Förra veckan var underlig i Göteborg. Åtminstone för mig.
En morgon låg en främmande ryggsäck och en jacka i trädgården. I väskan låg en dosa snus, en almanacka och en telefonräkning. I almanackan kretsade nästan alla anteckningar kring kriminalvården. Det var noteringar i stil med ”Kumla 08.00” och ”Femton dagar kvar”. Allt tydde på en tjugotvåårig småskurk. På telefonräkningen stod ett namn. Jag fann väskans ägare på Facebook. När jag såg att det var en fyrtiosjuårig kriminalvårdare antog jag att han hade rånats och jag skrev till honom att jag hoppades att han mådde bra. Den fyrtiosjuåriga kriminalvårdaren svarade att för all del, han mådde utmärkt och Gais var i högform och det var huvet upp och fötterna ner. Han mindes att han föregående kväll varit på något slags kalas och han på väg hem tydligen gått in i en trädgård och somnat och han var nu glad att denna trädgård – som för honom framstod i dunkel – hade identifierats. Han skulle skicka två kolleger att hämta väskan.
När vi stod utanför en lunchrestaurang någonstans i Göteborg kom krögaren ut och att sa att kockarna hade hamnat i slagsmål med varandra i köket.
Kollegerna kom. Det var stadiga pojkar. De arbetade också inom kriminalvården. Ingen av dessa tre svenska myndighetsrepresentanter antydde att det skulle vara något underligt att medelålders upprätthållare av den allmänna ordningen stöp i trädgårdar.
Jag lyssnade på dem och kände mig inkrökt och fantasilös.
Dagen därpå satte sig en främmande kvinna i mitt knä på femmans spårvagn. Hon var i hundrafyrtiokilosklassen och kompakt som en ensilagebal. När hon hade klivit på vid Kvilletorget hade hon sett mig. Men hon rörde sig mycket långsamt och värdigt. Det tog så lång stund för henne att vända sig 180 grader att hon måste ha hunnit glömma min existens. Hon knäade liksom på försök hela vägen till Rambergsvallen. I höjd med Gropegårdsgatan gav hon efter för gravitationen och lät sig falla fritt. Det kändes som att bli påbackad av en taxi. När jag hövligt invände att hon satt på mig verkade hon obenägen att tro mig. Hon påbörjade därefter den mödosamma processen att resa sig.
När jag slank loss vid Sälöfjordsgatan sa hon ogillande:
– Konstigt folk.
Sedan förflöt hela onsdagen och torsdagen utan avvikelser.
Men på fredagen skulle jag äta fisksoppa och äppelkaka med några göteborgare. När vi stod utanför en lunchrestaurang någonstans i Göteborg kom krögaren ut och att sa att kockarna hade hamnat i slagsmål med varandra i köket. Krögaren hade egenhändigt slängt ut dem. Helt naturligt stod han nu utan kockar. Han berättade detta med ett vardagligt och lätt uttråkat tonfall.
Allt detta tyder på att det någonstans finns ett annat Göteborg – ett brokigare och intressantare Göteborg. Uppenbarligen lever jag ett tråkigt och småborgerligt liv. Jag har mycket att lära.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
