborg har under armen tyder på. Han står där tillsammans med tre damer. De ser väl bra ut alla tre, men bilden är suddig och de har för tiden moderna hattar nerdragna över ansiktet. Det kan vara konsulinnan som står närmast honom. Hon har väldigt långa flätor. Det kan också vara helt andra skönheter.
Men Taube måste ha träffat på generalkonsuln och dennes hustru. Det hör knappast till god ton att fälla omdömen om en okänds människas hustrus skönhet. Man beskriver väl knappast sina vänners hustrur heller. I varje fall inte i visform.
Men detta ”dittills” är genialt.
Om den som läser– eller i Taubes fall: sjunger – stannar till vid ”dittills” ett ögonblick, så öppnar sig en värld. Av äventyr – i ordets alla bemärkelser – av orkaner och stormar, kolboxar och höga gungande riggar, öknar och djungler, och flodbåtar som stävat uppför floder för att nå fram till dem – de ännu sötare flickorna.
Han skulle mana på sina tio oxar med fyra ton på kärran för att komma fram till sin bruna Lila inunder bambutak. Lila är väl en mera obemärkt av hans söta flickor.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Mera känd är Carmencita. Av henne fick han nobben när han friade och ville skaffa sig ett jobb där i butiken (Han ville inte bara gifta sig, han ville ha anställning också.), men han fick sin upprättelse när hon sökte upp honom för en tango i Nizza.
Och i sina olika gestalter; Andersson, Rönnerdal och allt vad de heter, red han över pampas, träffade flickan i Havanna, och Pepita i Panama, Bibbi, Helén i Peru, och nakna flickor från San Francisko, men Linnea uti Bohuslän var det vackraste på jorden, och Pierina är inte illa hon heller, och Rosa på bal, och på Prästgatan i Stockholm såg han en blondin med de rosende kinder i ett fönster men längs stuprännan upp till hennes himmel var vägen allt för hal.
Men vem var vackrast av dem alla? Maj från Malö ligger nog bra till. Vackra Maj, som alla böljor ville smeka när hon kom i sin eka och förtöjde den på svaj.
Möte i monsunen är en skröna. Den slutar med att Fritiof tar en steamer, som i Siam fick last av vilda djur på väg till djurparken Hagenbeck i Hamburg. Men syd om Ceylon gick de in en cyklon och djuren bröt sig fria:
Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp
En gorilla klättra ner i vår maskin
För att härma maskinisten slog hon fram och back och stopp
Tills jag sköt henne med skepparens karbin.
Taube oroar sig över vem som fick elefanten.
Fritiof får inte tid att svara på hans fråga, ”för din styrman går från bord.”
Och ingenstans i Taubes visskatt finns svaret på den frågan, den hänger där än.
Och vem som var sötast kan man också undra över.
