Jag får upptäcka Göteborg på nytt. Jag hade glömt hur det var. Jag går runt på gatorna och försöker minnas vad som har förändrats. Men allt före mars 2020 ter sig som en dimma – en dimma där man skakade hand och var en smula besvärad över att det skulle kramas i otid, där man kunde överräcka en brödskiva med tummen och pekfingret, där man kunde tacka ja till en lakritsbåt ur en påse som någon annan öppnat. Så lyckliga vi var i februari 2020.
En påse lakritsbåtar är något oerhört extravagant på sensommaren år 2021. Det är en antydan om vild konsumism. Ty man måste ensam äta hela påsen.
I fredags klev jag alltså av Älvsnabben vid Lilla Bommen och gick till Götaplatsen. Det tog en timme.
På hamngatorna syntes sparkcyklarna och blomsterlådorna och de numera sömngångarautomatiskt upprätthållna medborgaravstånd som får alla stadsrum att se ut som fotbollsplaner vid avspark: backlinje, mittfält, forwards.
Det var redan lite höst: luftens skärpa.
Vad är Göteborg? Sten och asfalt och bilar? Men det är ju alla städer.
Göteborg är salt blåst, en ständig förnimmelse av kanaler eller vallgravar – av vattenvärlden – och en viss jovialisk röra. Göteborg kan aldrig vara kosmopolitiskt. Men Göteborg kan inte heller vara småstad. Göteborg kan bara vara Göteborg.
Molnen sprack upp och solen tittade fram med sina strålknippen, precis som i alla reportage i Vecko-Journalen ungefär 1951. År 2021 är vi för sofistikerade för att hålla oss med miljöbeskrivningar.
Han fattade posto under en kastanj, tittade nervöst över axeln och strödde frön ur en liten grå tygränsel. Han stod som en Franciskus med duvor på axlarna. Det var över på en minut.
Men framför tappstället vid Domkyrkan sålde en poet egenhändigt utprintade diktsamlingar. Jag gick förbi honom, men ångrade mig och gick tillbaka, men då var han försvunnen. Litteratur behöver uthållighet.
På Kungstorget stod tre unga kvinnor och rökte. En sa:
– Jag började jogga i Mariefred i somras.
– Jamen du röker ju.
– Ja, men det är just därför. Jag ville inte sluta röka så jag började jogga.
Gick jag väl sedan över Kungsportsbron och lade mig i yttersväng längs vallgraven och gjorde ett slag genom Trädgårdsföreningen, under träden och över gräsmattorna som ser ut att vara klippta i nålfilt till en modelljärnväg. Jag hade nästan glömt att Trädgårdsföreningen fanns.
Mellan träden kom en fågelgubbe. Han bar fläckig målarrock. Han fattade posto under en kastanj, tittade nervöst över axeln och strödde frön ur en liten grå tygränsel. Han stod som en Franciskus med duvor på axlarna. Det var över på en minut.
Slutligen gick jag ut mot Heden och gjorde en lov runt Dicksonska palatset. Medan jag kikade genom de dammiga paradfönstren grupperades en skara människor alldeles intill den informationsskylt som beskrev hur baron Dicksons gamla krypin skulle bli restaurang och kontor.
De stod i den göteborgska solen och blåsten.
Det var något slags språkkurs för invandrade. En utomhuslektion. Det var fjorton elever och en lärare.
Läraren var en svensk kvinna i orange kofta. Hon hade blå slingor i håret. Runt henne stod osvenska femtioåriga män: fårade, allvarliga, skäggiga, skarpskurna, med kinder som skurna ur ek.
Läraren sa:
– Allihopa nu. ”Tingelinge-tåget går ut i vida världen”. Alla sjunger med.
Männen tittade på henne, klentroget, förbryllade. De hade tagit sig tvärs över jordklotet, över berg och vatten, de hade flytt diktatorer eller galna islamister. De hade sett blod och gevärspipor. De skulle leka att de var tåg. De var besegrade.
Den svenska pedagogen sjöng att tåget gick ut i vida världen för den som hade femtio öre. Han sprang i cirklar och klappade händerna.
De fjorton männen betraktade henne i stum plastisk undran.
Det var en solig förmiddag i det fjärran landet vid polcirkeln.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
