Man försöker ju att hänga med, men det går inget vidare.
Jag läste en gång ett kåseri av en fin kåsör som skrev om hur det är att plötsligt ha två tonårsbarn. Han skrev att den stora tystnaden hade brutit ut. Han måtte ha haft en annan sorts barn än jag. Jag har snart – om ett halvår – två tonåringar och någon tystnad förefaller inte vara på väg att utbryta.
Jag är från ungefär Juraperioden, men jag gitter inte låtsas om något annat. Dessutom finns det inget värre än pappor som låtsas hålla stilen och sätter kepsen bakochfram. Därvidlag är min fjortonåriga flicka och jag nästan rörande överens.
I frågesportspel blir jag rasande när jag förlorar och outhärdlig när jag vinner.
Men det är till exempel det här med spel. Jag har alltid avskytt sällskapsspel. Jag har inte tålamod att lära mig reglerna i Yatzy. Jag blir oändligt uttråkad av svarta diamanter och monopol och risk och festliga små gula lådor, varur i övrigt fullt normala personer rycker små korrespondenskort och sedan med gester och skutt försöker att gestalta budskapet ”jultomten hade bäddat säck och fastnat med skägget i brevlådan.”
I frågesportspel blir jag rasande när jag förlorar och outhärdlig när jag vinner.
Men dessa spel motsvarar åtminstone min uppfattning om så att säga spelets väsen: tärningar, kort, kartonger, små grå strykjärn eller cylinderhattar av plast.
De spel som numera förekommer i mitt hem påminner föga om sådana spel. De spel som förekommer är digitala. De utspelar sig i främmande världar med fallskärmar och drakar och skattkistor och i terrängen plötsligt uppskjutande torn. Dessa spel kan via en datorskärm spelas mot en annan tonåring i Biskopsgården eller Brisbane. Dessutom förväntas spelaren anta en särskild spelaridentitet. Jag har aldrig känt behov av att vara en blå björn med huggtänder och pilbåge när jag har spelat Monopol, men i de digitala spelen verkar denna typ av metamorfos vara nästintill obligatorisk.
Ibland får jag ett ryck och sitter i tio minuter och tittar på skärmen och försöker begripa vad de gör.
I dessa spel dyker det ibland upp med- eller motspelare som bara skenbart är med- eller motspelare. Det kan vara vägvisare, chaufförer, sabotörer eller någon som sticker ut huvudet genom en lucka. Ibland har de repliker. De delar ut skattkartor eller uppdrag eller ledtrådar. När jag frågar min tonåring och min nästan-tonåring om dessa figurer, som i sin relativa lågmäldhet förefaller kloka och saktmodiga, får jag svaret:
– Äsch, det är en NPC.
”NPC” betyder ”Non Playable Character”. En icke spelbar gestalt.
En NPC, förklarade den tolvåriga pojken, är alltså blott ett stycke programvara – en loop med en handfull fasta repliker som ska föra spelet vidare. Bakom dessa figurer döljer sig inga spelare i Biskopsgården eller Brisbane. Den som spelar kan inte välja att delta i spelet i egenskap av NPC. En NPC bara finns, med sina torftiga och instrumentella repliker. En NPC är en del av miljön på samma sätt som en byggnad eller ett fordon, en digital pappfigur, utan personlighet eller egen drivkraft.
Jag har efter hand lärt mig att hjälpligt identifiera en NPC. Det är de figurer i spelet som jag omedelbart finner anspråkslösa och sympatiska. De har bara fem repliker. De bråkar inte. De hugger inte ner broar med yxor.
Jag gillar dem.
Men det var först i söndags – efter en ganska strävsam dag – som jag insåg att denna sympati antagligen kommer sig av att jag i egenskap av tonårsförälder själv är en NPC.
Jag har fem repliker. Jag säger:
– Ät inte i soffan.
– Ha inte mobilen med dig på toaletten.
– Marsvinet måste ha pellets.
– Glöm inte jumpakläderna.
– Jag swishade ju igår.
Jag är tvådimensionell, lätt löjeväckande och fullständigt förutsägbar. Jag är en NPC, en Non Playable Character.
Men jag är åtminstone med i spelet. Ett tag till.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
