Jag gick en sväng på Skeppsbron häromkvällen när jag insåg det. Det går inte längre att tjuvlyssna.
Fram till nyligen var det härligt för oss tjuvlyssnare. Det har haft att göra med mobiltelefonerna. I tjugo år har människor gått på stan och lämnat ut sig fullständigt. Jag minns en kvinna som stod i kön till Hemköp på Stigbergstorget och skrek:
– När ska du berätta för din mamma om dina alkoholproblem?
De senaste åren har detta ymnighetshorn sinat.
Människor skickar sms och krumelurer.
Något har också inträffat med själva språket. Eller möjligen: talet.
Jag har anat det länge, men på Skeppsbron förra tisdagen insåg jag det oåterkalleligt.
I mars 1892 var väl kajen av full av trängsel och jämmer och kolrök och poliser och frikyrkopastorer och skojare och annat löst folk.
Eftersom jag hade tjugo minuters väntan på Älvsnabben gjorde jag ett slag bortåt Casino Cosmopol, det vill säga gamla packhuset. Hit fördes på 1880-talet verklighetens Karl-Oskar och Kristina. De hade stämplat ut från Sverige i de lokaler som i dag är fulla av enarmade banditer och roulettehjul. De klev på ångbåten ”Rollo”. De försvann.
I mars 1892 var väl kajen av full av trängsel och jämmer och kolrök och poliser och frikyrkopastorer och skojare och annat löst folk.
I mars år 2022 var stämningen mer nedtonad. På hela den långa kajen mellan packhuset och älven stod en (1) göteborgare, en ung kvinna, liksom förstenad i plastisk förundran över universum, liksom slagen av ljuset, det vill säga lutad över sin mobiltelefon.
Tre gånger passerade jag kasinots entré. Vakter verkade uttråkade. Ibland genomförde de långa och framgångsrika gäspningar. Det var som om de hade placerats ut huvudsakligen för att över Göteborg utsända dessa gäspningar.
När jag passerade tredje gången kom en ny vakt inifrån byggnaden. Hela hans kroppsspråk röjde att han hade något att berätta. De andra slutade tillfälligt att gäspa. Jag tänker nu återge deras konversation i sin helhet, ord för ord, utan att dra ifrån eller tillägga något.
Han började.
– Det var en tant …
Han fortsatte:
– Och hon bara wow.
Han avslutade:
– Och de andra bara what.
Jag stod i detta ögonblick, som jag alltid gör, och låtsades studera stuprör och takvinklar.
De två vakter som var denna historias egentliga och så att säga moraliskt berättigade mottagare lyssnade. Berättelsen följdes av tystnad.
Sedan svarade en av vakterna:
– Word.
Detta var konversationen i sin helhet. Jag tänkte med vemod på de glada dagar år 2011 när man kunde stå i kön på Hemköp och höra någon stå med telefon och skrika att det var hög tid att tala ut om alkoholproblemen.
Nu fick jag bara dessa tre dubbel-w: Wow. What. Word.
Jag läste i vintras en artikel om när vi människor började tala. Homo Sapiens har funnits i 200 000 år och sedan dess har det inte varit tyst på jorden. Texten var skriven av en skribent som tog läsarna, och dessvärre även sig själv, på mycket stort allvar. Det var något om neandertalare och struphuvuden. Jag skulle ha varit lycklig om jag hade förmått redogöra för dessa spetstankar om människors förmåga att tala.
Jag stod i mörkret utanför Casino Cosmopol på Packhusplatsen. Rödljusen tickade. Molnen drev in från Kattegatt och sänkte sig över Göteborg. Jag frös lite i blåsten och kände att det var en fråga av blott sval akademisk betydelse att få veta när människorna började tala. Jag är mer intresserad av att veta när vi slutade.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
