Göteborgs gator har blivit en profil fattigare.
Beskedet att Harry Persson har gått ur tiden vid 97 års ålder fyller oss med sällsamt vemod. Kanske beror det på att han kändes som en del av det gamla Göteborg – en av de sista kontaktytorna med ett Göteborg som numera är blott vagt bekant även för oss medelålders göteborgare.
Det var ett Göteborg där Götaverken och Eriksberg var störst i världen, där Volvo skeppade svarta PV 544 till New York, där Greta Garbo i solitär upphöjdhet eskorterades nedför ”Gripsholms” landgång av polismästare Fontell, där Ingrid Bergman sågs flanera på Södra Hamngatan efter att hon hade avpolletterat Roberto Rossellini, där Volvochefen hette Engellau och där de tre göteborgska storheterna självklart var Blåvitt, Gais och Öis.
Och på Bräutigams satt Harry Persson och spelade.
Kanske utsträcker vi i tanken Harry Perssons vandring över tidslinjen en aning för långt – han var trots allt inte född förrän 1923.
Men det känns som om han var med.
I det Göteborg som Harry Persson alldeles säkert var en del av gick göteborgarna ännu med självklarhet och köpte den senaste Trenterdeckaren eller Evert Lundströms ”Kära Lilla London” på Gumperts hörne. Lika självklart gick göteborgarna efter detta bokhandelsbesök till Bräutigams och förtärde en Napoleonbakelse med kaffe. Och i detta kaffe kunde göteborgarna på sin höjd stjälpa grädde eller socker. Och kaffe var kaffe. Inga mystiska franska eller italienska eller amerikanska beteckningar förekom. I Lilla London fanns det bara svenskt kaffe.
Och på Bräutigams satt Harry Persson och spelade.
Där satt även mitt sexåriga jag. Det kan till exempel ha varit på våren 1977.
Harry Persson var den första musikant jag kände till. Länge var han den enda musikant jag kände till. Ty min mormor var en av de där damerna i duvblå dräkt och liten handväska med pärlemorspänne, som satt på Bräutigams.
Jag satt i mitten av en ocean av tanter som – det var mitt bestämda intryck – allesammans lät ungefär som trumpeter när de pratade. Och de hade alla konstiga tårtbitar på faten. Och om jag lät mig bli nypt i kinden hände det att någon av dessa överväldigande stora damer öppnade ett rött glasögonfodral och ur detta fodral kunde de fiska en brun femkronorssedel med Gustav Vasas porträtt.
Sedan kom Harry Persson in.
Han bugade sig lätt och spelade något som (gissar jag idag) kunde vara ungefär en lätt wienervalsartad variant av ”Kiss of Fire” eller ”Kalle på Spången” eller ”Roslagsvår”.
Jag applåderade intensivt.
Först på hemvägen upplyste mormor mig om att det var blott mellan melodierna man förväntades applådera.
Han hade ett fantastiskt och finkalibrigt maskineri av ögonblinkningar, leenden, ett sätt att rycka på axlarna sekunden efter det sista ackordet.
Sedermera när jag som vuxen etablerade tråkigare och mer konventionella kafé- och applådvanor såg jag Harry Persson nån gång i månaden, inledningsvis på Bräutigams, så småningom i Nordstan.
Han var mitt i den anspråkslösa inramningen en stor underhållare. Han hade ett fantastiskt och finkalibrigt maskineri av ögonblinkningar, leenden, ett sätt att rycka på axlarna sekunden efter det sista ackordet. Ibland vred han sig till hälften bort från pianot mitt i en storslaget fri basgång och höjde betydelsefullt på ögonbrynen när någon stamgäst klev in.
Det känns på något vemodigt sätt helt i linje med hans plats i göteborgarnas hjärtan att han lämnar oss just under det år då en till synes evig grå tomhet råder över våra torg och offentliga rum – just de göteborgska platser och rum som Harry Persson syresatte och fyllde med liv.
