Vi som inget kan om fotboll tycker att det här med fotboll är ganska lätt. Åtminstone det här med landslaget. Herrlandslaget. Det är något tryggt och vilsamt med att det alltid går illa. Det är en fast punkt att betrakta i en föränderlig värld: vad som än händer kan vi åtminstone lita på de svenska fotbollsgrabbarna.
För en göteborgare vinner den lokala jämförelsen lätt insteg.
Ty det svenska landslaget är naturligtvis precis som Gais.
I Göteborg har gaisarna varit melankoliska sedan man senast vann allsvenskan (1954). På varje göteborgsk arbetsplats finns en gaisare med grönsvart nål på kavajslaget. Denna gaisare vandrar en stråt full av prövningar, upphöjd i sitt lidande, omgiven av glättiga och ytliga blåvita medgångssupportrar.
Jag följer landslaget på det angenäma avstånd och den brist på moraliskt ansvar som präglar den blott måttfullt intresserade fotbollsåskådaren.
Gaisaren älskar denna tillvaro i sorgkantad värdighet. Den ständiga närheten till katastrofen gör livet självt lite intensivare. Aldrig ter sig gaisaren mer förvirrad och rotlös än när några oväntade segrar sätter tillvaron i gungning. De firar visserligen dessa segrar och kanske är de inte ens själva medvetna om sin filosofiska grundsyn. Men i grunden känner de sig tryggast när det går som det brukar. Och gå brukar det inte.
Fenomenet tycks ha rikssvenska ekvivalenter. Den stockholmska motsvarigheten till Gais heter Hammarby. Hammarbysupportrarna får något fladdrigt och glasartat i blicken när Hammarby vinner.
I marginalen kan man konstatera att detta svenska fenomen gäller enbart fotboll. I andra idrottsgrenar ger vi i stället upp eller försöker hitta en ny sport som vi kan vara bäst i så länge ingen annan ägnar sig åt den. När det började gå dåligt med tennisen introducerades exempelvis padeln.
Padel, om någon undrar, är en ganska begåvad satirisk framställning av tennis.
Det finns alltid en ny sport som ingen ägnar sig åt där Sverige kan vara bäst.
Men fotbollen hör ju jämte knäckebröd, socialdemokrati och Ring P1 till konungariket Sveriges basutbud. Därför kan Sverige inte lägga av med fotboll.
Och jag dristar mig alltså till att hävda att det med det svenska landslaget förhåller sig precis som med Gais och Hammarby. Jag följer landslaget på det angenäma avstånd och den brist på moraliskt ansvar som präglar den blott måttfullt intresserade fotbollsåskådaren. Jag ser gärna landslaget spela VM, framför allt de sista tjugo minuterna, framför allt när Sverige leder.
Som envar förstår får jag mycket tid över till annat.
Däremot deltar jag alltid i det grå lidande som landslaget alstrar. Det är en så utmärkt omväxling till att prata om vädret. Vi går i vårt regn – alltid regn – och vår blåst och är så eniga om att allt är eländigt för landslaget. Det är sammansvetsande. Jag tror att det gagnar nationalkänslan.
Vi kände oss förstås lite vilsna när landslaget spelade så överraskande bra i början av VM-kvalet. Det kändes kusligt och osvenskt när Alexander Isak bröt fram genom straffområdet som om han inte hade något annat ärende än att göra mål.
Först mot Georgien kändes allt gammalt och fornt och bekant igen. Jag uppfattade det redan morgonen efter förlusten, på femmans spårvagn. Det var två män. Den ena sa:
– Det var ju fan.
Den andra svarade.
– Ja. Fan är det.
Jag kunde följaktligen själv ansluta mig till dessa främmande mäns konversation och tillföra mitt eget perspektiv. Jag sa att det det var åt fanders. De nickade åt mig med värme.
Det fanns en djup och sympatisk förbrödring i detta.
Nu är allt alldeles bekant och tryggt igen. Olsen och Lindelöf och Augustinsson ser dystra och hängiga ut och och bollen är inte rund och stolpen är inte vår vän. Och vi tittar ut genom fönstret och känner oss tryggt melankoliska och allt är torftigt och eländigt och vi tänker på Putte Kock.
Vi är så olyckliga. Det är härligt.
Följaktligen har en tanke slagit mig. En luma har gått upp, som den norrländska idrottsläraren på Tynneredsskolan brukade säga 1986.
Varför inte låta Gais utgöra det svenska landslaget?
Vi känner oss trygga i detta elände. Detta flagellantiska elände. Och i denna tid med handel av utsläppsrätter vore det trevligt att anlita en aktör med insläppsgaranti.
Vi vistas i snö, dimma och blötväder och konungarikets fotbollslandslags gråa nedstigning i tabellen går alltså i allmän samklang med detta temperament av leråkrar och digerdöd.
Det kommer säkert att gå illa i VM-kvalets playoff så därvidlag behöver nog ingen oroa sig.
Men vi skulle alltså kunna spara mycket pengar på att låta Gais sköta landslaget.
Det kommer att gå precis lika bra.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
