I bruset på Sankt Eriksgatan såg jag i ett skyltfönster en man som jag vagt kände igen. Han var medelålders, lätt avrundad, en smula härjad i ansiktet, rynkig vid vänsterögat. Överrocken behövde putsas. Han såg rätt harmlös ut, kanske en smula kuvad. Han hade dålig hållning. Jag kunde inte för mitt liv placera honom. Jag lyfte på vänsterhanden till hälsning. Samtidigt lyfte han högerhanden.
Att förbluffas över sin egen spegelbild är en kuriös upplevelse.
Man är ingen Dorian Gray.
En skribent – jag minns inte vem – skrev ypperligt i The Guardian häromåret om åldrande. Hon tyckte att hennes vänner liksom hade blivit förklädda. De var dåliga maskeradversioner av sig själva. Hon uppfattade deras åldrande som ett groteskt skämt.
Jag betraktade främlingen i spegeln på Sankt Eriksgatan.
Jag trodde först att han var kommunal funktionär. Men sedan började han halsa en flaska vodka.
Det var en göteborgsk dag av blöt och släpig dimma. Ångbåtar borde ha bölat på älven, men det var bara trafikbuller; och när jag gick uppåt Västra Hamngatan tätnade dimman till regn.
På Gustaf Adolfs Torg pågick en demonstration. Jag förstod inte vad den handlade om.
En oerhört korpulent man stod på Börshusets trappa. Han tittade ogillande på demonstrationen. Jag trodde först att han var kommunal funktionär. Men sedan började han halsa en flaska vodka. När han tömt den i djupa klunkar tog han fram telefonen och slog ett nummer och röt över hela torget:
– Du kan hälsa dina advokat att nu har jag varit nykter i fyra månader och jag hämtar barnen i morgon.
Jag gick sedan genom Nordstan och ner i en källare som hyser en indisk restaurang.
Under en vit fönsternisch satt tre kvinnor och åt chicken tikka masala. De var i trettioårsåldern. De utstrålade i små detaljer med handväskor och scarves en viss professionell och ekonomisk framgång. En av dem sa:
– Förra veckan hände det igen. Jag blev så full att jag inte kom ihåg var jag bodde. Så jag fick ge taxichauffören min telefon, så fick han ringa genom min telefonlista tills han hittade någon som visste var jag bodde.
Väninnorna nickade deltagande, uppenbarligen väl bekanta med dylika kvistigheter. Kvinnan som brukade glömma sin adress sa:
– Men dagen därpå tänkte jag: så här kan jag ju inte ha det. Här måste till en ändring ...
Väninnorna satt med höjda gafflar och nickade stumt bifall.
– ... så nu har jag en lösning. Jag har skaffat ett skärp med små lampor som blinkar min adress. Se här. Jag trycker på knappen och på skärpet står det ”Erik Dahlbergsgatan 80”. Så nu behöver jag bara trycka på knappen när jag har glömt var jag bor.
Det blinkade grönt under bordet. Den ena väninnan sa med ett tonfall som var så neutralt att det var omöjligt att avgöra om det var ironi eller allvar:
– Ja, men det var ju bra med en lösning.
Jag satt och lyssnade på dem och tyckte att allt plötsligt kändes som det kändes ungefär år 1991.
Då var jag tjugo år gammal. Då var världen obegriplig. Då betraktade jag med vördnadsfull vetgirighet tjugofyraåriga veteraners vana grepp kring en Tuborg Guld.
Nu, år 2023, ter sig världen åter obegriplig. Men jag kan inte komma underfund med om jag ligger långt efter eller långt före.
I sinom tid lär jag behöva ett självlysande bälte.
Jag gick ut i den göteborgska dimman och fann en spårvagn mot Hisingen.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
