Förra veckan gick jag förbi en butik i centrala Göteborg. Det var blå skymning. En gammal spårvagn skramlade i mörkret. Butiken var stängd.
Det var en exklusiv butik, med stämningsskapande foton av droskor och clocharder från Montmartre i skyltfönstret.
Och där stod alltså ett par skor.
Det var då jag jag för andra gången på två veckor insåg att detta måste få ett slut. Jag stod inte ut längre. Jag står inte ut längre.
Ty jag kände igen skorna.
Det var ett par sådana skor som jag ungefär år 1990 köpte i Ebbes hörna i Stigbergsliden. Kanske hette butiken något annat då. Skorna var gula, i grovt tyg med några glansiga detaljer, och en tunn gummisula. De kostade fem kronor år 1990.
Under ett foto av Sacré-Cœur kostade nu - år 2021 - dessa femkronorsskor 2 100 kronor.
En kåsör får visserligen inte vara polemisk. En kåsör bör ha många synpunkter, men inga ståndpunkter; men det finns naturligtvis samhällsproblem som emellanåt blir så akuta att alla riktlinjer faller.
Det finns ögonblick då det blir en skyldighet att säga sanningen och frälsa sin själ.
Jag blir inte det minsta lugnad av att människor i min omgivning hävdar att sådana gula tygskor är en del av en stillsam hipstertrend som är ganska sympatisk, urban, skäggansad, organiskt rakvattensdoftande, ekomjölksdrickande och surdegsbakande.
Ty jag vet att denna utveckling inte kommer att göra halt vid skorna. Det kommer att sprida sig. Det har redan spridit sig till kavajerna. Eller om det har spridit sig från kavajerna till skorna.
Ty kavajerna är faktiskt ett värre problem.
När det gäller kavajerna tror jag mig därtill veta hur det har gått till.
Tänk er en väletablerad medelålders man.
För tjugo eller trettio år sedan var denna medelålders man student. En ganska festlig typ som exempelvis gjorde studentradio. En gång fann han en kavaj för femtio kronor på Myrorna.
Denna kavaj var vansinnigt illasittande och hade en kulör som skulle ha gjort heder åt en hotelltjuv i Brighton.
Kavajen blev den unga studentens älsklingsplagg. Det var 1990-tal och det fanns någon oemotståndligt ironiskt roligt med en illasittande kavaj.
Framåt sekelskiftet 2000 kunde denna illasittande kavaj rentav betraktas om ett slags subtilt formulerad samhällskritik.
För ni minns väl hur det var år 2000? Alla var frasradikala ironiker. Jag var avundsjuk på ironikerna, för ironikerna hade alltid en reservutgång i varje diskussion och kunde följaktligen aldrig besegras.
Jag vet inte hur många sådana ironiker jag träffade för ungefär 20 år sedan. De var kusligt många. Jag såg fram emot när de skulle försvinna.
Det gjorde de inte. De blott transformerades. Några år in på 2000-talet började det gå riktigt illa.
Ty då började männen som en gång varit unga och köpt skojiga kavajer på Myrorna bli vuxna, mogna, på gränsen till övermogna. Och glömska. De glömde att de en gång köpt sin illasittande kavaj som munter ironi.
De var nu alldeles övertygade om att dessa cirkuskulörer, buktningar och trånga knäppningar verkligen var snygga.
De trodde att kavajer skulle sitta så där.
Och nu – på 2020-talet – är alltså katastrofen fullbordad.
Ty nu har den ironiska generationen blivit generaldirektörer, riskkapitalister, kommunalråd och rentav programledare i tv. Det är en enorm skara män med skuttiga magklimpar, som alla joggar i cykelbyxor och som alla ska avverka en triatlon före femtio och ett biståndsprojekt före sextio.
De går fortfarande i dessa illa skurna och för trånga kavajer.
Följden blir att gemene man – jag är frestad att säga Folket – börjar tro att de ironiska kavajerna är snygga kavajer. Att kavajer ska se ut så där.
Ty nu ska ni få höra.
För två veckor sidan gick jag in i en butik och bad att få prova en kavaj.
Expediten var 27 år gammal. Han hämtade en kavaj.
Jag provade den. Det fanns ingen möjlighet att denna kavaj passade någon människa. Den var groteskt hårt skuren mot midjan. I spegeln framträdde hotelltjuven i Brighton, möjligen med ett litet tillägg av polsk cirkusdirektör.
Expediten sade att den satt perfekt.
Jag stod och såg mig själv i spegeln och tänkte att jag skulle låsa in matsilvret om jag mötte mig själv.
Regnet föll sakta över Göteborg.
Och nu det här med de gula tygskorna. Mörka (det vill säga grälla) tider stunder. Detta måste få ett slut.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
